Intolerans?

Hur kommer det sig att det blir så här på en Livsåskådningsmässa:

* katoliken och den asatroende diskuterar glatt likheter mellan respektive religion, och kommer fram till att de är många
* de bahai-troende fixar omgående ett bröd med vallmofrön till den judiska montern
* muslimen och pingstpastorn tar en fika och har jättetrevligt
* buddisten och prästen i Svenska kyrkan uttrycker sin glädje över att få diskutera gemensamma problem och glädjeämnen inom respektive samfund
* samtliga religionsföreträdare umgås, pratar, skrattar, debatterar, diskuterar och tycker det är lika viktigt som roligt att få mötas

Och i ett hörn sitter representanterna för Humanisterna för andra året i rad, och vägrar diskutera någonting, innan samtliga andra erkänner att de har fel. Samtidigt som de i varje enskild debatt och föreläsning talar sig varma om intoleransen och bristen på respekt hos alla troende. En liten, liten aning självkritik kanske kunde vara på sin plats? För dialog är alltid bättre än monolog, och det är i mötet vi skapar förståelse för varandras livsåskådningar. Jag respekterar ateismen, det är varje människas fria rätt att välja bort en gudstro. Men jag vill mycket hellre ha en dialog om varför och om vad jag kan lära av ateismen som grundsyn, än en monolog som går ut på att alla troende är intoleranta och en aning korkade. För den monologen vinner vare sig förståelse eller respekt.

Det gör däremot den öppna dialogen mellan kloka och genomtänkta människor som förstår att acceptera och respektera olikheten, samtidigt som man vågar stå för sin egen uppfattning. Mötet mellan de kloka är underbart att få vara en del av, möten med de fördömande är bara deprimerande.

(Och jo, de fördömande finns självklart, och sorgligt nog, inom alla religioner, men just på denna årliga mässa är det ju främst de som vill mötas och diskutera som kommer, därav öppenheten och viljan till förståelse).