Inte glad idag. Eller?

Eller jo, i grund och botten är jag ju det. Men just idag har jag en svacka. Ytterst förståeligt, vi håller på att krya på oss från en rejäl pers med magsjuka. Trollets första, faktiskt, så jag är ju innerligt tacksam att vi inte har det så här ofta. Och att vi fick hjälp att ta rätt på nedkräkta sängkläder och annat. Och vi är på bättringsvägen - precis lagom för att vi ska missa det mycket efterlängtade teaterbesöket idag... Men i alla fall i god tid för våra inplanerade utflykter nästa vecka.

Så riktigt illa är det ju inte. Det är bara den där trötthetskänslan som kommer när man varit sjuk, kombinerat med litet annan trötthet, litet oro för framtiden, litet ensamhet och ett Troll som varit på uruselt humör ett slag och visat det tydligt. Någon form av livskris modell sexåring, skulle jag tro, det är mycket tårar, mycket "jag ska flytta", mycket "du får aldrig dö" och liknande. Även det begripligt och normalt, men stundom lätt tålamodsprövande. Och samtidigt svårt, särskilt när det inte bara är ilsketårar utan genuin sorg, när gråten gäller sådant jag varken kan ändra eller trösta bort, och min underbara dotter i ren förtvivlan inte orkar med kramar och närhet. Då är det tungt, särskilt att vara ensam, att inte kunna dela oro och egen sorg, att inte själv ha en famn att gråta i.

Tack och lov vänder det ju. För Trollet och för mig. Det är inte många minuter hon vill vara ensam, snart ropar hon på mig och vill vara i min famn igen, vara nära, höra mig säga att jag lyssnar och är delaktigt och att jag älskar henne gränslöst. Då kan vi prata om det jobbiga, vara tillsammans och komma vidare. Det känns bra.

Oron för framtiden finns ju där, hela tiden. Den är inte stor, men den finns. Hittar jag någonsin ett riktigt bra jobb, helst i Uppsala? Kommer vi kunna flytta? Och när? Och framför allt, vart är det jag egentligen passar och hör hemma, på vilket jobb kommer jag innebära det där lilla extra som faktiskt gör att jag bidrar? Ibland känns vägen dit omöjligt lång.

Tack och lov vänder det ju, det också. Jag tror ju på mig, på framtiden och på mina möjligheter. Det är bara sådana här dagar det känns snårigt, svårt och tungt, dagar när jag redan är trött och sliten, av egen och Trollets sjukdom. Det får vara så, för jag vet att det vänder.

Kanske är det trots allt det viktigaste: Jag vet att det alltid vänder. Jag vet att jag kommer orka vidare och att vi klarar oss bra, Trollet och jag. Jag får vara litet småsur över ett missat teaterbesök, jag får vara trött efter sjukdomsnätter, jag får vara ledsen över Trollets sorg och den egna ensamheten, jag får vara orolig för framtiden. Och jag får längta efter det jag inte har. Innerst inne vet jag ju att jag orkar, att jag reder upp det hela och att vi har en bra framtid. Jag tillåter mig svackor, eftersom jag vet att jag alltid kommer upp ur dem.

Men det hindrar inte att jag just nu längtar efter ett Troll i balans, ett bra jobb och någon att krama.