När såpor är verklighet

Jag hävdar alltid att jag inte ser på vare sig dokusåpor eller vanliga såpor, eftersom livet erbjuder mig sådana i rikt mått ändå. Vill jag ha allt vad Big Brother och Robinson ger (utom pengarna då...) öppnar jag bara dörren till trapphuset. Det är dokusåpa så det räcker. Och så det blir över. För nu är det inte ens roligt att skämta om längre. Jag har sovit tolv timmar på tre dygn, och under denna tid dessutom arbetat 10-12 timmar per dag. Jag är trött nu. Trött av sömnbrist och trött på att inte få lugn i mitt eget hem. Trött av, om än inte på, ett arbete som tidvis kräver nästan alla dygnets och veckans timmar, men ändå inte ger rimlig ersättning för detta. Trött på att leva mitt liv i en kaotisk dokusåpa. För TV:s dokusåpor har i alla fall en fördel: eftersom jag inte vill se dem behöver jag bara hålla TV:n avstängd. Dessutom gör de pauser ibland, så man slipper uppleva dem på löpsedlar och i fikarum. Dokusåpor i verkliga livet har inga avstängningsknappar. Och de gör aldrig uppehåll och tar aldrig slut. Och jag är trött.