Vardagslycka

Små enkla saker har gjort denna helg till en av de bästa jag haft i Byn sedan jag flyttade hit - ja, om man undantar de helger vi fått besök av vänner från långt borta. Men en hemmahelg, utan något särskilt, som ändå blir så fin - det är så ovanligt att jag nästan inte vill tänka på det. Jag njuter bara av att det faktiskt blev.

Fredag: Trollets klasskamrat (som för övrigt bor i samma hus, men i den lugna överdelen) var här medan pappan tränade. Ungarna lekte inne, vi fikade, vi gick ut och de lekte "Robin Hood med fotboll" (nytt och kreativt historiskt grepp!), medan jag promenerade i deras närhet. Sedan gick vi in och de fredagsmyste i soffan med en film (gissa vilken) och chips. Själv bakade jag Fyriskaka, och syster T tittade in för en fika och en massa prat. När grannpojken gått hem och Troll fått läsa upp läsläxan och spela sin enda ton på kornetten (jo, hon har börjat spela kornett!) för T, nattade jag barnet, och sedan pratade vi vidare, T och jag. Avslappnat och skönt, som det är med finaste vännerna.

Lördag: Troll var bjuden på födelsedagskalas till en annan klasskamrat, och jag var medbjuden. Kalaset, som mestadels var utomhus, avlöpte väl, och sedan vi städat upp, gick vi hem till familjen och fikade och pratade och bara var. Jag läste saga för minstingen, Troll lekte och spelade spel med de större barnen, vi satt ute i solen med kaffe och kakor och pratade om ditt och datt. Kalaset började elva, och klockan fem fick jag skynda iväg för att uträtta utlovade ärenden. Hämtade Troll vid sex, vi for hem och åt god middag vid en film. Fina samtal med käraste Rouva och andra via nätet sedan Troll somnat gott.

Söndag: Sovmorgon, mysfrukost, promenad till affären, kakbak. Troll bakade mjuk chokladkaka nästan helt själv (jag fixade de varma momenten), jag bakade kokostoppar, och sedan kom min underbara guddotter med mor hit för att fika med oss. Troll fick en mängd utrensade spel av dem, och min guddotter fick litet husgeråd av mig - stora fina lilla flickan ska flytta hemifrån! Sedan middag, och en kvällspromenad runt kvarteret innan jag läste dikt och nattade Troll.

Allt som allt en fin helg, en fantastisk helg. Människor av olika slag och olika åldrar, samtal, mycket ute, fint väder, god mat. Det har varit bra, mycket bra. Det är sådana helger jag behöver så innerligt väl. Så enkelt, så litet, och så oerhört betydelsefullt. Vardagslycka, det viktigaste av allt.

Förresten

kommer jag behöva nya glasögon tror ortoptisten. Det tror jag med. De nuvarande kostade så där 4.500:- med enklaste glaset och utan bågar. Nästa uppgradering innebär specialglas. Vi talar nu om en kostnad på så där 6.000 - 8.000:-. Per glas. Och fortfarande då av enklast tänkbara modell. Idel ädel nöjen, var det.

Idel ädel nöjen

Vi ska få stamrenoverat. Nytt badrum, nytt kök, ny ytterdörr - och samma gamla grannar, är den korta sammanfattningen. Vid stamrenovering måste ALLT flyttas från kök och badrum. Precis allt. Köksskåp ska tömmas, möbler flyttas och den där fantastiska frysboxen som var ett så smart drag för sex år sedan... tja... alltså. Sovrummet? Den som sett vår nätta lilla köksutrustning inser att jag kan hålla mig för skratt rent logistiskt - det lär bli väldigt många kartonger.

Men det är faktiskt världsliga saker, som Karlsson på Taket skulle sagt. Jan kan leva med det. Liksom med att ha husvagnstoalett i en månad och duscha i en barack på gården. Jodå, det kommer fungera. Men sedan släppte bostadsbolaget den stora nyheten. Eller ja, de nämnde det litet i förbigående så där. Som något man väl fixar på en kafferast. Förråden, källarförråden, ska tömmas. I alla fall de med rörledningar. Tömmas helt, och innehållet stuvas in i lägenheten.

Alltså - jag är lajvare. Alla medskyldiga vet precis vad jag menar med det. Lajvare har saker. Kläder. Vapen. Renfällar. Andra saker. Mer kläder. Bra- att-ha-prylar. Och litet, litet till. Dessutom flyttade så där 1000 böcker ned i förrådet när jag flyttade hit. Och så finns där Trollets alla kläder som blivit för små (sparade till ett eventuellt syskon), och en hel del leksaker. Och några kartonger kläder hon snart växer i, eller ja, inom de närmsta åtta åren i alla fall... Och vadmal. Och julsaker. Och prylar. Och pryttlar. Och mattor till förbannelse. Och sånt där ni vet, som bara hamnat i förrådet, för att det faktiskt inte får plats någon annanstans. Och min samling på så där 400 pingviner. Och en massa annat som jag glömt.

Jo, jag vet, det här blir ett utmärkt tillfälle för mig att göra mig av med gamla musburar och oanvändbara väskor, och litet annat smått och gott. Men resten? Det ska in i vår lägenhet och trängas med oss och allt annat. Eller också drabbas jag av omåttlig Feng Shui-iver och dumpar allt. Men ärligt talat, oddsen för det är rätt skyhöga...

Sade jag något om att jag ville flytta? Typ nyss?

En fundering

Borde jag skriva kortare blogginlägg eller utveckla dem till romaner? Bara undrar, liksom.

Award - eller heter det utmärkelse?

Titta, jag har fått en utmärkelse. Eller Award som det heter på engelska och bloggiska. Från fina Andelieb, som också hon är trollmor. Jag är för övrigt nätgudmor till hennes yngsta troll, det är jag stolt över. Liksom jag är över denna utmärkelse - samt över det faktum att jag lyckas få till det rent praktiskt med både bild och länkar.
Andelieb motiverar utmärkelsen så här: En annan Trollmor än jag som bloggar om en Trollunge från himlen, grannar från helvetet och allt däremellan.


Nu ska vi se om jag klarar resten av uppgiften också: att ge utmärkelsen vidare till fem bloggar med mindre än 100 följare samt att svara på fem frågor. Med viss reservation för att jag inte har den blekaste aning om hur man tar reda på antal följare till någon annans blogg ger jag med varm hand utmärkelsen till:

Bollebygdsmamman: Skriver om vardagslivet med sina två hjärtan. En blogg om de små sakerna som bara är.

Brickens blogg: underfundiga tankar, odlingsprojekt och filosofi. Fast Bricken, du borde uppdatera mera!

Det levande korset: om att vara kristen här och nu, med allt vad det innebär.

Bokmalin: min fina extrasysterdotter, som skriver om böcker. Och som också borde uppdatera mera!

Amo- bland stuvar och nystan: en hantverksblogg, om allehanda små- och storpyssel. Som kan få till och med mig att börja längta efter en virknål.

Vilken tur att jag börjat skriva igen, och att jag fick den här utmärkelsen, så jag kunde sparka litet diskret på folk. Eller ja, diskret och diskret...

Och sedan var det frågorna jag skulle besvara:

1) Varför började du blogga?
För att jag fick en känsla av att "alla" gjorde det, och ville kolla om det var kul. Det var det! Och för att jag tycker så oändligt mycket om att skriva.

2) Vilka bloggar följer du?
Oj, det är en del. Ovan nämnda förstås, och fler vänbloggar. Jag hänvisar hit för en del av de andra. Av de mer kända bloggarna är Ketchupmamman och Fredrik Backman dagliga måsten numera.

3) Favoritfärger?
Beror ju på litet var de ska vara, färgerna. Förgätmigejer ser jag helst i blått, och maskrosor ska vara gula. Men annars älskar jag grönt och rött, det går i perioder vilken av dem jag känner mig mest hemma med.

4) Favoritfilm?
Godmorgon Babylon. Förmodligen en av de bästa filmer som någonsin gjorts, och jag har tappat bort min kopia av den. Jag skulle ge enormt mycket för att få fatt på en dvd med denna film. Någon?
Annars beror det på humör och sällskap, jag gillar action, drama, dokumentär, komedi, deckare, och barnfilm. Skräckfilm är dock portförbjuden, jag har fantasi så det räcker utan hjälp.

5) Vilka länder drömmer du om att besöka?
Oj. Alltså. Alla? Men ok, det finns ju vissa som ligger högre på listan än andra:
Vietnam: min dotters födelseland vill jag se så mycket mer av. Det lilla jag såg när jag hämtade Troll väckte mersmak!
Burma: Har jag drömt om sedan jag läste Nevil Shutes och Dorothy Gilmans böcker om landet. Om det någon gång blir en aning av en demokrati där vill jag fara nerför Irrawaddy mot Rangoon.
Canada: Dels för naturen, dels för att jag vill besöka New Foundlandshundarnas födelseplats, men mest för att jag vill vandra i Anne Shirleys spår, och besöka alla platser LM Montgomery skrev om.
Island: islandshästar, jöklar, geysrar och så måste jag uppleva Snorre Sturlasons land.
Italien: För att jag vill resa i Katis fotspår - och Astrid Lindgrens. Kati i Italien är en av hennes mer okända böcker, men jag vill se Forum Romanum hand i hand med dem båda.
Grekland: Akropolis! Det räcker. Minns inte på rak arm var jag först läste om Akropolis, men sedan dess jag drömt om att se just precis den platsen. Sen kan jag åka hem.
Botswana: Naturligtvis sedan jag läste om Mma Ramotswe, Alexander McCall Smith fick mig att bli intresserad av landets historia, som ju avviker en del från de flesta afrikanska länders.

Inser för övrigt att jag förmodligen borde sluta läsa, då det bortsett från Vietnam är böcker som lockar mig till alla tänkbara länder. Eller också borde jag läsa spännande reseskildringar från överkomliga mål som Borås, Flen och Mjölby. Vilket förresten påminner mig om att jag bara måste se Flen, för att få besöka orten Ulf Peder Olrog besjöng. Kan man bli kulturskadad? Och går det i så fall att bota?

Stundom litet elak, ja

Häckar man på namnforum stöter man ibland på de mest märkliga förslag till namn, som Virke... Hur tänker man där egentligen? Men ibland är det inte det minsta fel på namnen i sig, det är bara min ytterst elaka sida som kommer fram när folk frågar vad som passar till ett syskons namn. En lillebror till Tristan kan i mina ögon bara heta Wotan, och det är klart att Augusts lillasyster heter Lotta. Idag, när en förälder frågade om förslag på ett namn som passar till Marco fick jag sätta mig på fingrarna för att inte blixtsnabbt replikera: Polo!

Två korta liv

Två små barn borta. Det är sådant man som förälder knappast orkar läsa, orkar ta in. Fasan när ens barn försvinner, om än bara i ett par minuter, har nästan alla föräldrar upplevt. Den iskalla handen som verkligen kramar om hjärtat, alla skrämmande tankar som blixtsnabbt korsar hjärnan, rädslan som skapar bilder man inte vill se. Och så lättnaden, när barnet bara var några meter bort, bakom en buske, vid en annan hylla i affären eller högst upp i klätterställningen.

Men alla får inte uppleva den lättnaden. Några barn förblir borta, för alltid. Djupt vatten, en bil som svänger runt ett gathörn, ett fall från den där klätterställningen och inget blir mer detsamma. Eller värre, någon gör barnet illa, skadar det, medvetet eller i affekt. Vi vet att sådant händer, vi vet, även om vi inte vill veta. Och vi vet att denna någon inte alltid är en främling.

Två små barn borta, rapporterade medierna idag. Två små kroppar hittades i vattnet, två små pojkar blev aldrig äldre än fyra och åtta år. En mamma häktas, man misstänker att det är hon som dödat sina egna barn. Det ligger bortom allt förnuft, vi förstår inte, vi vill inte förstå, vi kan inte ta in verkligheten. Men sanningen finns där. Två små barn är döda, mördade av den som skulle skydda dem, och för ingen i deras närhet kommer livet bli sig likt, varken för den som dödat eller för de oskyldiga som stod barnen nära.

Vi vet inte mer ännu, men det hindrar inte media, bloggare och andra att spekulera, diskutera och anklaga. Det kommer bli mer sådant, och i alla upprörda kommentarer och arga inlägg kommer snart några att försvinna, glömmas bort. De första som glöms är alltid de tysta brottsoffren, de som inte bara berövas sina kära utan också ofta sin sorg. Att vara förälder, den som inte bara får veta att barnen är borta, utan att det är barnens andre förälder som dödat barnen. Att vara barnens farmor eller mormor, och stå där med den dubbla sorgen - mina barnbarn är borta och det var min son eller dotter som dödade dem. Att vara syskon till ett mördat barn och hela sitt liv undra: "Varför dödade mamma/pappa min bror, men inte mig?" Vi vet att dessa människor finns, föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon, barn, men vi glömmer dem fort.

Kanske för att vi inte orkar ta in deras dubbla och fruktansvärda smärta, kanske för att vi någonstans tycker att omgivningen bär skuld, trots allt. "Borde han inte förstått att frun..." "Men det var ju ändå de som fostrat sin son..." Dessa tysta och glömda brottsoffer far illa, i medias hantering, i alla upprörda diskussioner på nätet, på arbetsplatser, överallt där dessa fall diskuteras. Och de lever med en dubbel sorg vi aldrig kan förstå - sorgen över de förlorade döda, men också sorgen över den förlorade levande. Och skulden, skulden att man inte såg i tid, inte förstod, inte ingrep. Dessa offer för tragedier bortom allt förnuft, inte bara denna, utan många sådana genom åren. De glömda, de förträngda.

Men snart glöms också det viktigaste av allt - de liv som blev alldeles för korta. I detta fall två små pojkar, pojkar som var ämnade att växa upp till vuxna människor, som hade så mycket liv framför sig och så litet tid här på jorden. Vi glömmer dem, delvis för att vi inte orkar tänka på att barn kan dö, men också för att få frossa i vår avsky mot modern, mördaren. Tidningar kommer att skriva om henne, om hennes skuld, om varför, om hur. Bloggare och andra kommer spekulera, finna motiv, finna hatgrunder. Diskussionerna kommer handla om hur och när och varför, och i allt detta försvinner två små barn så lätt.

Vad tyckte de om att göra, dessa små? Vilka drömmar hade de? Vad gjorde dem arga, ledsna eller glada? Vilka var de liv som släcktes och vart skulle de ha tagit vägen, vilka skulle de blivit som vuxna män? I söndags andades de, de levde, skrattade, grät, fanns. Nu finns de bara som två små kroppar, och snart är de bortglömda. I hetsen mot mördaren försvinner offren. De blir till snaskiga sätt för kvällspressen att sälja lösnummer - att två små döda barn och deras övriga anhöriga har rätt till i alla fall en anings integritet glöms bort. Och i förlängningen glöms de, tappas bort, blir till intet eller i bästa (?) fall till ett kriminal- och socialhistoriskt "intressant fall".

Visst kan och bör man fundera över varför dessa barn, och andra, dödas av närstående, men inte för att frossa i motiv och skuld, utan för att förhindra att det händer igen. Visst är det viktigt att veta, men inte för nyfikenhetens eller hatets skull, utan för att rädda andra barn. Visst behövs visshet, inte minst för att vi vill leva i ett rättssamhälle, men vi behöver det inte för att tillfredsställa våra eventuella behov av katastrofer, tragedier och skandaler. Och mitt i sökandet efter svar finns det något vi alla borde komma ihåg:

Alldeles nyss dödades två små barn. Deras liv blev mycket korta. Kvar finns människor som älskade dem, människor som idag står med en ofattbar sorg. Kanske även mamman, vi vet inte. Det vi vet är att denna tragedi inte borde få upprepas, någon gång, någonstans. Och vi vet att två små hjärtan slutat slå. För alltid.

Så krama ditt barn. Krama andra du älskar. Säg att du älskar dem, visa att du älskar dem. Idag. Och sänd en tanke och en bön för två små korta liv och för alla dem som blev kvar med sorgen. Glöm inte barnen. Se dem, minns dem. Och se de människor som finns runt om dig. Kanske kan din blick, din hand, ditt ord vara det som gör att detta inte upprepas. Glöm inte barnen, inte dina, inte grannens, inte någons barn. Och minns två korta liv. Lika viktiga som ditt och mitt, bara så sorgligt mycket kortare. Gör dem inte till offer även för glömskan. Minns dem.

Vila i frid, barn små.