Det är skillnad på fôlk och fôlk...

Hemma från Medeltidsveckan, en underbar vecka som laddade batterier och gav så mycket glädje. Men med vetskapen om att sådana flykter inte ses med blida ögon av alla, med vetskapen att det finns närstående, som tycker jag är en egoistisk mor som försummar mitt barn när jag ger mig av på sådana eskapader - trots att barnet själv är nöjd och belåten med att själv ha valt sina egna sommarnöjen. En mycket lycklig unge, en mycket lycklig mamma som gör saker på var sitt håll ibland, det är väl ändå inte så fel?

I vissa ögon är det så. Inte bara litet fel, utan mycket. Kritiken uteblir sällan, och den kommer från personer jag är beroende av och som jag inte kan undvika att lyssna på. Och det kan jag kanske förstå och acceptera, även om det svider i hjärtat att utsättas för ett subtilt ogillande som aldrig någonsin riktigt tiger still, en ständigt närvarande kritik, som sällan eller aldrig försummar att påpeka att en riktigt god mor aldrig är utan sitt barn. Att just min valda hobby- lajv, rollspel, medeltid - inte riktigt duger, inte är något en vuxen kvinna ska ägna sig åt, är för dyr, för onödig, för utrymmeskrävande, och bara generellt väldigt väldigt fel, ja, även det kan jag hantera, trots att det gör mig ledsen.

Men att mötas av den kritiken, och i samma andetag få höra hur enormt roligt det är att min bror är på kurs för att ägna sig åt en alldeles ny och kostsam hobby på alldeles egen hand, då svider det inte längre. Då skär det rejäla sår. Visst unnar jag min bror denna hobby, den och så mycket mer. Han behöver och förtjänar den friheten, den glädjen. Men det gör jag också. Och då gör det ont att den ena prisas, och den andra fördöms, för samma sak. Det är skillnad på folk och folk, visst är det så. Men det gör ont att ständigt vara den det är mest skillnad på.