Jag har fått en ny musikfavorit, mycket otippat. Efter att ha hört ett par lätt burleska visor, helt ok men inget mer, väntade jag mig inte mycket av den konsert vi besökte under Medeltidsveckan. Men istället för den lättsamma trall jag väntat mig fick jag ett fysiskt slag i magen. Flykten från Sverige är den starkaste sång jag någonsin hört, och jag vågar lova att det inte var många torra ögon i publiken när den spelades. Lyssna till den! Ge dig god tid och ro, texten förtjänar att höras med öppna öron.
Självklart köpte jag den skiva Loke sålde efter konserten, det fanns liksom inget annat val. Det finns många bra låtar på den, framför allt den ovan nämnda, men en av dem jag fastnat mest för är Melankolia stad, där ett par rader går: "Det är väl inte det att något gör mig lessen, det är väl mer att inget gör mig glad. Var god tag plats på nedstämdhetsexpressen. Enkel resa till Melankolia stad".
Dit är jag tydligen på väg. Långsamt än så länge, men med stadig kurs. Jag hoppas kunna kliva av tåget innan det rasar raka vägen in på melankolins och depressionens perrong, men jag vet inte om jag kommer lyckas. Det låter paradoxalt att rasa precis när jag varit med om en underbar vecka, men egentligen är jag inte förvånad. Det har varit en oerhört tuff vinter, vår och sommar, och det är inte slut på striderna ännu. Måste tex ta itu med att få byta ortoped till barnet, och det lär bli en kamp... Det finns mycket som oroar, irriterar och slukar energi, och jag ser inget ljus i någon tunnel.
Jag är trött, slutkörd, ensam och ledsen, och då räcker det inte med en veckas glädje för att kompensera 51 veckors tristess, kamp och ensamhet. Särskilt inte när det just nu är helt tomt på kommande säkra gläjdeämnen. Kanske en tjejmil med vännerna, men det ser mörkt ut. Kanske en miniäventyrshelg i oktober, men inte säkert. Och därefter och därutöver - tomt. Totalt tomt. Särskilt på vuxennöjen, nöjen tillsammans med barnet finns, men det räcker inte helt. Jag behöver en dialog med folk som är äldre än 8 och yngre än 70, jag behöver sammanhang där jag är JAG, inte bara mamma, inte bara dotter, utan också mig själv. Och kontrasten mellan de få tillfällen då jag får vara det, och den trånga ram jag sitter fast i här, är för stor.
Nej, jag har inga problem med att vara både mamma och mig själv, egentligen. Men här finns en yttre mall jag ofta fastnar i, och den är obeskrivligt trång ibland. Och hur som helst behöver jag samtala med vuxna då och då, vuxna som är på min våglängd och som jag kan se och ta på, inte bara via chatter och Facebook.
Det dröjer länge innan jag får allt detta, och det tar på krafterna. Jag är ensam. Jag är trött. Jag är ledsen. Jag behöver få visa det, vara det, ta mig igenom det. Sedan kan jag kliva på tåget för en "returresa med nedstämdhetsexpressen", från Melankolia stad. Men just nu, just här, mår jag som jag gör. Det tänker jag inte skämmas eller be om ursäkt för. Det är så det är.
tisdag 14 augusti 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Finaste du, det låter verkligen tungt! Det är inte lätt att få ihop alla delar man behvöer i livet, men jag hoppas att det kommer inte lite positivt som motvikt snart!
Vi ska åka till din stad i mitten på september så om du vill och kan så tycker jag vi kör på lunch eller fika på söndag den 16 september. Vad sägs?
Åh ja, det vill jag verkligen! Den söndagen vet jag dessutom att vi garanterat är hemma. Härligt att ha något så trevligt att se fram emot!
Vad kul, det ser jag också fram emot! Kram!
Skicka en kommentar