Blott blått

När jag väntade på Trollet köpte jag litet småplagg, tittade på gardiner och letade vettiga barnprylar som jag kunde köpa innan jag visste vem det var jag väntade på. I 99% av affärerna fick jag frågan: "Är det en pojke eller flicka som ska ha detta?" och i alla ställde jag motfrågan: "Spelar det någon roll?" Nästan alltid fick jag då svaret "Jo, men är det en en flicka vill hon ju ha rosa, det vill _ alla_ flickor". Pojkar vill tydligen ingenting alls, utom att då möjligen slippa rosa.

Så kom Trollet, och eftersom jag själv älskar rött och hon klär i starka färger blev det en hel del rött. Men förr eller senare (förr i detta fall) lär ju små barn sig både att tala och att känna skillnad på färger. Och då stod det klart: Det finns bara en färg i Trollets värld och den färgen är blå!

Typisk dialog när vi handlar kläder:
"Tycker du den här är fin?"
"Nä, den är inte blå!"
"Nähä, men den här då?"
"JA, den är fin! Den är blå!"

Nu tittar hon mer aktivt själv och då låter det även så här: "Mamma, den klänningen är blå! Mamma, det finns en blå mössa där! Mamma, inga tröjor är blå alls".

Eller som hon för något år sedan uttryckte saken: "Jag älskar mest blå. Och ljusblå. Och mörkblå".

Rosa då? Alla tjejerna på dagis har ju rosa, och ofta bara rosa och massor av glitter, påverkar inte det Trollet? Jo, ganska ofta uttrycker hon att hon tycker om rosa, men när vi väl ska välja plagg hör jag i alla fall "Nä, mamma, jag tycker om rosa, men jag vill ha den blå, för den är mycket finare".
Jag hoppas bara att jag, om Trollet någon gång får syskon, är tuff nog att låta en lillebror välja glitterrosa. Och att jag också är tuff nog att låta även honom älska bara blått.

Stolt socialist!

I dag gick jag för första gången med stolthet på Byns gator. I demonstrationståget för Vänsterpartiet, med Trollet i kärran, tillsammans med andra som tycker som jag och med rakare rygg än denna stad någonsin sett mig ha. En skön känsla!

Det är min dotter ni talar om

Var och hälsade på goda vänner utanför Göteborg i helgen, och var vid ett par tillfällen nere i den lilla ortens lilla centrum. Vart jag vände mig såg jag samma affischer, de satt på brevlådor, affärsskyltar, elskåp. "Sverige åt svenskarna" stod det, och på affischen marscherade en rad blonda, blåögda töser med svenska fanor.

Jag är glad att Trollet ännu inte kan läsa mer än några ord, och att dessa ord enbart är trevliga sådana (glass t.ex.). För det går inte att komma ifrån och det finns inga omskrivningar för sanningen: I mitt knä sover just nu en liten invandrare. I statistiken och i verkligheten kommer hon alltid att vara just det, en invandrare, en svartskalle, en av "dom". Sedan spelar det ingen roll att hennes språk är svenska, att hon älskar isterband och lucia, att hon heter så svenskt man kan - hennes vackra lockiga hår är svart, hennes underbara ögon är mörkt, mörkt bruna, hennes hy är bara "nästan-vit". Ingen kan skilja henne utseendemässigt från andra mörkhåriga barn med bruna ögon. I mina ögon finns bara skönheten, i andras ögon bara främlingskapet och i någras ögon kommer hatet att tändas när de ser min vackra prinsessa.

Jag är mamma till en liten invandrare och när hon en gång själv blir mamma kommer jag att bli mormor till invandrare, för så fungerar statistiken. En gång född utanför Sveriges gränser, alltid invandrare, och dina barn med dig. Och det som stundom med ett snällare ord kallas främlingsfientlighet och som med ett tydligare ord är rasism kommer drabba min dotter och hennes barn. För de grupper som sätter upp affischer i småorternas centrum blir fler, och de blir röststarkare. De dömer ut människor för precis det som skiljer min dotter från mig: hårfärg, ögonfärg, hudfärg. De dömer ut min dotter. Och ja, det finns aktiva svenska partier som menar att adopterade skall utvisas, där det sannerligen inte handlar om "kulturbärande skillnader" och andra fraser som de något mer "anpassade" grupperna använder. Där det handlar om människovärde efter hårfärg och födelseort.

Dessa grupper växer, de hörs och de syns. Och de tillåts växa. Av etablerade partier, mitt eget inberäknat, som hoppats att de skulle gå att tiga ihjäl. Av alla som slänger ur sig klyschor på lunchrasten, om "de där invandrarna/araberna/muslimerna/svartskallarna som..." Av alla som tiger och vänder bort blicken när de möts av "Sverige åt svenskarna"-affischer. Av oss alla, vi som är vuxna, vettiga, pålästa och kunniga - och ändå så oerhört okunniga, fördomsfulla och naiva. Vi alla. Min dotters mor inte oräknad.

Men till syvende och sist är det bara en sak detta gäller: Det är min dotter ni talar om. Det är min dotter som är svartskallen, invandraren, hon som döms efter hårfärg och födelseort. Det är min dotter som mycket snart kommer kunna läsa "Sverige åt svenskarna", "Nordisk Ungdom -förena er", "Ut med svartskallarna" och andra mer eller mindre tydliga slagord. Andra mammor funderar över hur de ska förklara hur barn blir till. Vi är många mammor och pappor som funderar på hur vi ska förklara att det finns människor som inte vill att våra barn ska finnas till.

Det är min dotter ni talar om på era affischer. Min dotter och många andras döttrar och söner. Som är här av så många olika skäl. För att en mamma längtade så efter ett barn. För att en annan mamma inte såg någon utväg ur förföljelserna i ett annat land. För att en pappa mördats framför ögonen på sina barn. För att det för många år sedan var arbetskraftsbrist här och arbetslöshet där. Det finns tusentals skäl, alla lika giltiga. Det som enar oss alla är att vi är familjer som hoppats på ett bättre liv - om genom att fly, flytta eller hämta en familjemedlem från ett land långt borta spelar mindre roll. En eller flera eller alla i våra familjer är just den personen som inte finns med i slagordet "Sverige åt svenskarna". Därför kommer jag aldrig att tiga. Därför kommer jag aldrig att låta er vinna. För att det alltid är min dotter ni talar om.

Du är en av mina drömmar

Drömde förliden natt, inte om Beatrice Aurore, men dock om en gammal förälskelse, eller vad man nu ska kalla det. Om en gammal skolkamrat jag inte sett sedan gymnasietiden (det är några år sedan, det!), och som jag väl egentligen inte haft någon riktig kontakt med sedan jag flyttade från Lillbyn i mellanstadiet. Ändå dyker han stundom upp i mina tankar och nu också i mina drömmar. Varför? Ja, jag kanske skulle behöva en drömbok från Hallbäcks antikvariat för att lista ut det, men en gissning kan jag nog komma med. Så unga vi var betydde han trygghet i min värld, han var på något sätt den stabile och pålitlige i min skolvärld. Han var en fin människa då, och jag har ytterst svårt att tro att han utvecklats till något annat än en om möjligt ännu finare människa. På något vis är han än i dag en symbol för det jag söker: en varm, intelligent, rolig, stabil vän utan en massa trasighet och trasslighet.

Nu vet jag ju inte alls hur livet blivit för min gamle skolkamrat, det kanske finns mer trasigheter i hans liv nu än i mitt. Men ändå står han fortfarande för samma trygghet som då, och när jag letade efter honom i drömmen i natt, då var det inte honom jag sökte utan det lugn jag alltid kände tillsammans med honom då. Ett lugn och en trygghet jag just nu desperat behöver! Jag tyckte mig aldrig vara fin nog åt honom på den tiden, knappt ens som vän, och så tycker jag väl än. Men drömma får man ju... Det är ju bara det att drömmar inte alltid räcker till.

"Du är en av mina drömmar
väl om ingen väcker mig.
Ett av mina klara ljus
att ej mörker täcker mig.
Kämpe du för bleka mål -
glas och is och vässat stål.
Klara dagen
vet jag knappt om drömmen tål.

Det finns tröst i drömmens dofter,
svala, knappast märkliga
Ändå ville jag ge bort dem
för det jordiskt verkliga.
Kära vackra händers värma,
jag vill älska, inte svärma.
Livets mognad
orkar drömmen aldrig härma"

Karin Boye

Glitterlim är tillverkat i helvetet

av en särskilt ondsint liten jäkel. Eländet fastnar överallt och är en rent helsicke att få bort. Trollet älskar glitterlim, särskilt det blåa. Har man glitterlim ska man använda det, tycker hon, och det rikligt. Och trots att Trollet verkligen höll sig på pappret (för det mesta) och trots att mamma lade tidning under finns detta glitter överallt. På bord, kläder, Troll, mamma, stolar, golv... Nåja, det är trots allt rätt sött med en glittrig disktrasa.

Bibliofili!

Hittade nedanstående lilla test på nätet, och för en gångs skull blev resultatet korrekt - de sista 5% beror på att jag inte bokbloggar....



Ack ja... Och Trollet följer i mors fotspår - hon har över 200 böcker, riktiga böcker alltså, i sin lilla bokhylla. Till detta kommer ett oräkneligt antal Pixi-böcker, några pekböcker och så förstås alla Bamsetidningar. Om ett par år kommer vi få flytta för att få plats. Eller också får vi göra som Trollet vill göra med "Eriksson", placera bokhyllor i taket. Personligen föredrar jag böckerna där...

Sökes: Man i taket

En man i byrålådan har man ju hört talas om, men en man i taket? Jo, Trollet har fått för sig att mamma ska gifta sig. Inte vet jag riktigt varifrån tankarna kommer, men mamma borde alltså gifta sig. Helst med morfar, mormor eller morbror, men när mamma bestämt påpekat att dessa personer är gifta och således väldigt upptagna, var Trollet tvungen att fundera litet. Men nu är det klart: Mamma ska gifta sig med en man som heter Eriksson.

Denne Eriksson får inte sova bredvid mamma och inte sova bredvid Trollet, så mamma måste vänta tills vi får råd att köpa en säng till. På frågan var sängen ska stå (i vårt sovrum får det inte ens plats en docksäng) blev svaret att den ska hänga i ett snöre i taket i köket, och Eriksson ska klättra upp på en stege. Men Trollet är generös, han ska få "såna där saker så han inte ramlar ur sängen. Det ska vara en dörr på ena sidan och en dörr på andra sidan". Men äta får Eriksson göra i sängen, för han får inte äta tillsammans med Trollet och mamma.

Riktigt vad vi ska ha Eriksson till har ännu inte framgått, Trollet är enormt ointresserad av att ha en pappa. Men känner någon av er en Eriksson som gärna tillbringar hela sitt äktenskap i taket, presentera honom gärna för mig. Jag ska nog lyckas övertala Trollet om att han får komma ner till middagen i alla fall.