Gorillor, torsk och logik

När bergsgorillor hotas av utrotning i Rwanda skriker vi högt i Europa och tycker att rwandierna är dumma som inte inser att världen behöver gorillor. Som för rwandierna är skadedjur som förstör deras skördar, och som dessutom går att äta - i ett land där försörjningsmöjligheterna är små, där varje skörd räknas och där infrastrukturen ser ut som den gör.

När torsken hotas av utfiskning här hemma i Östersjön skriker vi också högt. För att vi ogillar larmrapporterna, för att ingen minsann ska komma och säga att vi ska avstå från VÅR torsk, och Gud nåde om EU eller annat utomstående instans skulle ha några åsikter om hur VI bedriver VÅRT fiske. För alla andra länder är mycket värre, och det finns minsann torsk så det räcker och dessutom vill jag ha min mat som jag är van. I ett land där det finns rikligt med alternativa födoämnen, av alla de slag, inte minst andra goda fiskar. Och där för övrigt ytterst få ens kan laga god torsk (men det är litet utom ämnet...)

Alltså: jag kan köpa att man inte alls bryr sig om miljön, även om jag tycker det är korkat. Jag kan acceptera att man inte tror på miljölarm, utrotningshot eller på betydelsen av ett varierat djur- och växtliv. Absolut. Jag kan acceptera att man tycker rätt mycket, faktiskt. Men i helsicke att jag kan acceptera denna fatala brist på logik! För tycker jag att bergsgorillor i Rwanda ska skyddas mot utrotning då får jag också acceptera att reglerna gäller även för mig - skyddsvärda djur ska vi inte jaga, fånga eller äta någonsin. Anser jag dock att vi minsann ska få göra som vi vill och att larmen om utfiskade vatten är överdrivna - då ska rwandierna få skjuta sin bergsgorillor i fred för världsopinionen. För det kan väl inte vara så att det i första hand inte är logiken som brister hos oss? Att det inte handlar om djurens värde utan om människors? Att vi har rätt att kritisera rwandier, men att ingen har rätt att kritisera oss svenskar/nordeuropeer? Då är det inte logikbrist, utan något mycket värre.