Tufft Troll

Trollmor lider, som tidigare nämnts, av viss tandvårdsskräck. Den har visserligen minskat med åren, men fasa och panik är trots allt det närmaste jag kommer i känslan för att sitta i en tandläkarstol. Och rädslor är ju tyvärr något man gärna överför på sina barn. Därför har det varit med viss ängslan jag tagit Trollet till tandläkare de få gånger detta hänt, för treårskontroll och för en framtand som fått sig en törn och satt löst. Båda gångerna gick det utmärkt, men det var ju inte skarpläge, så oron fanns kvar. Inte för vare sig tandläkare eller Troll, men för att dum trollmor skulle skrämma upp litet barn och göra rädd i onödan. Och det räcker ju med att någon nämner otäckstygen för att jag ska skaka i mina grundvalar...

I går var det dags igen. En liten mjölktand var lös men ville inte ramla ut, så den permanenta tanden började växa ganska snett. Dags att uppsöka tandläkare, med andra ord. Och jo, tandläkaren tyckte nog vi kunde dra tanden. Om Trollet så ville. Det ville Trollet. Så tandläkaren kladdade på litet bedövningssalva, tog tången och drog till. Inte en knyst hördes. Inte en rörelse förnamns. Trollmor bestämde sig för att barnet svimmat/var så panikslaget att det inte kunde tala/laddade för ett jätteskrik. Efter en evighet (fyra sekunder...) vågade trollmor fråga Trollet om hon fanns kvar. Svaret blev ett litet fnittrande ja. Och det var ett mycket belåtet Troll som valde en röd studsboll ur presentlådan och en orange ask att lägga tanden i. Inte ens att bita på en tuss tills det slutade blöda var ett problem. Till och med tandläkaren var imponerad över det fullkomliga lugn som Trollet hanterade situationen med.

Så hittills funkar det. Trollmor har inte överfört rädslan till sitt barn. Trots att experter säger att det är omöjligt att låta bli. Och tro mig, Trollmor är mycket, mycket tacksam för detta. För två familjemedlemmar som fasar för tandläkarbesök är minst en för mycket!

PS Tandfén kom förstås på natten. Vår tandfé busar dessutom och flyttar runt glaset så Troll får leta efter det. Konstifik varelse...

Note to self 2

Kom ihåg att det viktigaste i umgänget med vissa människor är att:
1) hålla käft
2) aldrig någonsin försöka skapa band genom samtal
3) gå därifrån

Annars är risken stor att du ägnar resten av veckan åt damage control. Komplett i onödan.

Dagens gapskratt

Alltså. Jag tror definitivt inte på veckotidningshoroskop. Men jag älskar att läsa dem. De är mer komiska än serier, som jag annars också gillar, och bra mycket roligare än TV-komedier. Förmodligen beror det på att jag har en ganska cynisk och svart form av humor, Blackadder är ju mycket roligare än Mr Bean.

Nå, detta är dagens lilla pärla. Jag skrattade så jag tjöt, gjorde jag.

When it comes to romance, you've been waiting for the latest model -- you know, the one where all the features have been brought up to speed. As an added bonus, it's much less costly, especially on the emotions.

Jepp, en nygjord billighetsvariant av man är ju precis vad jag önskar mig. En Rolexkopia, made in China, kanske?

Solar som slocknar

Hade tänkt skriva ett halvt humoristiskt inlägg, och driva litet med livet och varandet. Men nyss fick jag reda på att en sol slocknat. En vacker och mycket speciell solstråle gick bort idag. En vän jag inte pratat med på många år, men som alltid haft en mycket speciell plats i mitt hjärta. Nu är hon borta och jag kan aldrig mer återknyta kontakten som jag tänkt så många gånger.

För en vecka sedan var det en familjemedlem jag oroade mig för. Där gick det bra, och jag tackar Gud för det. Men för denna solstråle är kampen över. Hon får vila nu, och komma hem. Men här på jorden blir det mörkare.

Vänner! Ni som läser detta. Ni är viktiga för mig, ni är en del av mitt liv och utan er skulle tillvaron bli så mycket mörkare. Jag säger det för sällan till er, men ni finns i mitt hjärta. Ta vara på er och era kära, för livet är mycket skört. Tack för att ni finns i mitt liv. Jag älskar er!

Mera horoskop - eller humorskop?

Aftonbladet för idag:
"Gott om avkoppling och vardagsnöjen. Dessutom har du tur i kärlek så tisdagen känns rätt angenäm".

Kan jag stämma Aftonbladet för uppgivande av falska uppgifter, tro? Eller ska jag ta det som ett stort skämt och vackert skratta utihjäl mig? Det enda ord jag känner igen mig i är "tisdag".

Jag gillar Facebook

Må så vara att det är ytligt media. Och att korkade applikationer äter upp ens tid. Men var annars skulle jag under en enda dag kommunicera med min mor, tre kusiner, två gamla skolkamrater från arla urtid, två gamla studentteater-kompisar, tre jobbrelaterade kontakter, två av mina vänners barn och ett helt gäng övriga vänner från landets alla hörn och från alla perioder av mitt liv?

Jag har fått grattishälsningar, retats med min kusin, tagit emot anmälningar till jobbets föreläsningar, kommenterat valkampanjen, småpratat litet och i största allmänhet hållit mig a jour med vad som händer i mina vänners liv. Ytligt? Ja, kanske. Men så oerhört mycket bättre än ingen kontakt alls, vilket faktiskt varit fallet när det gäller mer än 90% av dem jag på något vis hört av mig till idag. Så jag gillar Facebook. Och bloggar. Och alla andra sätt som gör att även jag, geografiskt och socialt långt borta från de allra flesta av dem jag tycker om, kan hålla kontakt med dem. Internet har fördelar, helt klart!

Faran över, tack gode Gud!

Det var inte så allvarligt som befarat, tack och lov. Ett skrämskott, och måhända en chans att vissa närstående tar det liiiitet lugnare i fortsättningen. För Trollmor är liksom inte ensam om det där att bränna sitt ljus i båda ändar.
Men det gick bra, det var inte så illa som vi trodde och fick besked om, och jag är så oerhört tacksam för det.