2011 är här. Det låter.... mycket. Nästan som en science fiction-film. Det är januari, årets första månad. Jag sitter på mitt kontor, på min arbetsplats, och räknar ner dagarna, nästan timmarna. Det är 20 arbetsdagar kvar, med i dag. I skrivande stund drygt 156 timmar, som ju de facto kommer bli färre. 156 timmar, det går fort. Den 7 februari kommer jag inte längre gå till det arbete som varit mitt i drygt fem år. Jag kommer sakna vissa arbetskamrater, jag kommer sakna vissa arbetsuppgifter, men jag kommer inte sakna arbetsplatsen.
Däremot känns det märkligt just nu. Det är så kort kvar. Jag kommer ha tre månaders heltidslön därefter, kommer alltså vara arbetsbefriad en stor del av min uppsägningstid. Det är bra, det ger gott om tid att både söka nytt jobb och få litet välbehövlig vila. Ekonomiskt behöver jag inte oroa mig förrän i höst, och då hoppas och tror jag att jag har ett nytt arbete.
Men märkligt känns det. Jag går in i ett nytt år, och vet ingenting om vad det kommer att ge. Det gör man förstås aldrig, men oftast har man en ganska god aning - jobbet tar trots allt en hel del av den vakna tiden, och präglar mycket av livet. I år vet jag ingenting efter 6 februari. Ett år ligger ovanligt blankt framför mig, det finns nästan inget skrivet i almanackan. Jag väljer att tro att detta blir ett bra år, en år som innebär början på ett nytt och bättre liv. Ett år där jag kommer växa, utvecklas, möta nya roliga utmaningar och må bra. Jag vågar tro på en ny början. jag vågar tro på 2011. Och på mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Helt rätt! Man kan faktiskt välja vad man tror på, och då kan man ju med fördel välja något bra!
Skicka en kommentar