Skriva - varför och för vem?

Jag har inte skrivit här på ett tag. På ett långt tag, och egentligen vet jag inte varför. Det har hänt så där lagom mycket saker att det alltid finns något att skriva om, men inte så mycket att jag inte orkar. Det har bara inte blivit av. I morse låg jag och läste om vissa poster via den där söta lilla iPaden jag numera är förvaltare av. Då började jag fundera. Jag tycker ju om att skriva, det ger mig oerhört mycket att få sätta ord på tankar och händelser. Och jag tycker faktiskt om att gå tillbaka och läsa, fundera över om jag tänker på samma sätt fortfarande, över hur olika händelser påverkat mig, se hur livet förändrats eller kanske hur det är sig likt.

Jag gläds alltid om någon läser det jag skriver, och än mer om någon berörs av det. Det är viktigt, men inte livsviktigt. Att få skriva däremot, det är livsviktigt, på riktigt. Det är ett andningshål, ett sätt att leva, en förutsättning för det jag ser som ett gott liv. Det behöver inte vara här, men det måste finnas. Jag saknar det. Jag behöver det. I brist på fysiskt skrivande gör jag det ju i huvudet, hela tiden. Formulerar meningar och tankar, som skulle passa i skrift. Orden är min livsluft, och i min värld har inget hänt förrän jag funnit ord för det. Mina ord. Som kanske stannar hos mig, men som måste finnas där. För att finna livet.

Att få era tankar och kommentarer då? Att få bekräftelse på att någon ser och läser? Jo, det är viktigt. Mycket viktigt. Om själva skrivandet är syret jag andas, ger andras reaktioner och bekräftelse den glädje jag behöver för att tycka det är roligt att fortsätta andas. Typ. Jag behöver det också, mycket. För glädjens skull. För att finna lusten.

Så jag återupptar mitt bloggande med detta i minne. Att mitt skrivande är mitt liv, att ert läsande är min lust. Och att jag behöver båda för att vara jag. Välkomna tillbaka till Trollmors tankar. Jag hoppas ni hittar hit igen.