Har de senaste dagarna haft anledning att fundera över om jag har en depression på gång, men har kommit fram till att så inte är fallet. Inte än. Än kan jag "rycka upp mig" (vedervärdigt uttryck!), än varierar sinnesstämningarna och än är jag glad över mycket. Så deprimerad är jag inte. Ännu. Jag är bara ledsen, arg, trött och allmänt slutkörd, på alla plan.
Men jag är i riskzonen, och jag är medveten om det. Det är fortfarande en hel del steg kvar till mörkret, men om inget förändras kommer jag fortsätta min vandring mot det. Det är därför andningshålen är så viktiga, det är därför jag avstår från vinterjacka för att kunna åka på miniäventyrshelg (och tack vare snälla och underbara Rouva löser det sig ändå!), och det är därför jag bloggar och facebookar på arbetstid. För att orka vidare, för att inte fastna i depressionsmörkret. För att ha ett liv, och kunna jobba den tid jag inte knycker för överlevnaden. Och för att fortsätta orka vara mamma, vän och mig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Då är vi två i samma sits. Tack för välskriven beskrivning av ett läge som liknar mitt.
Skicka en kommentar