Trollet har ju, som bekant, en ytterst bestämd smak vad gäller musik. Just nu är det "Mamma Mia" som går rundgång härhemma, med ungefär fyra låtar som verkligen duger ("Honey, Honey" och titellåten spelas oftast). Liiiiitet tjatigt blir det... Men å andra sidan är hon fullkomligt bedårande när hon studsar runt och sjunger "Mamma Mia, är jag kär igen?" Hon kan den nästan utantill vid det här laget.
Själv lyssnar jag numera med visst igenkännande till "Money, money, money". Särskilt inledningsraderna:
"Jag jobbar natt, jag jobbar dag, så räkningarna klarar jag.
Det är svårt.
Jag snålar alltid, och jag spar, men ändå har jag inget kvar.
Det är hårt".
Det finns vissa igenkänningsmoment i de raderna, kan jag lugnt säga. Men för Donna i musikalen/filmen löser det ju sig till slut, när hennes gamla kärlek Sam dyker upp, med pengar och allt. Och vanvettigt kär är han också förstås.
I julklapp fick jag två böcker. Nej, det stämmer inte, jag fick en massa böcker, men det är bara två som är relevanta för dagens ämne. Den ena fick jag av tomtenissen som lägger klappar under granen till barn som sover, och som även kommer ihåg snälla mammor ibland - en Nora Roberts-bok, en avkopplingslitteratur jag verkligen älskar, eftersom den inte kräver någon hjärna och alltid slutar lyckligt. Den andra var en bytesjulklapp vid årets tjejjul (21:a året på raken!) - Katarina Mazettis "Tarzans tårar". Båda hade, märkligt nog, samma tema. Ensamstående mamma, med dålig ekonomi och ingen eller komplicerad kontakt med barnets/barnens far träffar ung, rik man, som blir jättekär och därmed löser alla hennes problem. Nåja, det vore ju inte Mazetti om det vore fullt så enkelt, där finns förstås massor av mer komplikationer än hos Roberts, men i alla fall.
Så nu undrar jag bara: Var finns han? Denne börshaj och egna företagare med alldeles för mycket fritid och dito pengar, som absolut måste hitta en ensamstående mamma, med knaper ekonomi och ensam vårdnad om barnet. Han som för att glädja mamman gör precis allt för hennes barn, och som ger både mor och barn ett hyfsat bekymmerslöst liv. Samt gärna ställer upp när mamma egentligen måste jobba och det går maginfluensa på dagis. Trots att kostymen blir förstörd när barnet kräks på honom.
Om någon av er känner denne man får ni gärna tala om att här finns en mamma och ett barn som uppfyller alla ovanstående önskemål. Jag är inte lika petig, han behöver inte alls vara börshaj. Eller ha kostym.
onsdag 25 februari 2009
Samsova
Trollet och jag samsover, som det heter numera. Dvs, vi sover i samma rum, och större delen av natten i samma säng. Hon somnar i sin säng, som står på 40 cm:s avstånd från min, men kommer över till mig någon gång under natten, oftast i samband med att jag går och lägger mig. För oss fungerar det kanonbra, Trollet sover så enormt mycket lugnare i min säng än i sin egen, jag älskar att ha henne nära och vi myser så skönt tillsammans. Jag är själv sådan att jag sover bäst när det finns en annan människa i rummet, och helst ska personen ligga på buffavstånd och snarka. Då sover jag som en liten gris. En nöjd sådan. I brist på mänskligt sovsällskap har det funkat bra med katt och hund, men det är mycket mysigare med ett Troll. Trots att hon inte snarkar.
Men det finns en nackdel med samsovning. Nej, det är inte att Trollet stundom sparkar mig halvt ur sängen. Inte heller att hon kan slåss i sömnen. Trångt trivs jag med, så det är inte heller problemet. Nej, den stora nackdelen visar sig varje morgon vid halv sju-snåret. Då ringer klockan. Då tycker världen att jag ska gå upp. Sovrummet känns alltid iskallt vid den här tiden. Och tätt, tätt intill mig ligger världens gosigaste lilla sängvarma Troll och snusar. Hur farao samlar man energi för att kliva ur sängen då?
Men det finns en nackdel med samsovning. Nej, det är inte att Trollet stundom sparkar mig halvt ur sängen. Inte heller att hon kan slåss i sömnen. Trångt trivs jag med, så det är inte heller problemet. Nej, den stora nackdelen visar sig varje morgon vid halv sju-snåret. Då ringer klockan. Då tycker världen att jag ska gå upp. Sovrummet känns alltid iskallt vid den här tiden. Och tätt, tätt intill mig ligger världens gosigaste lilla sängvarma Troll och snusar. Hur farao samlar man energi för att kliva ur sängen då?
måndag 23 februari 2009
Bolibompa och jag
Nu tycker Rouva att jag ska börja skriva igen, så då gör jag väl det, och om ett ämne som ligger bra till för en småbarnsmamma...
Jag är ju en sådan där mor som tycker att ju längre man kan vänta med att introducera färdigproducerat för sitt barn, ju bättre. Alltså höll jag så länge som möjligt Trollet undan från Bolibompa, med tanken att den dagen hon uttrycker en önskan om att få se det, då är det dags. I höstas var det dags... Nu är jag (fortfarande) en tråkig mor, som tycker att Troll ska sova om nätterna, och att det dessutom är himla mysigt att vara med sitt barn och uppleva saker tillsammans. Så det blir inte så mycket Bolibompa, cirkus fyra kvällar i veckan för det mesta. Och vissa saker är kanonbra, annat sådant att man nästan gråter. Tror jag i alla fall. För jag har upptäckt vad Bolibompa är till för!
Nej, inte Bolibompa-sex. Hur andra föräldrar kan få till det är mig en gåta. Trollet kräver sällskap vid TV:n hela tiden, och jag må vara lustigt funtad, men hur upphetsande kan det vara att skynda in i sovrummet klockan sex för att hinna riva av det hela medan TV:n roar de små? Och inte oroa sig för att det ska vara något otäckt på TV (vad det är vet man ju aldrig, barn kan bli livrädda för att det är fel färg på en gris när så vill sig), eller för att barnet ska behöva bajsa mitt i, eller att de studsar runt och drullar ner från soffan med åtföljande illskri, eller vad som nu konstant händer när man vill att små barn ska hålla sig för sig själva en liten, liten stund.
För mig är Bolibompa något mycket mer njutningsfullt än snabbsex på tid. När dottern har slagit sig till ro, och jag har behandlat hennes eksem (det tar en kvart) - då lutar jag mig tillbaka i soffan bredvid henne och somnar. Bolibompa-sömn. Trötta småbarnsföräldrars bästa andningshål, och det enda sättet att orka med disken, tvätten och alla andra måsten när dottern väl har somnat. I bästa fall hinner jag sova 45 minuter, i sämsta i alla fall tio. Och det är på dessa minuter jag överlever resten av kvällen. Bolibompa-sex kan kvitta, Bolibompa-sömn vinner alla gånger!
Jag är ju en sådan där mor som tycker att ju längre man kan vänta med att introducera färdigproducerat för sitt barn, ju bättre. Alltså höll jag så länge som möjligt Trollet undan från Bolibompa, med tanken att den dagen hon uttrycker en önskan om att få se det, då är det dags. I höstas var det dags... Nu är jag (fortfarande) en tråkig mor, som tycker att Troll ska sova om nätterna, och att det dessutom är himla mysigt att vara med sitt barn och uppleva saker tillsammans. Så det blir inte så mycket Bolibompa, cirkus fyra kvällar i veckan för det mesta. Och vissa saker är kanonbra, annat sådant att man nästan gråter. Tror jag i alla fall. För jag har upptäckt vad Bolibompa är till för!
Nej, inte Bolibompa-sex. Hur andra föräldrar kan få till det är mig en gåta. Trollet kräver sällskap vid TV:n hela tiden, och jag må vara lustigt funtad, men hur upphetsande kan det vara att skynda in i sovrummet klockan sex för att hinna riva av det hela medan TV:n roar de små? Och inte oroa sig för att det ska vara något otäckt på TV (vad det är vet man ju aldrig, barn kan bli livrädda för att det är fel färg på en gris när så vill sig), eller för att barnet ska behöva bajsa mitt i, eller att de studsar runt och drullar ner från soffan med åtföljande illskri, eller vad som nu konstant händer när man vill att små barn ska hålla sig för sig själva en liten, liten stund.
För mig är Bolibompa något mycket mer njutningsfullt än snabbsex på tid. När dottern har slagit sig till ro, och jag har behandlat hennes eksem (det tar en kvart) - då lutar jag mig tillbaka i soffan bredvid henne och somnar. Bolibompa-sömn. Trötta småbarnsföräldrars bästa andningshål, och det enda sättet att orka med disken, tvätten och alla andra måsten när dottern väl har somnat. I bästa fall hinner jag sova 45 minuter, i sämsta i alla fall tio. Och det är på dessa minuter jag överlever resten av kvällen. Bolibompa-sex kan kvitta, Bolibompa-sömn vinner alla gånger!
lördag 8 november 2008
Vilket liv vill du ha? Vilken död ska du få?
I dag var jag på begravning och så många blandande känslor som fanns vid den graven har jag nog aldrig varit med om på ett och samma ställe. Jag törs säga att precis ALLA känslor var där, från hat till kärlek, från sorg till glädje, från lättnad till ångest, från vrede till försoning. Personen som begravdes var en mycket gammal människa, som ändå aldrig blev äldre än en omogen tonåring. H*n följdes till graven av barn, barnbarn och barnbarnsbarn - men hur mycket kärlek som fanns där är en öppen fråga.
Själv kunde jag inte uppamma någon sorg alls, däremot försökte jag hitta en ingång till försoning och förlåtelse. Inte helt enkelt, men trots allt kände jag att begravningsgudstjänsten för mig blev ett avslut, så att jag uppriktigt kunde låta både personen och mina känslor gå till vila i samma grav. Det var skönt.
Men det är klart att en begravning av detta slag väcker mycket tankar. För mig blev det åter tydligt att vår död är en spegel av vårt liv. Den dag det är min tur att ligga där - vad ska min död och min begravning spegla? Jag har ingen längtan efter att bli outhärdligt saknad, och hoppas verkligen att jag inte ska lämna fullkomligt förkrossade människor efter mig. Sorg och saknad, ja, men förhoppningsvis lever jag tills jag blir så gammal att mina efterlevande kan säga "det var ett gott och långt liv, nu ska hon få vila". Nej, döden är jag inte rädd för, lika litet som jag är rädd för den normala sorgen och saknaden.
Däremot skräms jag av tanken på de människor som lämnar efter sig mer sår och skador än egentligt tomrum. Hur klarar man att leva ett liv, där man från de som borde stått en närmast aldrig kan få vare sig kärlek eller respekt - för att man aldrig visat det själv? Hur är ett liv, där ens eget barn gläds först när man är borta? Hur kan man leva i många, många år, utan att se och förstå vad ens beteende får för konsekvenser? Och hur dör man, när man levat ett liv som till mer än 100% varit fokuserat på en enda sak - ens egna omedelbara behovstillfredsställelse? Man behöver inte vara Joseph Fritzl eller något annat monstrum - vanlig enkel dumhet räcker tyvärr långt.
Det livet och den döden skrämmer mig. Det är inte det liv jag vill leva, inte den död jag vill ha. Jag hoppas ju att risken inte är överhängande, men jag tror att den alltid finns där, för alla. Risken att man fastnar i sitt eget, i sig själv, så mycket att man inte ens ser behoven hos de allra närmaste. En sak vill jag lära mig av den person vi begravde i dag - att välja ett förhållningssätt, ett liv, som gör att min död en gång blir helt annorlunda mot den h*n fick. När jag dör vill jag göra det i vetskap om att jag i alla fall levde detta liv så gott jag kunde och att de val jag gjorde var så bra de kunde vara, för mig och för andra. Det sägs att man inte får välja sin död, det må vara hänt. Men man får välja sitt liv och det livet speglas en dag i den död man får. Den döden hoppas jag ska bli god.
Själv kunde jag inte uppamma någon sorg alls, däremot försökte jag hitta en ingång till försoning och förlåtelse. Inte helt enkelt, men trots allt kände jag att begravningsgudstjänsten för mig blev ett avslut, så att jag uppriktigt kunde låta både personen och mina känslor gå till vila i samma grav. Det var skönt.
Men det är klart att en begravning av detta slag väcker mycket tankar. För mig blev det åter tydligt att vår död är en spegel av vårt liv. Den dag det är min tur att ligga där - vad ska min död och min begravning spegla? Jag har ingen längtan efter att bli outhärdligt saknad, och hoppas verkligen att jag inte ska lämna fullkomligt förkrossade människor efter mig. Sorg och saknad, ja, men förhoppningsvis lever jag tills jag blir så gammal att mina efterlevande kan säga "det var ett gott och långt liv, nu ska hon få vila". Nej, döden är jag inte rädd för, lika litet som jag är rädd för den normala sorgen och saknaden.
Däremot skräms jag av tanken på de människor som lämnar efter sig mer sår och skador än egentligt tomrum. Hur klarar man att leva ett liv, där man från de som borde stått en närmast aldrig kan få vare sig kärlek eller respekt - för att man aldrig visat det själv? Hur är ett liv, där ens eget barn gläds först när man är borta? Hur kan man leva i många, många år, utan att se och förstå vad ens beteende får för konsekvenser? Och hur dör man, när man levat ett liv som till mer än 100% varit fokuserat på en enda sak - ens egna omedelbara behovstillfredsställelse? Man behöver inte vara Joseph Fritzl eller något annat monstrum - vanlig enkel dumhet räcker tyvärr långt.
Det livet och den döden skrämmer mig. Det är inte det liv jag vill leva, inte den död jag vill ha. Jag hoppas ju att risken inte är överhängande, men jag tror att den alltid finns där, för alla. Risken att man fastnar i sitt eget, i sig själv, så mycket att man inte ens ser behoven hos de allra närmaste. En sak vill jag lära mig av den person vi begravde i dag - att välja ett förhållningssätt, ett liv, som gör att min död en gång blir helt annorlunda mot den h*n fick. När jag dör vill jag göra det i vetskap om att jag i alla fall levde detta liv så gott jag kunde och att de val jag gjorde var så bra de kunde vara, för mig och för andra. Det sägs att man inte får välja sin död, det må vara hänt. Men man får välja sitt liv och det livet speglas en dag i den död man får. Den döden hoppas jag ska bli god.
måndag 27 oktober 2008
Det svåraste beslutet
Nu har jag fattat ett av de svåraste beslut man kan göra i livet. Jag har inte gjort det i skarpt läge, vilket underlättar otroligt, men det är i alla fall ett beslut som känns in i varje del av en förälders hjärta. Jag har anmält både mig och Trollet till donationsregistret. Ja, jag var anmäld sedan förut, men nu finns vi båda där.
Varför har jag fattat detta beslut för mitt minderåriga barn? Kan man egentligen göra det? Är det etiskt och moraliskt riktigt? Jag har funderat och tänkt och gjorde anmälan av två skäl:
1) OM det värsta skulle inträffa kommer jag ändå att få frågan. Det är mycket möjligt att jag inte kan fatta beslutet där och då - händer en trafikolycka kan jag ligga död eller nedsövd och då ska beslutet fattas av andra anhöriga. Ska en chockad mormor och morfar stå där med sorg och ångest och dessutom behöva fundera över vad jag skulle velat? Nej. I min värld är det något av det grymmaste man kan utsätta andra för. Jag fattar beslutet och jag gör det nu, så genomtänkt jag någonsin kan.
2) Om det vore Trollet som blev livsfarligt sjuk, om hennes hjärta, lungor, lever eller njurar slutar fungera - vad vill jag då? Att sjukvården gör allt för att rädda hennes liv och hennes livskvalitet. Jag skulle tacka ja med uppsträckta händer till de organ som erbjöds oss och välsigna den eller de som gav till oss. Jag kan tänka mig att ta emot, då måste jag också kunna ge. Hur svår och outhärdlig den tanken än är. Hur vidrig bara tanken känns - för andra föräldrar älskar ju sina barn lika mycket som jag älskar mitt Troll. Och andra föräldrar har fattat liknande beslut många gånger och därmed givit andras barn ett liv. Hur svårt det än känns, kan jag inte tänka annorlunda än jag i dag gör.
Det här är mina val. Det här är mina grunder för beslut. Andra fattar andra beslut och har andra tankar om donation. Det respekterar jag, till fullo. Men för mig kändes det viktigt att äntligen få svart på vitt på det beslut jag fattade för länge sedan, därav denna anmälan. En anmälan jag ber till Gud att jag aldrig någonsin ska behöva ta ställning till i skarpt läge, en anmälan jag hoppas försvinner ner i en papperskorg en dag om sisådär 90-100 år, en anmälan jag hoppas ska vara den mest meninglösa som någonsin gjorts. För trots allt, det är ett av de svåraste beslut jag någonsin fattat. Gud, jag ber dig av hela mitt hjärta och hela min själ, måtte jag aldrig, aldrig, aldrig få uppleva att det blir verklighet.
Varför har jag fattat detta beslut för mitt minderåriga barn? Kan man egentligen göra det? Är det etiskt och moraliskt riktigt? Jag har funderat och tänkt och gjorde anmälan av två skäl:
1) OM det värsta skulle inträffa kommer jag ändå att få frågan. Det är mycket möjligt att jag inte kan fatta beslutet där och då - händer en trafikolycka kan jag ligga död eller nedsövd och då ska beslutet fattas av andra anhöriga. Ska en chockad mormor och morfar stå där med sorg och ångest och dessutom behöva fundera över vad jag skulle velat? Nej. I min värld är det något av det grymmaste man kan utsätta andra för. Jag fattar beslutet och jag gör det nu, så genomtänkt jag någonsin kan.
2) Om det vore Trollet som blev livsfarligt sjuk, om hennes hjärta, lungor, lever eller njurar slutar fungera - vad vill jag då? Att sjukvården gör allt för att rädda hennes liv och hennes livskvalitet. Jag skulle tacka ja med uppsträckta händer till de organ som erbjöds oss och välsigna den eller de som gav till oss. Jag kan tänka mig att ta emot, då måste jag också kunna ge. Hur svår och outhärdlig den tanken än är. Hur vidrig bara tanken känns - för andra föräldrar älskar ju sina barn lika mycket som jag älskar mitt Troll. Och andra föräldrar har fattat liknande beslut många gånger och därmed givit andras barn ett liv. Hur svårt det än känns, kan jag inte tänka annorlunda än jag i dag gör.
Det här är mina val. Det här är mina grunder för beslut. Andra fattar andra beslut och har andra tankar om donation. Det respekterar jag, till fullo. Men för mig kändes det viktigt att äntligen få svart på vitt på det beslut jag fattade för länge sedan, därav denna anmälan. En anmälan jag ber till Gud att jag aldrig någonsin ska behöva ta ställning till i skarpt läge, en anmälan jag hoppas försvinner ner i en papperskorg en dag om sisådär 90-100 år, en anmälan jag hoppas ska vara den mest meninglösa som någonsin gjorts. För trots allt, det är ett av de svåraste beslut jag någonsin fattat. Gud, jag ber dig av hela mitt hjärta och hela min själ, måtte jag aldrig, aldrig, aldrig få uppleva att det blir verklighet.
onsdag 21 maj 2008
Drömmar - igen
Det finns drömmar och drömmar skrev jag i ett tidigt inlägg här. Då handlade det mest om sådana drömmar man behöver ha utan att förverkliga dem, drömmar som är till för sig själva. Nu handlar det om drömmar som ska förverkligas. Jag har levt med en sådan dröm i många, många år och ibland tagit ett steg mot att göra verklighet av den. Nu måste jag göra det. För att orka leva med mig själv. För att orka med vardagen och jobbtristessen. För att få ett liv. Jag ger inga löften, mer än detta: Denna gång ska jag inte lämna bakdörren öppen, denna gång ska jag se varje steg som värdefullt och ta det. Kanske når jag målet, satsar jag verkligen är det ganska troligt faktiskt, men jag ska gå vägen fram nu. Nu. Inte i morgon eller eller om några år. Första steget togs förra veckan, andra i dag. Vad målet är och hur vägen ser ut kommer jag skriva om mer senare. Nu är det nog att säga: Jag är på väg.
måndag 12 maj 2008
"Mamma, läs 'det gör ont i hjärtat'!"
Hur tidigt kan barn uppskatta annat än bilderböcker och barnvisor och barnfilm? Tja, något generellt svar har jag förstås inte, men jag vet vad Trollet uppskattar i både musik- , TV- och litteraturväg. Nog läser vi bilderböcker (med mycket text helst), och visst har Trollet många fina barnskivor som hon tycker mycket om, men det finns också andra saker som verkligen går hem. I musikväg får det gärna vara jazz eller pampigare stycken ur musikaler mm. En CD hon tyckte om mycket tidigt var Kristina från Duvemåla - det var länge en av de få av mina egna CD:s jag ens kunde sätta på utan att hon illhojtade i protest. Den, ett par jazzskivor och samlingsboxen med Galenskaparna/After Shave...
Jag är ju rätt snål med TV för Trollets del, två gånger i veckan ser vi film, i övrigt är TV:n inte ens ett diskussionsämne. På fredagar väljer jag film, på lördagar är det Trollets dag. Men Trollet får önska på fredagar och då blir det nio gånger av tio samma önskan: "Mamma, jag önskar Farbror Frej", dvs "En himla många program". Och det är inte bara Farbror Frej som går hem, musiken älskar hon och vi kan se "Fiskbiten" eller "Parad-VS i gymnastik med lek och idrott från ICA-hallen i Potsdamm" hur många gånger som helst. De största idolerna är Claes, Anders och Kerstin, nästan vad dessa än gör jublar Trollet.
Och så var det litteraturen. Trollet älskar böcker över allting, och vi läser, läser, läser. Bredvid alla bilderböcker, Pixiböcker och Bamse läser vi också en del kapitelböcker. Emil-böckerna är bra att börja med, och just nu håller vi på med "Fröken Ensam Hemma åker gungstol" av Gunnel Linde. När kvällsboken är avslutad, i soffan i vardagsrummet, är det dags att krypa ner i sängen. Då avslutar vi dagen med en dikt. Absoluta favoritlyrikern är Karin Boye. Jag citerade en strof ur "Ja, visst gör det ont när knoppar brister" för ett par månader sedan, och Trollet blev alldeles bergtagen. "En gång till, mamma! En gång till!" bad hon om och om igen. Då infördes kvällsdikten, och nu väljer hon med stor iver mellan Gullberg, Ferlin, Fröding och Boye. Två dikter älskar hon mer än andra och ber gärna om: Ovanstående dikt och "det gör ont i hjärtat", vilket ska uttydas som "Jag vill gärna stå på gatan här och frysa", där ju slutorden är "Jag blir sjuk i hjärtat när det lyser där". (Hon blandar ihop texterna något, men jisses, ungen är ju inte ens fyra, hon borde knappt veta vad dikter är, än mindre citera dem... )
Jag vet ju inte varför hon fastnat så för just två dikter som handlar om smärta, lika litet som jag helt förstår varför hon älskar när jag sjunger " Av längtan till dig", en sång som hon tycker är jättesorglig. Men att hon njuter och verkligen får ut något av dessa dikter är solklart. Själv tycker jag det är underbart att kunna dela mina upplevelser med min dotter.
Jag är ju rätt snål med TV för Trollets del, två gånger i veckan ser vi film, i övrigt är TV:n inte ens ett diskussionsämne. På fredagar väljer jag film, på lördagar är det Trollets dag. Men Trollet får önska på fredagar och då blir det nio gånger av tio samma önskan: "Mamma, jag önskar Farbror Frej", dvs "En himla många program". Och det är inte bara Farbror Frej som går hem, musiken älskar hon och vi kan se "Fiskbiten" eller "Parad-VS i gymnastik med lek och idrott från ICA-hallen i Potsdamm" hur många gånger som helst. De största idolerna är Claes, Anders och Kerstin, nästan vad dessa än gör jublar Trollet.
Och så var det litteraturen. Trollet älskar böcker över allting, och vi läser, läser, läser. Bredvid alla bilderböcker, Pixiböcker och Bamse läser vi också en del kapitelböcker. Emil-böckerna är bra att börja med, och just nu håller vi på med "Fröken Ensam Hemma åker gungstol" av Gunnel Linde. När kvällsboken är avslutad, i soffan i vardagsrummet, är det dags att krypa ner i sängen. Då avslutar vi dagen med en dikt. Absoluta favoritlyrikern är Karin Boye. Jag citerade en strof ur "Ja, visst gör det ont när knoppar brister" för ett par månader sedan, och Trollet blev alldeles bergtagen. "En gång till, mamma! En gång till!" bad hon om och om igen. Då infördes kvällsdikten, och nu väljer hon med stor iver mellan Gullberg, Ferlin, Fröding och Boye. Två dikter älskar hon mer än andra och ber gärna om: Ovanstående dikt och "det gör ont i hjärtat", vilket ska uttydas som "Jag vill gärna stå på gatan här och frysa", där ju slutorden är "Jag blir sjuk i hjärtat när det lyser där". (Hon blandar ihop texterna något, men jisses, ungen är ju inte ens fyra, hon borde knappt veta vad dikter är, än mindre citera dem... )
Jag vet ju inte varför hon fastnat så för just två dikter som handlar om smärta, lika litet som jag helt förstår varför hon älskar när jag sjunger " Av längtan till dig", en sång som hon tycker är jättesorglig. Men att hon njuter och verkligen får ut något av dessa dikter är solklart. Själv tycker jag det är underbart att kunna dela mina upplevelser med min dotter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)