Det är min dotter ni talar om

Var och hälsade på goda vänner utanför Göteborg i helgen, och var vid ett par tillfällen nere i den lilla ortens lilla centrum. Vart jag vände mig såg jag samma affischer, de satt på brevlådor, affärsskyltar, elskåp. "Sverige åt svenskarna" stod det, och på affischen marscherade en rad blonda, blåögda töser med svenska fanor.

Jag är glad att Trollet ännu inte kan läsa mer än några ord, och att dessa ord enbart är trevliga sådana (glass t.ex.). För det går inte att komma ifrån och det finns inga omskrivningar för sanningen: I mitt knä sover just nu en liten invandrare. I statistiken och i verkligheten kommer hon alltid att vara just det, en invandrare, en svartskalle, en av "dom". Sedan spelar det ingen roll att hennes språk är svenska, att hon älskar isterband och lucia, att hon heter så svenskt man kan - hennes vackra lockiga hår är svart, hennes underbara ögon är mörkt, mörkt bruna, hennes hy är bara "nästan-vit". Ingen kan skilja henne utseendemässigt från andra mörkhåriga barn med bruna ögon. I mina ögon finns bara skönheten, i andras ögon bara främlingskapet och i någras ögon kommer hatet att tändas när de ser min vackra prinsessa.

Jag är mamma till en liten invandrare och när hon en gång själv blir mamma kommer jag att bli mormor till invandrare, för så fungerar statistiken. En gång född utanför Sveriges gränser, alltid invandrare, och dina barn med dig. Och det som stundom med ett snällare ord kallas främlingsfientlighet och som med ett tydligare ord är rasism kommer drabba min dotter och hennes barn. För de grupper som sätter upp affischer i småorternas centrum blir fler, och de blir röststarkare. De dömer ut människor för precis det som skiljer min dotter från mig: hårfärg, ögonfärg, hudfärg. De dömer ut min dotter. Och ja, det finns aktiva svenska partier som menar att adopterade skall utvisas, där det sannerligen inte handlar om "kulturbärande skillnader" och andra fraser som de något mer "anpassade" grupperna använder. Där det handlar om människovärde efter hårfärg och födelseort.

Dessa grupper växer, de hörs och de syns. Och de tillåts växa. Av etablerade partier, mitt eget inberäknat, som hoppats att de skulle gå att tiga ihjäl. Av alla som slänger ur sig klyschor på lunchrasten, om "de där invandrarna/araberna/muslimerna/svartskallarna som..." Av alla som tiger och vänder bort blicken när de möts av "Sverige åt svenskarna"-affischer. Av oss alla, vi som är vuxna, vettiga, pålästa och kunniga - och ändå så oerhört okunniga, fördomsfulla och naiva. Vi alla. Min dotters mor inte oräknad.

Men till syvende och sist är det bara en sak detta gäller: Det är min dotter ni talar om. Det är min dotter som är svartskallen, invandraren, hon som döms efter hårfärg och födelseort. Det är min dotter som mycket snart kommer kunna läsa "Sverige åt svenskarna", "Nordisk Ungdom -förena er", "Ut med svartskallarna" och andra mer eller mindre tydliga slagord. Andra mammor funderar över hur de ska förklara hur barn blir till. Vi är många mammor och pappor som funderar på hur vi ska förklara att det finns människor som inte vill att våra barn ska finnas till.

Det är min dotter ni talar om på era affischer. Min dotter och många andras döttrar och söner. Som är här av så många olika skäl. För att en mamma längtade så efter ett barn. För att en annan mamma inte såg någon utväg ur förföljelserna i ett annat land. För att en pappa mördats framför ögonen på sina barn. För att det för många år sedan var arbetskraftsbrist här och arbetslöshet där. Det finns tusentals skäl, alla lika giltiga. Det som enar oss alla är att vi är familjer som hoppats på ett bättre liv - om genom att fly, flytta eller hämta en familjemedlem från ett land långt borta spelar mindre roll. En eller flera eller alla i våra familjer är just den personen som inte finns med i slagordet "Sverige åt svenskarna". Därför kommer jag aldrig att tiga. Därför kommer jag aldrig att låta er vinna. För att det alltid är min dotter ni talar om.

Du är en av mina drömmar

Drömde förliden natt, inte om Beatrice Aurore, men dock om en gammal förälskelse, eller vad man nu ska kalla det. Om en gammal skolkamrat jag inte sett sedan gymnasietiden (det är några år sedan, det!), och som jag väl egentligen inte haft någon riktig kontakt med sedan jag flyttade från Lillbyn i mellanstadiet. Ändå dyker han stundom upp i mina tankar och nu också i mina drömmar. Varför? Ja, jag kanske skulle behöva en drömbok från Hallbäcks antikvariat för att lista ut det, men en gissning kan jag nog komma med. Så unga vi var betydde han trygghet i min värld, han var på något sätt den stabile och pålitlige i min skolvärld. Han var en fin människa då, och jag har ytterst svårt att tro att han utvecklats till något annat än en om möjligt ännu finare människa. På något vis är han än i dag en symbol för det jag söker: en varm, intelligent, rolig, stabil vän utan en massa trasighet och trasslighet.

Nu vet jag ju inte alls hur livet blivit för min gamle skolkamrat, det kanske finns mer trasigheter i hans liv nu än i mitt. Men ändå står han fortfarande för samma trygghet som då, och när jag letade efter honom i drömmen i natt, då var det inte honom jag sökte utan det lugn jag alltid kände tillsammans med honom då. Ett lugn och en trygghet jag just nu desperat behöver! Jag tyckte mig aldrig vara fin nog åt honom på den tiden, knappt ens som vän, och så tycker jag väl än. Men drömma får man ju... Det är ju bara det att drömmar inte alltid räcker till.

"Du är en av mina drömmar
väl om ingen väcker mig.
Ett av mina klara ljus
att ej mörker täcker mig.
Kämpe du för bleka mål -
glas och is och vässat stål.
Klara dagen
vet jag knappt om drömmen tål.

Det finns tröst i drömmens dofter,
svala, knappast märkliga
Ändå ville jag ge bort dem
för det jordiskt verkliga.
Kära vackra händers värma,
jag vill älska, inte svärma.
Livets mognad
orkar drömmen aldrig härma"

Karin Boye

Glitterlim är tillverkat i helvetet

av en särskilt ondsint liten jäkel. Eländet fastnar överallt och är en rent helsicke att få bort. Trollet älskar glitterlim, särskilt det blåa. Har man glitterlim ska man använda det, tycker hon, och det rikligt. Och trots att Trollet verkligen höll sig på pappret (för det mesta) och trots att mamma lade tidning under finns detta glitter överallt. På bord, kläder, Troll, mamma, stolar, golv... Nåja, det är trots allt rätt sött med en glittrig disktrasa.

Bibliofili!

Hittade nedanstående lilla test på nätet, och för en gångs skull blev resultatet korrekt - de sista 5% beror på att jag inte bokbloggar....



Ack ja... Och Trollet följer i mors fotspår - hon har över 200 böcker, riktiga böcker alltså, i sin lilla bokhylla. Till detta kommer ett oräkneligt antal Pixi-böcker, några pekböcker och så förstås alla Bamsetidningar. Om ett par år kommer vi få flytta för att få plats. Eller också får vi göra som Trollet vill göra med "Eriksson", placera bokhyllor i taket. Personligen föredrar jag böckerna där...

Sökes: Man i taket

En man i byrålådan har man ju hört talas om, men en man i taket? Jo, Trollet har fått för sig att mamma ska gifta sig. Inte vet jag riktigt varifrån tankarna kommer, men mamma borde alltså gifta sig. Helst med morfar, mormor eller morbror, men när mamma bestämt påpekat att dessa personer är gifta och således väldigt upptagna, var Trollet tvungen att fundera litet. Men nu är det klart: Mamma ska gifta sig med en man som heter Eriksson.

Denne Eriksson får inte sova bredvid mamma och inte sova bredvid Trollet, så mamma måste vänta tills vi får råd att köpa en säng till. På frågan var sängen ska stå (i vårt sovrum får det inte ens plats en docksäng) blev svaret att den ska hänga i ett snöre i taket i köket, och Eriksson ska klättra upp på en stege. Men Trollet är generös, han ska få "såna där saker så han inte ramlar ur sängen. Det ska vara en dörr på ena sidan och en dörr på andra sidan". Men äta får Eriksson göra i sängen, för han får inte äta tillsammans med Trollet och mamma.

Riktigt vad vi ska ha Eriksson till har ännu inte framgått, Trollet är enormt ointresserad av att ha en pappa. Men känner någon av er en Eriksson som gärna tillbringar hela sitt äktenskap i taket, presentera honom gärna för mig. Jag ska nog lyckas övertala Trollet om att han får komma ner till middagen i alla fall.

Alla Hjärtans Dag

Jaha, så var det då dags igen för denna den tramsigaste av alla fåniga påhittedagar. Varje år får jag en akut lust att skrika högt på närmaste torg, och framför allt att förbjuda all blomsterförsäljning till minderåriga. Och nej, detta är inte för att jag är en stackars singel som inte kommer få så mycket som en kaktus i morgon, jag har inte gillat dagen när jag haft partner heller. Och varför då denna intensiva motvilja? Jo, av flera skäl. Den första är den enklaste: Om min partner, min familj och mina vänner inte kan säga att de älskar mig de andra 364 dagarna på året då kan de gott hålla tyst om det 14 februari också. Jag vill inte ha rosor för att handeln vill att jag ska få rosor. Förresten vill jag inte ha rosor alls, jag vill ha tulpaner, men det är ett annat kapitel.

Visst kan man säga att detta gäller om många helgdagar, vi firar ju mer köpenskapens jul än den kristna, men Alla hjärtans dag är faktiskt något helt annat för mig, kanske för att jag trots allt firar kristen jul och kristen påsk (med alla icke-kristna attribut förstås...) Alla hjärtans dag firades knappt alls för 10 år sedan, för 20 år sedan var det på sin höjd en eller annan äkta make som köpte en liten blomsterruska till frun. I dag köps det nallar, godishjärtan, blommor och krafs för stora belopp av varenda liten unge. Det är en ganska smart marknad.

Så är det just det där med varenda liten unge... I skolorna säljs rosor ofta av elevråden och delas ut på skoltid (arma allergiker förresten). I en skola som säger sig arbeta mot mobbning och för alla elevers lika värde. Men man kan gladeligen uppmuntra en osed som så tydligt visar vem i klassen som är populär och vem som inte alls duger. Och jag tror inte alls vissa skolors små försök att stoppa utdelning i klassrummen hjälper - den elev som inte kan komma på ett sätt att markera att h*n minsann fick nittioelva rosor är så pass korkad att den inte ens hittar skolan...
Jag kan komma på ett dussin vackra knep för att riktigt markera att den impopuläre verkligen är så utanför som h*n tror, där det _snällaste_ är att skrika ut att "Du fick inga blommor, din idiot".

Jag är för alla sätt att fira. I vår familj firar vi namnsdagar, födelsedagar, familjedag (då jag fick Trollet i famnen), barnbeskedsdag, ankomstdag till Sverige, dopdagar och litet annat trevligt. Vore jag gift skulle självklart förlovningsdag och bröllopsdag firas. Och visst firar vi jul, påsk, pingst, 1:a maj, nyår, Lucia... Fester är skoj, viktigt och bra. Men dessa dagar är VÅRA. Det är vi som fyller och heter och får varandra. Jul, nyår, påsk mm firar vi för att vi är del av en större tradition, av den kristna världen, oavsett om vi har en gudstro eller ej. Men varför firar vi 14 februari? För att blomsterhandlarna vill sälja rosor och varuhusen choklad. Det är inte min typ av firande.

Bodde jag i Saudiarabien vore det en helt annan sak:När de officiella myndigheterna förbjuder försäljning av allt rött för att det inte passar sig - då _ska_ dagen firas.

Sådan mor, sådan dotter!

Kvällskonversation i trollfamiljen:
Trollet: Mamma, vet du...
Trollmor: Vänta litet, inte precis nu
Trollet: MAMMA, i dag på dagis...
Trollmor: Inte nu, Trollet. Du _kan_ inte prata när jag borstar dina tänder.
Trollet: Men mamma, jag ÄLSKAR att prata!