Ibland händer det!

Barnet har haft en oerhört jobbig period ett tag nu, mycket beroende på en ny och knepig skolsituation. De flesta kvällar har inneburit tårar, ilska eller långa samtal om jobbiga saker, eller ja, snarare allt detta. Ikväll somnade hon dock fnittrig av lycka - tack vare en lyckträff och en person som tog sig ett par minuters tid.

De som känner oss och har läst den här bloggen en tid vet ju att både barnet och jag är stora fans av Galenskaparna/After Shave. Barnet har älskat dem bokstavligen från första stund - hela vårt första halvår tillsammans var det i princip bara deras musik jag fick lyssna till, möjligen omväxlande med Kristina från Duvemåla. Men helst var det GAS, och så fort hon började titta på deras filmer fastnade hon till 100%. Det gäller fortfarande, hon ser mycket hellre GAS-produktioner än Disneyfilmer. Bäst av alla är Anders Eriksson, och då är det inte i första hand Farbror Frej, utan snarare Axel i Stinsens brinner eller bergsbestigarbröderna St Gotthard som hon älskar.

Idag var vi på deras stora jubileumsföreställning 30-årsfesten, och på vägen ner upprepade barnet flera gånger att "det är så synd att man aldrig får träffa dem". Hon insåg ju att det är omöjligt att bara ordna så där, men drömma får man. Vi var ute i mycket god tid, och bestämde oss till sist för att slå oss ner i teaterns foajé och läsa före föreställningen. Och vem kommer inte förbi oss då, om just Anders, som trots att han hade bråttom gav sig tid att hälsa på barnet och prata någon minut.

Mer behövdes inte. Barnet var självlysande resten av kvällen, och inte blev det sämre av att Claes Eriksson nämnde just henne som "titta, där har vi ett barn" under föreställningen. Hon somnade med orden: "Mamma, tänk att jag har träffat ANDERS!" Och jag, jag sitter här och är bara tacksam. Mot en artist som ger sig tid och mot ett gynnsamt öde som gjorde att vi fanns på rätt plats vid rätt tidpunkt. Men framför allt för att mitt barn för första gången på mycket länge somnade med ett leende på läpparna.