Januariönskan i juni

I ett inlägg i januari skrev jag om min önskan att för en stund få tillåtelse att släppa taget en liten, liten stund. Att slippa hålla alla bollar i luften samtidigt, att få släppa totalansvar för jobb, grannsituation, liv. Att kunna och att få vila. Den önskan är inte mindre idag. För nu är det för mycket. Inte var sak för sig, men detta att det i varje enskild situation saknas avlastning. I jobbet, där alla arbetsuppgifter är djupt, djupt personliga - till den grad att vare sig semester, sjukskrivningar eller föräldraledighet riktigt gäller. Sakerna måste fixas i alla fall. Utan kompensation.

I huset, där både bostadsbolag och grannar förväntar sig att jag ska fungera som kombinerad socialtjänst och vaktbolag. Dygnet runt. Utan kompensation.
I privatlivet, där det egentligen inte är så svårt att hålla ihop det, men där det är svårt att få göra det på mitt sätt, som jag vill och när jag vill, kan och orkar. Där hjälpen är välment, men felriktad. Och där det är oerhört svårt att sätta gränser utan att såra. Där jag mest av allt önskar att själv få bestämma vad som ska göras och när, men där omtanken andra vill ge måste få betyda mer än min integritet. Hur svårt det än är. Och hur mycket kraft det än tar.

Men åh, att få släppa taget, en liten, liten stund. Att få tillåta sig själv att falla. Att få vara trött, svag och ledsen för en stund. För att sedan orka gå vidare. Innan fallet blir för stort.