Inte tappa taget

Jag har inget vettigt att skriva, om jag inte bara ska köra en upprepning av tidigare dagars gnäll, och det vill jag inte. Ska jag vara nere ska jag åtminstone vara det kreativt och skriva om litet nya spännande motgångar, inte bara upprepa de gamla. Men skriva vill jag, kanske till och med måste, för att inte tappa taget. Om bloggen, om livet. Jag vet ju hur lätt det är för mig att sluta skriva, och hur svårt det är att hitta tillbaka till orden igen. Därför skriver jag, utan att ha något nytt att berätta.

Orden är viktiga för mig, det är de som sätter ramar och formulerar min tillvaro. Jag behöver orden för att verkligen se och uppleva det jag möter - det aldrig formulerade är för mig det aldrig skedda, det aldrig kända. Men orden är mer än så, de är livlinor och bojar i tider av kaos. Med ord skapar jag min värld, och med ord håller jag mig fast i den. En lyckad formulering kan ge mig lust och glädje och vara något att hålla fast vid, något som ger mig styrka igen. Så länge jag kan formulera mig, så länge jag har orden finns jag till, och har ett värde. Just nu behöver jag förtvivlat just detta, skapa mig ett värde i mina egna ögon, ge mig själv rätten att finnas till. Då behöver jag orden. För att finnas, för att orka, för att leva. För att inte tappa taget.