Gå varsamt, vänner

Eller: Vad jag önskar jag kunde säga till mina vänner och bekanta.

Kära ni. Ni känner mig alla, mer eller mindre väl, och sedan mer eller mindre lång tid. Ni har en bild av mig, en bild som kan vara mer eller mindre fullständig, mer eller mindre hel. Några drag har era bilder säkert gemensamt. Den pratsamma, glada, gåpåiga - visst är det henne ni känner? Den starka, envisa, den har de flesta av er också mött. Bilderna är enkla och ganska glättiga. Några av er har andra bilder - hon som gnäller över småsaker finns säkert där, liksom den där som aldrig får tummen ur och får saker gjorda. Enkla bilder, men bra att ha för att kunna sortera in mig i rätt fack.

Några av er har större bilder, mer innehållsrika hoppas jag. Kanske vågar jag tro att den vänkära, omtänksamma, snälla bilden också finns där, bilden av henne som älskar sitt barn och sina vänner. Hon som faktiskt orkar och vill bry sig om andra, hon finns också, och jag hoppas och tror att hon får vara en del av bilden. Någon av er har mött den analyserande, smarta, någon annan kanske den mycket sjuka som en gång var jag, och som fortfarande finns kvar som en skugga. Få av er har en bild från den mörkaste tiden i mitt liv, men ibland skymmer skuggan från då allt jag är och vill .

Ni har bilder, och kanske delar vi ansvaret för dem. Jag visar er en del av det som är jag, ni ser och tolkar och tyder. Det blir ofta enkla bilder, så som de flesta av oss ser våra medmänniskor. Ja, var lugna, jag har också bilder, mer eller mindre verkliga, mer eller mindre sanna, mer eller mindre förenklade. Vi skapar bilder av allt och alla vi möter, vi sorterar in i våra fack och vi tycker inte alltid om när människor förändras och skapar oreda i den värld vi så mödosamt fått ordning på.

Ja, vi har bilder, både ni och jag, och det enklaste vore väl att låta bilderna vara kvar, och bara långsamt och försiktigt förändra små detaljer. Att riva bilder itu, det är svårare. Ändå är det vad jag vill försöka här och nu.
Stark, visst är jag det. Orimligt stark. Mycket starkare än många av er anar, ni som kanske tyckt er möta henne som gnäller över småsaker och klagar på vardagen. Ja, visst gör jag det. Visst gnäller jag över förkylningar, disk och skoskav, över att barnet inte sover om nätterna och att grannarna inte heller gör det. Småsaker beklagar jag mig gärna över. Och varför? För att det är enklare så, för att det är vad de flesta klarar av att möta. Skoskav och disk - det kan man åtgärda. Och verkligheten är det få som orkar med att se, lyssna till och ta del av.
Det svåra i nuet, som min djupa oro för barnets hälsa, där det inte bara är foten som ställer till det, utan fler och mer komplicerade saker. Sådant som, om det inte åtgärdas, kommer att ge henne livslånga skador och problem, och där jag kämpar med och mot en sjukvård som i bästa fall är hjälpsam utan att hitta rätt, och i värsta fall behandlar mitt barn regelrätt illa. Där jag fortsätter kämpa, utan att ge upp och utan praktiskt stöd, samtidigt som jag måste stötta inte bara barnet, utan också andra nära, och där det aldrig finns plats eller tid för mig att visa min oro eller sorg. Där mina tårar är förbjudna, och där jag måste orka i varje enskilt andetag.

Barnets skola, som från att ha varit en källa till glädje nu bara är en molande värk i magen, när jag ser mitt barn förändras och försöker kämpa för henne, men där jag möts att ett segt, mjukt motstånd, som slår undan alla försök till kommunikation. Där jag märker hur mitt barn tar till fel metoder för att hävda sig, för att orka, och där jag med svidande hjärta måste inse att just nu, just här kan jag bara stötta, krama och lyssna, inget förändra, inget påverka. Bara finnas där, vara stark, klara att vara både mamma och vikarierande lärare i ett, ge barnet den stimulans hon inte får i skolan, försöka förklara varför skolan och klasskamraterna tycker hon är "konstig" som leker med pojkar, och varför hennes intressen och kunskaper inte är värda något i en värld som talar om att hon ska vilja sminka sig och prata kläder istället för att klättra i träd och leka deckare, och varför hennes vilja att lära sig inte är något värdefullt, utan ett fel som ska tränas bort. Och ändå kunna stötta henne i att fortsätta göra egna val, fortsätta vara nyfiken och vetgirig, fortsätta vara sig själv, och försöka få henne att känna sig värdefull och viktig, trots att skola och kamrater säger annorlunda.

Arbetslöshet, dålig ekonomi, närståendes sjukdomar, egen sjukdom, och den förlamande ensamheten - det är vardag. Sådant som stör och oroar, men som aldrig får en chans att växa sig stort. Det hindras effektivt av de större problemen, men också av att skuldkänslorna för allt detta är än större. Skuldkänslor som späds på av närstående som vill verka förstående, men som varken kan eller vill förstå. Skuld över att vara en dålig mor, en dålig dotter, en dålig vän, en dålig människa. Skuld är svårt att leva med, men det går. Det också.

Också skuggorna går att leva med, de skuggor som alltid finns där, skuggor från perioder då jag inte ens haft människovärde, då jag levt i förvissningen att jag varit den värsta människa som någonsin funnits, en varelse utan existensberättigande annat än i några få arbetsuppgifter. Skuggor av våld, psykiskt, fysiskt och sexuellt. Om rädslan för den människa jag levt med - eller för dem jag tvingats möta varje dag. Där jag lärde mig att mina känslor var fula, farliga och fel, och där tårar straffades med våld, glädje med utfrysning. Om sveket från omvärlden som vägrade se, och som i många fall uppmanade till ett fortsatt liv med våld och kränkningar. Ett svek som upprepat sig genom åren, och som ofta kommit från dem som stått mig närmast.

Där finns skuggorna från sjukdom, handikapp och en smärta bortom allt förstånd. I åratal. Där jag kämpade vidare, i trots mot sjukvård och omvärld. En sjukdom som tog ifrån mig mycket av min framtid, trots att den nu är nästan utläkt, och där misstron från omgivningen var tung att bära. Och även då var min oro förbjuden, min sorg bannlyst. Andra tog ju illa vid sig, andra blev oroliga eller ledsna över min sorg och smärta, så det enklaste var att inte visa den, inte känna, inte tänka, inte störa. Det var för tungt att bära allas oro ovanpå min egen, därför stängde jag till om mina känslor, och teg för det mesta.

Och jag har orkat. Inte bara orkat resa mig upp och överleva, lämna det gamla och gå vidare, utan också orkat hantera att sveken aldrig fått en förklaring, aldrig en ursäkt, utan där de andras handlingar ofta lagts på mig. Det var ju mitt fel att de agerade som de gjorde, det var jag som bar skulden till allt, även där. Och där jag kunnat gå vidare, förlåta, förstå - men aldrig helt glömma, även om jag inget hellre önskar. Där jag orkar finnas, bry mig och stötta, även för dem som aldrig lyfte ett finger för min skull. Och där jag är fullt medveten om att samma sak skulle kunna hända om igen. Där det faktiskt händer om igen.

Så visst är jag stark. Starkast av allt i just detta att min oro, min rädsla, min sorg sällan eller aldrig får plats, knappast ens får finnas. Den bryter igenom ibland, men för det mesta anar ni den inte. Ja, jag gnäller över småsaker, därför att så få orkar höra och bry sig om det som verkligen är svårt, och då blir småsakerna min ventil, min rätt att beklaga mig över vardagen, för det verkligt svåra behåller jag för mig själv.

Mitt i detta, mitt i allt jag genomlevt och överlevt, finns glädjen. Det är den ständigt sjungande tonen i mitt inre, som bär genom allt och som aldrig någonsin helt försvinner. Ni ser, som sagt, kanske den glada, starka, gåpåiga, pratsamma men den glädje jag verkligen känner, den ser få av er. Den djupa, innersta glädjen, den som bär genom allt och håller vad som än händer, den visar jag sällan. Den har slagits undan som dum och banal för många gånger för att jag ska våga och vilja visa den för alla. Glädjen över att kaffekoppen känns varm och len i handen, glädjen över en solstrimma över köksbordet, över nystrukna dukar i advent, ett träd i skogen, en fågel som bryter vattenytan, stjärnorna en vinternatt, doften av nybakat bröd, en röst jag älskar, en melodi som når själen, min dotters armar om min hals - den inre lyckan över att livet alltid, även i de svåraste stunderna, har något vackert  att ge oss. Den glädjen är det som bär mig, men det är en glädje få av er sett.

Så visst är jag stark och glad, starkare och gladare än ni anar, för den verkliga styrkan och  glädjen är det få av er som ser, få av er som får se. Jag är rädd om mitt innersta, förstår ni. Det har skövlats litet för många gånger för att vem som helst ska få tillträde. Men kärnan håller även för skövling och plundring, om det skulle komma över mig igen. Mitt innersta jag klarar allt, jag är bara trött på att ständigt tvingas ställa i ordning efter alla hårt trampande stövelklackar.

Men skalet, förstår ni vänner, skalet är inte lika starkt alla dagar. Mitt innersta kommer alltid att orka, alltid bära samma styrka och glädje, men skalet är skört ibland. Som nu. Just nu vill jag be er gå försiktigt i närheten av min själ. Trampa inte fram för hårt. Låt mig få gnälla över disken, och prata litet för mycket ibland, för att jag ska få glömma det som oroar på riktigt. Jag kräver inte att ni ska lyssna på det svåra, inte att ni ska förstå eller ens bry er om det som gör mest ont, men jag önskar ni lät bli att döma mig för att jag inte alltid orkar, för att jag behöver de små andrum jag kan få. Låt mig få dem, snälla, och om ni inte kan eller vill vara aktsamma om mitt innersta, håll er då i utkanten ett slag just nu. Slå inte för hårt på det tunna skalet, för även där gör det ont, och jag behöver få hålla ihop än ett slag. Behöver. Måste. För barnets skull om inte annat. Men det är svårt just nu. Man kan kalla det jag lider av för depression om man vill, eller bara konstatera att det inte går att orka allt hur länge som helst. Namnet är inte viktigt. Det enda jag vill att ni minns är just detta - jag är skör just nu, så gå varsamt här och nu.

Nej, jag har inte glömt er som alltid funnits där, utan fördömande och utan krav. Ni som alltid haft en famn öppen och som orkat lyssna, även på tystnaden. Ni är långt borta just nu, och det är en del av problemet att avståndet mellan oss är så långt, att jag inte riktigt vågar och orkar tro att ni finns kvar. Innerst i min mitt vet jag ändå att ni alltid är med mig, precis som mina tankar och min värme finns hos er.

Och du. Är du en av dem som vågar komma närmare, sätta dig ner och vänta litet, lägga en arm om mig och bara finnas i det svåra, tillsammans med mig, då är du välkommen. Jag behöver dig.