Kiwi - en tanke om tid som går

Jag gillar frukt. Periodvis gillar jag frukt extra mycket, som nu. Under hösten och vintern har det varit äpplen, eftersom det funnits svenska äpplen och jag anser att ett Ingrid Marie är oöverträffat gott. Nu finns det bara tråkiga importerade äpplen, och då vill jag ha annat. Häromdagen köpte jag en korg med kiwifrukter, och idag blev det en till, eftersom de var både billiga och fina. Och mycket, mycket goda visade det sig.

Jag minns mitt livs första kiwifrukt - och visar med denna kommentar att jag är lastgammal eller i alla fall nära på. Men det kunde varit värre, jag kunde kommit ihåg mitt livs första banan... Ni som är något litet yngre kan kanske ha svårt att förstå att det fanns en tid då man inte kunde köpa alla frukter alltid, och att vissa frukter faktiskt inte ens fanns i våra butiker. Apelsiner och andra citrusfrukter fanns bara under vinterhalvåret, och tillsammans med banan, vindruvor och ananas utgjorde de hela det exotiska sortimentet.

Sommaren 1972 (jag sade ju att jag är gammal) jobbade min far extra på ICA Hakon, som då var själva grossistdelen av ICA. Ibland fick de anställda ta med sig lätt skadat gods hem, för en mindre summa. Och en sommardag kommer min far hem med två frukter som ingen av oss har sett förut. Kiwin. Vi fick varsin halva, mamma, pappa, min bror och jag, och självklart åts de med sked. Jag tyckte om smaken från första början, det gjorde vi alla, och jag minns att vi barn tjatade på mor och far om att köpa kiwi litet nu och då. Det hände sällan, men det var en verklig lyx när så skedde.

Kiwin var nämligen exotisk och därmed dyr. Nu minns jag inte exakt vad en kiwi kostade 1972, men något år senare hände det ibland att det var litet extrapris på dessa frukter - man fick hela två frukter för fem kronor. Jag kollade upp penningvärdet idag. Fem kronor 1973 motsvarar 31 kronor i dagens penningvärde. Det skulle alltså innebära att en kiwi kostade 15:50 idag. I den lilla korg jag köpte idag låg det 12 frukter à en krona styck - det motsvarar 16 öre styck 1973.

När man pratar med ännu äldre personer, särskilt sådana som var barn runt andra världskriget, händer det att de minns sin första banan. Gränserna var ju stängda under kriget, och trots att det fanns bananer i Sverige dessförinnan blev det ju nytt och exotiskt för de som var för små för att ha smakat banan före krigsutbrottet. Och apelsiner, som sagt. De fanns, även när jag var liten, bara under vinterhalvåret. De första brukade komma till jul, söta spanska apelsiner. Oftast inslagna i silkespapper, försiktigt packade i trälådor. Apelsiner var något att längta efter, något ovanligt och värdefullt.

Det är ändå inte så länge sedan. 1972, då jag åt min första kiwi, var jag sex år gammal. Bananer var vardagsmat, men apelsiner var säsongsbundet, och sådant som papaya, mango, carambole och physalis hade vi inte ens hört talas om, i alla fall inte vi som växte upp på landet. Kanske fanns det i finare butiker i storstan, men inte i Byn och de små orterna runt om i alla fall. Idag vet jag knappast om någon ung person skulle klassa apelsin, banan och kiwi som exotiska frukter, knappast med den ton av förundran som jag fortfarande hör inom mig varje gång jag ser de orden. Exotiskt. Långt, långt borta, och mycket märkvärdigt. Idag tror jag ordet har mist sin magi. Mycket förändras, det som var exotiskt när jag växte upp är dagens vardag

Att man själv skulle kunna resa till länder där dessa frukter växte? Otänkbart. På mellanstadiet hade jag en klasskamrat som varje höst reste till Spanien. Det var det mest avlägsna någon jag kände någonsin hade rest, och något alldeles väldigt märkvärdigt. Vi andra hade på sin höjd varit i Norge eller Danmark, eller Finland om man nu råkade vara därifrån. Även det vände fort, bara några år senare var resor till de flesta europeiska länder ganska vanliga. Idag reser redan förskolebarn till Thailand, och årliga semesterresor utomlands är vardag för många.

Världen krymper. Allt kommer närmare. Inte bara kiwifrukter och semesterorter. Det exotiska är vardag, det som förr var långt borta är nu nära. Med tiden förändras världen. Man kan ha åsikter om det, och visst finns det rent miljömässiga problem med att frakta frukter hit och semesterresenärer dit, till exempel. Kanske får vi förr eller senare åter vänja oss vid att apelsiner är en säsongsfrukt, kanske får vi minska på våra egna flygresor (ja, alltså, vi och vi, men som grupp då, vi som tillhör den rikare delen av världen). Men det kommer ändå vara skillnad mot då, eftersom det exotiska är nåbart, möjligt att ta del av, och därmed inte längre så annorlunda. Man kan dessutom hoppas att vår tanke om frukt också spiller över på vår syn på människor. Inte längre exotiska och främmande, inte längre långt borta, utan nära och vardag, och inte längre så annorlunda.