Två små barn borta. Det är sådant man som förälder knappast orkar läsa, orkar ta in. Fasan när ens barn försvinner, om än bara i ett par minuter, har nästan alla föräldrar upplevt. Den iskalla handen som verkligen kramar om hjärtat, alla skrämmande tankar som blixtsnabbt korsar hjärnan, rädslan som skapar bilder man inte vill se. Och så lättnaden, när barnet bara var några meter bort, bakom en buske, vid en annan hylla i affären eller högst upp i klätterställningen.
Men alla får inte uppleva den lättnaden. Några barn förblir borta, för alltid. Djupt vatten, en bil som svänger runt ett gathörn, ett fall från den där klätterställningen och inget blir mer detsamma. Eller värre, någon gör barnet illa, skadar det, medvetet eller i affekt. Vi vet att sådant händer, vi vet, även om vi inte vill veta. Och vi vet att denna någon inte alltid är en främling.
Två små barn borta, rapporterade medierna idag. Två små kroppar hittades i vattnet, två små pojkar blev aldrig äldre än fyra och åtta år. En mamma häktas, man misstänker att det är hon som dödat sina egna barn. Det ligger bortom allt förnuft, vi förstår inte, vi vill inte förstå, vi kan inte ta in verkligheten. Men sanningen finns där. Två små barn är döda, mördade av den som skulle skydda dem, och för ingen i deras närhet kommer livet bli sig likt, varken för den som dödat eller för de oskyldiga som stod barnen nära.
Vi vet inte mer ännu, men det hindrar inte media, bloggare och andra att spekulera, diskutera och anklaga. Det kommer bli mer sådant, och i alla upprörda kommentarer och arga inlägg kommer snart några att försvinna, glömmas bort. De första som glöms är alltid de tysta brottsoffren, de som inte bara berövas sina kära utan också ofta sin sorg. Att vara förälder, den som inte bara får veta att barnen är borta, utan att det är barnens andre förälder som dödat barnen. Att vara barnens farmor eller mormor, och stå där med den dubbla sorgen - mina barnbarn är borta och det var min son eller dotter som dödade dem. Att vara syskon till ett mördat barn och hela sitt liv undra: "Varför dödade mamma/pappa min bror, men inte mig?" Vi vet att dessa människor finns, föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon, barn, men vi glömmer dem fort.
Kanske för att vi inte orkar ta in deras dubbla och fruktansvärda smärta, kanske för att vi någonstans tycker att omgivningen bär skuld, trots allt. "Borde han inte förstått att frun..." "Men det var ju ändå de som fostrat sin son..." Dessa tysta och glömda brottsoffer far illa, i medias hantering, i alla upprörda diskussioner på nätet, på arbetsplatser, överallt där dessa fall diskuteras. Och de lever med en dubbel sorg vi aldrig kan förstå - sorgen över de förlorade döda, men också sorgen över den förlorade levande. Och skulden, skulden att man inte såg i tid, inte förstod, inte ingrep. Dessa offer för tragedier bortom allt förnuft, inte bara denna, utan många sådana genom åren. De glömda, de förträngda.
Men snart glöms också det viktigaste av allt - de liv som blev alldeles för korta. I detta fall två små pojkar, pojkar som var ämnade att växa upp till vuxna människor, som hade så mycket liv framför sig och så litet tid här på jorden. Vi glömmer dem, delvis för att vi inte orkar tänka på att barn kan dö, men också för att få frossa i vår avsky mot modern, mördaren. Tidningar kommer att skriva om henne, om hennes skuld, om varför, om hur. Bloggare och andra kommer spekulera, finna motiv, finna hatgrunder. Diskussionerna kommer handla om hur och när och varför, och i allt detta försvinner två små barn så lätt.
Vad tyckte de om att göra, dessa små? Vilka drömmar hade de? Vad gjorde dem arga, ledsna eller glada? Vilka var de liv som släcktes och vart skulle de ha tagit vägen, vilka skulle de blivit som vuxna män? I söndags andades de, de levde, skrattade, grät, fanns. Nu finns de bara som två små kroppar, och snart är de bortglömda. I hetsen mot mördaren försvinner offren. De blir till snaskiga sätt för kvällspressen att sälja lösnummer - att två små döda barn och deras övriga anhöriga har rätt till i alla fall en anings integritet glöms bort. Och i förlängningen glöms de, tappas bort, blir till intet eller i bästa (?) fall till ett kriminal- och socialhistoriskt "intressant fall".
Visst kan och bör man fundera över varför dessa barn, och andra, dödas av närstående, men inte för att frossa i motiv och skuld, utan för att förhindra att det händer igen. Visst är det viktigt att veta, men inte för nyfikenhetens eller hatets skull, utan för att rädda andra barn. Visst behövs visshet, inte minst för att vi vill leva i ett rättssamhälle, men vi behöver det inte för att tillfredsställa våra eventuella behov av katastrofer, tragedier och skandaler. Och mitt i sökandet efter svar finns det något vi alla borde komma ihåg:
Alldeles nyss dödades två små barn. Deras liv blev mycket korta. Kvar finns människor som älskade dem, människor som idag står med en ofattbar sorg. Kanske även mamman, vi vet inte. Det vi vet är att denna tragedi inte borde få upprepas, någon gång, någonstans. Och vi vet att två små hjärtan slutat slå. För alltid.
Så krama ditt barn. Krama andra du älskar. Säg att du älskar dem, visa att du älskar dem. Idag. Och sänd en tanke och en bön för två små korta liv och för alla dem som blev kvar med sorgen. Glöm inte barnen. Se dem, minns dem. Och se de människor som finns runt om dig. Kanske kan din blick, din hand, ditt ord vara det som gör att detta inte upprepas. Glöm inte barnen, inte dina, inte grannens, inte någons barn. Och minns två korta liv. Lika viktiga som ditt och mitt, bara så sorgligt mycket kortare. Gör dem inte till offer även för glömskan. Minns dem.
Vila i frid, barn små.
tisdag 20 september 2011
söndag 18 september 2011
Grannarna - en kort uppdatering
Jodå, dokusåpan pågår. Om nu någon trodde något annat. Så här är nuläget:
A2: Visade sig vara två unga män, eller ja, män av varierande ålder kanske. Den yngre, som jag trodde hade ett osunt intresse för barn, verkar faktiskt vara helt oskyldig på det området, och det känns enormt skönt förstås. Den äldre av dem hade dock en osunt umgänge - ett umgänge som ledde till mycket spring i trapporna, bråk, slagsmål och högljudda gräl. Grundorsaken till detta var I2, men mer om honom senare. A2 modell äldre har flyttat efter sommaren, vilket bostadsbolaget tar åt sig äran för. Det bör de inte göra...
E2: Det unga paret med barn. Tjejen tog barnet under armen och flyttade i våras, vilket i och för sig minskade mängden barnskrik (när inte pappan har sonen förstås), men ökade mängden fester. Livliga sådana. Dessutom har den unge mannen/pojken ett stort bilintresse. Inte mig emot, men jag tycker kanske att det bör ta sig andra uttryck än burnouts och låååånga varvningar utanför mitt sovrumsfönster. Klockan tre på natten. Utan ljuddämpare.
I2: Ja hjälpe oss alla. Jodå, viss systembolagsverksamhet bedrivs där, som jag trodde. Av pappa I2. I mitten av april utökades dock näringsverksamheten, då sonen flyttade in hos sin far, efter att ha lämnat sitt statsfinansierade boende för denna gång. Sonen driver apotek, så nu har vi åter två apotekare i huset - det var ju annars bara en sedan granne K flyttat. Granne J och granne I2 växlar för övrigt mellan att slåss om kunderna och handla av varandra. Jodå, fullt öppet. Om nu inte det var så att det där foliepaketet jag såg I2 lämna till J innehöll ugnsstekt torsk förstås. Men jag betvivlar det storligen.
Granne I2 är en spännade ung man. Hittills har jag ringt störningsjour och polis för allt från musik på sådan volym att porslinet hoppade i mina skåp, till misshandel, öppen drogförsäljning och slagsmål. Störningsjouren kommer inte så ofta, eller som de själva säger: "Till den adressen åker vi inte utan polisen, så det är bättre att du ringer dem direkt". Dvs två utbildade securitasvakter åker inte utan polisbeskydd till den granne jag har mittemot mig, den granne vars dörr jag måste passera dagligen med min sjuåriga dotter. Jag vet inte om det är komik eller tragedi, men såpa är det!
Och granne H - eller snarare mamma H - har ökat sina chanser att bli utnämnd till PITA nr 1 (Pain In The Ass alltså). Hysteriska utbrott när vi möts på gården, fejkad hjärtinfarkt i min hall, telefonsamtal vid ytterst olägliga tillfällen osv. Måttet rågades en dag i somras då hon, fullt hysterisk, ringde på min dörr och kom in med ett glas i handen - ett glas med en simmig vätska och en mängd halvupplösta kapslar. "Kan du analysera det här?", löd frågan, och det kunde jag ju. Inte. Istället kunde jag ringa polisen, även om det inte var helt uppskattat av damen ifråga. Enligt henne själv hade hon dragits in i I2s lägenhet och sedan tvingats på dessa droger av granne I2, men med tanke på att hon handlar ganska friskt på diverse av husets apotek vet jag inte om tvånget var så stort. Efter mycket rabalder lämnade hon vår lägenhet, polisen kom (att H skulle stanna kvar och prata med polisen och anmäla tvångsförfarande fanns inte på kartan), och jag överlämnade glaset till dem. Vilket innebar att jag, enligt apotekarlogik, stulit droger för att ge dem till polisen. Det var ett par spända dagar innan Troll och jag kunde fara på välbehövlig semester... När vi kom hem hade I2 lyckats med konststycket att köra rattfull och utan körkort, så just nu är han nästan lugn.
Och vad säger bostadsbolaget? Att "de gör allt de kan för att situationen ska bli bättre". Men det har de sagt i tre års tid nu - och bättre blir det inte. Snarare värre. Jag har tvingats skruva av min ringklocka på ytterdörren, de flesta kvällar sitter jag med alla lampor släckta och jag vågar inte låta Troll gå ut ensam. Men bostadsbolaget kan sträcka sig så långt att vi (dvs Fina Grannen och jag) kan få gå litet, litet före i bostadskön om vi vill flytta, och kanske slipper vi betala dubbel hyra vid en flytt. Man kan skratta ihjäl sig. Eller inte. Allt beror på vilken sorts humor man har. Och min humor angående dokusåpor har definitivt tagit slut!
A2: Visade sig vara två unga män, eller ja, män av varierande ålder kanske. Den yngre, som jag trodde hade ett osunt intresse för barn, verkar faktiskt vara helt oskyldig på det området, och det känns enormt skönt förstås. Den äldre av dem hade dock en osunt umgänge - ett umgänge som ledde till mycket spring i trapporna, bråk, slagsmål och högljudda gräl. Grundorsaken till detta var I2, men mer om honom senare. A2 modell äldre har flyttat efter sommaren, vilket bostadsbolaget tar åt sig äran för. Det bör de inte göra...
E2: Det unga paret med barn. Tjejen tog barnet under armen och flyttade i våras, vilket i och för sig minskade mängden barnskrik (när inte pappan har sonen förstås), men ökade mängden fester. Livliga sådana. Dessutom har den unge mannen/pojken ett stort bilintresse. Inte mig emot, men jag tycker kanske att det bör ta sig andra uttryck än burnouts och låååånga varvningar utanför mitt sovrumsfönster. Klockan tre på natten. Utan ljuddämpare.
I2: Ja hjälpe oss alla. Jodå, viss systembolagsverksamhet bedrivs där, som jag trodde. Av pappa I2. I mitten av april utökades dock näringsverksamheten, då sonen flyttade in hos sin far, efter att ha lämnat sitt statsfinansierade boende för denna gång. Sonen driver apotek, så nu har vi åter två apotekare i huset - det var ju annars bara en sedan granne K flyttat. Granne J och granne I2 växlar för övrigt mellan att slåss om kunderna och handla av varandra. Jodå, fullt öppet. Om nu inte det var så att det där foliepaketet jag såg I2 lämna till J innehöll ugnsstekt torsk förstås. Men jag betvivlar det storligen.
Granne I2 är en spännade ung man. Hittills har jag ringt störningsjour och polis för allt från musik på sådan volym att porslinet hoppade i mina skåp, till misshandel, öppen drogförsäljning och slagsmål. Störningsjouren kommer inte så ofta, eller som de själva säger: "Till den adressen åker vi inte utan polisen, så det är bättre att du ringer dem direkt". Dvs två utbildade securitasvakter åker inte utan polisbeskydd till den granne jag har mittemot mig, den granne vars dörr jag måste passera dagligen med min sjuåriga dotter. Jag vet inte om det är komik eller tragedi, men såpa är det!
Och granne H - eller snarare mamma H - har ökat sina chanser att bli utnämnd till PITA nr 1 (Pain In The Ass alltså). Hysteriska utbrott när vi möts på gården, fejkad hjärtinfarkt i min hall, telefonsamtal vid ytterst olägliga tillfällen osv. Måttet rågades en dag i somras då hon, fullt hysterisk, ringde på min dörr och kom in med ett glas i handen - ett glas med en simmig vätska och en mängd halvupplösta kapslar. "Kan du analysera det här?", löd frågan, och det kunde jag ju. Inte. Istället kunde jag ringa polisen, även om det inte var helt uppskattat av damen ifråga. Enligt henne själv hade hon dragits in i I2s lägenhet och sedan tvingats på dessa droger av granne I2, men med tanke på att hon handlar ganska friskt på diverse av husets apotek vet jag inte om tvånget var så stort. Efter mycket rabalder lämnade hon vår lägenhet, polisen kom (att H skulle stanna kvar och prata med polisen och anmäla tvångsförfarande fanns inte på kartan), och jag överlämnade glaset till dem. Vilket innebar att jag, enligt apotekarlogik, stulit droger för att ge dem till polisen. Det var ett par spända dagar innan Troll och jag kunde fara på välbehövlig semester... När vi kom hem hade I2 lyckats med konststycket att köra rattfull och utan körkort, så just nu är han nästan lugn.
Och vad säger bostadsbolaget? Att "de gör allt de kan för att situationen ska bli bättre". Men det har de sagt i tre års tid nu - och bättre blir det inte. Snarare värre. Jag har tvingats skruva av min ringklocka på ytterdörren, de flesta kvällar sitter jag med alla lampor släckta och jag vågar inte låta Troll gå ut ensam. Men bostadsbolaget kan sträcka sig så långt att vi (dvs Fina Grannen och jag) kan få gå litet, litet före i bostadskön om vi vill flytta, och kanske slipper vi betala dubbel hyra vid en flytt. Man kan skratta ihjäl sig. Eller inte. Allt beror på vilken sorts humor man har. Och min humor angående dokusåpor har definitivt tagit slut!
Stolt mamma!
Idag har det regnat en aning här i Byn. Ungefär en sådan aning att jag funderar på om vi får simma till skolan imorgon bitti. Så vi beslöt oss för att baka en sockerkaka, det är sådant där bra regnpyssel som roar mor och barn - och ger Trollmor de där extra kalorierna hon så väl behöver. Eller hur det nu var...
Vi bakar gärna här hemma, trots att vi inte är lika förtjusta i att äta upp resultatet, men sockerkaka gillar vi båda. Den här gången gav jag Troll i uppgift att baka själv, jag stod bredvid och tog hand om de mer riskabla momenten, men det mesta skötte hon på egen hand. Hon klarade både att läsa och tyda receptet, räkna ut hur mycket 150 gram margarin är, och mäta upp alla ingredienser. Samt att vispa ihop det hela och följa alla instruktioner.
Och ja, jag är stolt. I skolan arbetar de nu med tal upp till 10, jag är dyskalkyliker med mattefobi och jag har ändå lyckats lära min dotter att tänka matte så pass att hon klarar 50+50+50. Och hon kan läsa ett recept, både ingredienser och instruktioner, det bådar gott för framtiden. Men det viktigaste av allt: hon tycker det är kul! Hon är stolt över att hon kan baka, och hon tycker det är kul att få räkna ut hur hon ska gå tillväga. Att räkna och läsa blir inte bara viktigt, utan också roligt när det resulterar i en mycket god sockerkaka som man får äta upp.
Jag är stolt över min begåvade, verbala och smarta lilla tjej. Och jag är faktiskt stolt över att jag, i alla fall då och då, lyckas göra inlärning och kunskap till roliga och spännande saker.
Vi bakar gärna här hemma, trots att vi inte är lika förtjusta i att äta upp resultatet, men sockerkaka gillar vi båda. Den här gången gav jag Troll i uppgift att baka själv, jag stod bredvid och tog hand om de mer riskabla momenten, men det mesta skötte hon på egen hand. Hon klarade både att läsa och tyda receptet, räkna ut hur mycket 150 gram margarin är, och mäta upp alla ingredienser. Samt att vispa ihop det hela och följa alla instruktioner.
Och ja, jag är stolt. I skolan arbetar de nu med tal upp till 10, jag är dyskalkyliker med mattefobi och jag har ändå lyckats lära min dotter att tänka matte så pass att hon klarar 50+50+50. Och hon kan läsa ett recept, både ingredienser och instruktioner, det bådar gott för framtiden. Men det viktigaste av allt: hon tycker det är kul! Hon är stolt över att hon kan baka, och hon tycker det är kul att få räkna ut hur hon ska gå tillväga. Att räkna och läsa blir inte bara viktigt, utan också roligt när det resulterar i en mycket god sockerkaka som man får äta upp.
Jag är stolt över min begåvade, verbala och smarta lilla tjej. Och jag är faktiskt stolt över att jag, i alla fall då och då, lyckas göra inlärning och kunskap till roliga och spännande saker.
Kulturell lycka och funderingar
Idag tog Gammeltrollmor med Troll och Trollmor på musikalen "Annie". Tusen tack, snälla Gammelmor! Troll blev överförtjust, hon var lycklig från hårtofs till tåspets, och hon njöt i fulla drag av musik, sång, teater, dans och förstås den alldeles riktiga hunden som var med i föreställningen. Det var en riktigt bra uppsättning, det tyckte även vi andra, men för Troll var det rent av magiskt.
Framför oss satt ett äldre par med sitt barnbarn, en kille i ungefärlig Trollålder. Han var inte imponerad. "Det är jättetråkigt! Jag vill hem och titta på TV och spela dataspel", utbrast han i pausen, och när det var slut kommenterade han att "Det var det tråkigaste jag gjort". Och det är klart, alla barn kan inte vara som Troll (det räcker så bra med ett), men när en sjuåring faktiskt blir genuint uttråkad av en spännande föreställning, och arg på mormor/farmor för att hon tvingat med honom, eftersom dataspelen är roligare - är det inte någonstans litet underligt?
Jag har alltid trott att barn blir kulturellt intresserad av att utsättas för kultur. Om man läser tillsammans, lyssnar på musik, går på barnteater osv, då får barnet i alla fall en grund att stå på, och sedan kan de gå vidare åt vilket håll de vill. Kvällens upplevelser stärker mig i den tron, i tron att det inte funkar att låta ett barn sitta framför TV och dator oavbrutet i sju år utan att det påverkar. Och nej, jag vet ju inte om just detta barn tillbringar sina dagar helt framför skärmar, men vissa kommentarer från mormor/farmor gör att jag nog tror mig ha rätt i den gissningen.
Men jag är glad över att jag läst för Troll från dag ett tillsammans, att jag låtit henne lyssna på diverse underlig musik och titta på annat än barnfilmer, att vi besökt en mängd museer och att vi då och då (allt för sällan) kan gå på teater tillsammans. För visst tittar Troll på Barbiefilmer, lyssnar på Eric Saade och spelar på den i mitt tycke vedervärdiga sajten "Tjejspel" på datorn - jo, visst konsumerar hon mainstream-kultur och diverse rent skräp. Men hon vill fortfarande att jag läser två dikter, en rolig och en vacker, varje kväll. I somras upptäckte hon opera, och drömmer om att gå på en riktig föreställning. Dessutom sjunger hon högt och ofta sånger av Rävspel och Kråksång, inte alltid de mest barnvänliga, och tittar gärna på filmer med Galenskaparna/After Shave eller Svenska Ord. Och hon älskar att gå på museum, allra helst med guidad visning, och gärna ett konstmuseum då och då (det senare tackar jag skolan för!)
För mig har det varit naturligt och roligt att dela det jag själv tycker om med mitt barn. Jag vill visa henne den här världens vackra, det må vara natur eller kultur, och jag vill ge henne glädje, skönhetsupplevelser och nyfikenhet så mycket jag bara kan. Det känns som jag lyckats, så här långt, och det gör mig lycklig. Lycklig för att mitt Troll har upptäckt hur härligt det är att lyssna, titta, känna, uppleva och ta in musik, lyrik, konst, film, teater, likaväl som skog, sjö, berg och äng. Jag är lycklig att jag kan ge min dotter så mycket, att jag faktiskt är oändligt rik i det avseendet.
Vi lär aldrig fara på årlig utlandssemester, Troll lär aldrig få dyra märkeskläder eller kunna ha det senaste i datorväg eller ens en nyköpt cykel. (Ungen måste förresten vara den sista i landet som inte har en spelkonsol av något slag hemma). Jag har ont om pengar, och arbetslösheten hjälper inte upp det hela. Men i just detta avseende är jag mångmiljonär, för jag kan ge min dotter det mesta av det bästa. Varje dag, tack vare böcker, film och skivor. Och hon tar lyckligt emot, och njuter av nästan allt jag visar henne. Vi delar upplevelsen av kulturen. Och vi har många år av upplevelser framför oss. Det gör mig än lyckligare.
Framför oss satt ett äldre par med sitt barnbarn, en kille i ungefärlig Trollålder. Han var inte imponerad. "Det är jättetråkigt! Jag vill hem och titta på TV och spela dataspel", utbrast han i pausen, och när det var slut kommenterade han att "Det var det tråkigaste jag gjort". Och det är klart, alla barn kan inte vara som Troll (det räcker så bra med ett), men när en sjuåring faktiskt blir genuint uttråkad av en spännande föreställning, och arg på mormor/farmor för att hon tvingat med honom, eftersom dataspelen är roligare - är det inte någonstans litet underligt?
Jag har alltid trott att barn blir kulturellt intresserad av att utsättas för kultur. Om man läser tillsammans, lyssnar på musik, går på barnteater osv, då får barnet i alla fall en grund att stå på, och sedan kan de gå vidare åt vilket håll de vill. Kvällens upplevelser stärker mig i den tron, i tron att det inte funkar att låta ett barn sitta framför TV och dator oavbrutet i sju år utan att det påverkar. Och nej, jag vet ju inte om just detta barn tillbringar sina dagar helt framför skärmar, men vissa kommentarer från mormor/farmor gör att jag nog tror mig ha rätt i den gissningen.
Men jag är glad över att jag läst för Troll från dag ett tillsammans, att jag låtit henne lyssna på diverse underlig musik och titta på annat än barnfilmer, att vi besökt en mängd museer och att vi då och då (allt för sällan) kan gå på teater tillsammans. För visst tittar Troll på Barbiefilmer, lyssnar på Eric Saade och spelar på den i mitt tycke vedervärdiga sajten "Tjejspel" på datorn - jo, visst konsumerar hon mainstream-kultur och diverse rent skräp. Men hon vill fortfarande att jag läser två dikter, en rolig och en vacker, varje kväll. I somras upptäckte hon opera, och drömmer om att gå på en riktig föreställning. Dessutom sjunger hon högt och ofta sånger av Rävspel och Kråksång, inte alltid de mest barnvänliga, och tittar gärna på filmer med Galenskaparna/After Shave eller Svenska Ord. Och hon älskar att gå på museum, allra helst med guidad visning, och gärna ett konstmuseum då och då (det senare tackar jag skolan för!)
För mig har det varit naturligt och roligt att dela det jag själv tycker om med mitt barn. Jag vill visa henne den här världens vackra, det må vara natur eller kultur, och jag vill ge henne glädje, skönhetsupplevelser och nyfikenhet så mycket jag bara kan. Det känns som jag lyckats, så här långt, och det gör mig lycklig. Lycklig för att mitt Troll har upptäckt hur härligt det är att lyssna, titta, känna, uppleva och ta in musik, lyrik, konst, film, teater, likaväl som skog, sjö, berg och äng. Jag är lycklig att jag kan ge min dotter så mycket, att jag faktiskt är oändligt rik i det avseendet.
Vi lär aldrig fara på årlig utlandssemester, Troll lär aldrig få dyra märkeskläder eller kunna ha det senaste i datorväg eller ens en nyköpt cykel. (Ungen måste förresten vara den sista i landet som inte har en spelkonsol av något slag hemma). Jag har ont om pengar, och arbetslösheten hjälper inte upp det hela. Men i just detta avseende är jag mångmiljonär, för jag kan ge min dotter det mesta av det bästa. Varje dag, tack vare böcker, film och skivor. Och hon tar lyckligt emot, och njuter av nästan allt jag visar henne. Vi delar upplevelsen av kulturen. Och vi har många år av upplevelser framför oss. Det gör mig än lyckligare.
Back on track?
Jodå, jag vet. Jag drabbas stundom av bloggtorka, kommer kanske på intressanta saker att skriva, men skriver dem inte. Eller kommer inte ens på det minsta av intresse, vare sig för mig eller eventuella läsare. Och för varje dag jag inte skriver blir det allt svårare att börja igen.
Men några av mina favoritbloggare har också drabbats av detta. Eftersom jag alldeles snart tänker börja tjata på dem att de ska skriva nya inlägg måste jag föregå med gott exempel. Liksom. Så kanske är Trollmor tillbaka i bloggvärlden igen.
Disclaimer: Detta är inget blogginlägg, det är en notering. Ska skriva alldeles på riktigt, alldeles snart. Hoppas vi ;-)
Men några av mina favoritbloggare har också drabbats av detta. Eftersom jag alldeles snart tänker börja tjata på dem att de ska skriva nya inlägg måste jag föregå med gott exempel. Liksom. Så kanske är Trollmor tillbaka i bloggvärlden igen.
Disclaimer: Detta är inget blogginlägg, det är en notering. Ska skriva alldeles på riktigt, alldeles snart. Hoppas vi ;-)
onsdag 27 april 2011
Grannarna - nu med nya medverkande
Det har, som tidigare nämnts, varit rotation på folk i huset. Grannen A, han som eldade upp lägenheten, blev förflyttad. Granne I, den där som ville ha hjälp med allt och skrämde grannar, flyttade frivilligt fast av misstag. Och granne K, killen med eget apotek, flyttade snabbt när han riskerade en vräkning. Lilla rara E, den dementa damen, har också flyttat.
Och vad fick vi istället? Jo, nya medverkande i dokusåpan. De första som flyttade in efter A var rara och tysta, men försvann snart. Som A2 dyker det nu upp en man som står klistrad vid fönstret och betraktar folk, mest kvinnor. Och flickor. Fick veta att han fotat Troll genom fönstret. Idag hann han ge Troll godis medan jag packad ur bilen. Och han pratar inte med mig, utan skyndar in i lägenheten när jag kommer. Jag tycker inte det känns bra. Alls. Milt uttryckt.
Som E2 - ett ungt par, med litet barn. Och fester. Och en förmåga att borra upp hyllor klockan ett på natten. Med slagborr. Och fler fester. Och högljudd musik. Halva nätterna.
Och för att riktigt lyfta dokusåpan: nu har huset som Gud glömde inte bara apoteksinnehavare, utan också eget systembolag. I2 är en företagsam person, nämligen. I går kom vi hem från Uppsala litet före 18, och skyndade till simskolan. Då ramlade några berusade/påtända personer ut genom I2:s dörr och tog sig ned för trappen för att parkera i porten. När vi kom hem vid 19.45 hade polisen hunnit vara här och gripa två av dem för misshandel på den tredje.
Och som K2 tydligen ett par med fester och slagsmål. Dem har jag missat hittills, eftersom vi varit borta en del, men det är full fart där också. Eftersom detta hus tydligen är utrustat med dårmagnet.
I morgon ska jag roa mig med att ringa polisen angående A2. Samt luska litet i vem man kan tala med om I2:s företagaranda. Sedan ska jag börja flyttpacka...
Och vad fick vi istället? Jo, nya medverkande i dokusåpan. De första som flyttade in efter A var rara och tysta, men försvann snart. Som A2 dyker det nu upp en man som står klistrad vid fönstret och betraktar folk, mest kvinnor. Och flickor. Fick veta att han fotat Troll genom fönstret. Idag hann han ge Troll godis medan jag packad ur bilen. Och han pratar inte med mig, utan skyndar in i lägenheten när jag kommer. Jag tycker inte det känns bra. Alls. Milt uttryckt.
Som E2 - ett ungt par, med litet barn. Och fester. Och en förmåga att borra upp hyllor klockan ett på natten. Med slagborr. Och fler fester. Och högljudd musik. Halva nätterna.
Och för att riktigt lyfta dokusåpan: nu har huset som Gud glömde inte bara apoteksinnehavare, utan också eget systembolag. I2 är en företagsam person, nämligen. I går kom vi hem från Uppsala litet före 18, och skyndade till simskolan. Då ramlade några berusade/påtända personer ut genom I2:s dörr och tog sig ned för trappen för att parkera i porten. När vi kom hem vid 19.45 hade polisen hunnit vara här och gripa två av dem för misshandel på den tredje.
Och som K2 tydligen ett par med fester och slagsmål. Dem har jag missat hittills, eftersom vi varit borta en del, men det är full fart där också. Eftersom detta hus tydligen är utrustat med dårmagnet.
I morgon ska jag roa mig med att ringa polisen angående A2. Samt luska litet i vem man kan tala med om I2:s företagaranda. Sedan ska jag börja flyttpacka...
onsdag 13 april 2011
Bara du är nöjd
Trollet sover gott, i min säng. Plötsligt hör jag snyftningar och litet gnällande från henne. Jag går förstås in, stoppar om täcket som åkt av och kramar om henne. Hon lugnar sig litet, men riktigt bra är det inte, det märks. Följande lilla samtal utspelar sig:
Trollmor: Hur är det, mår du inte bra?
Trollet: Jooo... *snyftar litet*
Trollmor: Är du ledsen?
Trollet: *nickar kraftfullt*
Trollmor: Men lilla gumman, vad är det?
-inget svar- *snyftar*
Trollmor: Trollet, varför är du ledsen?
Trollet, lugnt och med eftertryck: För att det känns bättre!
Varvid det lilla barnet lägger sig tillrätta och somnar om. Gott och djupt och utan minsta ljud. Det är ett säreget barn, detta. Och vad jag älskar henne!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)