Jag ska bli en Robinson....

Lyssnar just nu på "Drömmen", en av sångerna ur Galenskaparnas/After Shaves uppsättning Kasinofeber. Den numera arbetslöse sjukhusvaktmästaren Acke sjunger om sin dröm, att bli den nya Robinson, känd, sedd och i centrum. Istället för att bara vara "inventarium i alla dessa gamla rum" vill han "åka till en öde ö och bli världens medelpunkt". Jag undrar hur många av oss som någonstans går omkring med liknande drömmar. Kanske inte nödvändigtvis att bli en Robinson (i alla fall är just dokusåpadeltagande det sista jag drömmer om!), men att sluta vara ett inventarium, och istället bli utpekad som den som är "så känd och kul och utåtvänd". Inte för att vi vill bli löpsedelsnytt, utan bara för att det inom oss finns en dröm och en förhoppning om att det någonstans ska finnas en plats "som bättre passar min person". Jag tror vi är många som drömmer den drömmen. Jag tror inte vi är lika många som gör så mycket för att uppfylla drömmen.

Och nej, detta är ingen sådan där käck "nu ska vi rycka upp oss och göra verklighet av våra drömmar att bli fårfarmare i Australien"-krönika. Ganska precis tvärtom faktiskt. För jag tror det finns drömmar vi behöver ha utan att därmed också ha kravet på oss att göra så mycket av dem. Så klart, om jag nu hyser en allt förtärande dröm om att bli skådis, läkare eller varför inte fårfarmare - då bör jag nog försöka uppfylla den drömmen om jag inte ska sitta där om femitio år och vara bitter för att jag inte ens försökte. Men det är inte riktigt de drömmarna jag tänker på här, utan den andra sorten. Där man kan drömma om att vara den kände och populäre Robinson-vinnaren, som Acke i Kasinofeber utan att någonsin egentligen vilja göra ett enda försök att komma dit. Drömmen räcker. Man vill definitivt inte sitta på en öde ö i veckor och bli lortig och myggbiten. Man vill inte ha en massa TV-kameror som dokumenterar osämjor, gråt och raggningsförsök. Man vill bara drömma om hur det skulle bli OM man vore Robinson-vinnare och bara njuta av det goda det skulle föra med sig utan att bli belastad med vare sig ansträngningen att ta sig dit eller de problem det faktiskt skulle föra med sig. (Förresten har jag aldrig sett ett enda Robinson-avsnitt).

Själv vill jag stundom bli en liten småbruksbonde, med några getter, kor och en häst. Litet får och höns och en vallhund. Ett par katter, ett underbart gammalt hus med vedspis i köket, och vackra marker och skogar att njuta av. Men så pass mycket vet jag om bondlivet att jag under inga omständigheter har lust att gå upp fem varenda jämrans morgon för att mjölka dessa kor. Jag vill inte ha de möss som följer med det där gamla huset. Någon företagsbokföring finns aldrig i mina drömmar - än mindre vetskapen att fyra kor, tre getter och tolv får inte direkt räcker att försörja sig på. Eller att jag inte kommer kunna gå in klockan tre på vintereftermiddagarna för att mysa i köket resten av dagen, för skog och mark kräver jobb om de ska gå att njuta av...

Nej, det är en dröm som jag älskar och som jag gärna leker med innan jag somnar om kvällarna, men som jag faktiskt inte har den minsta avsikt att uppfylla. Det är bra som det är. Visst, till dels skulle just den platsen passa min person, men det är ju bara till en del. De andra delarna klarar jag mig utan. Och så är det med många av mina drömmar, allt från de mer personinriktade till de totalt verklighetsfrämmande. De är ett bra tidsfördriv, en rolig lek och lär mig ofta hitta nya sidor, tankar och idéer hos mig själv. Mer är det inte. Mer ska det inte vara.

Vad drömmer du?