Vilket liv vill du ha? Vilken död ska du få?

I dag var jag på begravning och så många blandande känslor som fanns vid den graven har jag nog aldrig varit med om på ett och samma ställe. Jag törs säga att precis ALLA känslor var där, från hat till kärlek, från sorg till glädje, från lättnad till ångest, från vrede till försoning. Personen som begravdes var en mycket gammal människa, som ändå aldrig blev äldre än en omogen tonåring. H*n följdes till graven av barn, barnbarn och barnbarnsbarn - men hur mycket kärlek som fanns där är en öppen fråga.

Själv kunde jag inte uppamma någon sorg alls, däremot försökte jag hitta en ingång till försoning och förlåtelse. Inte helt enkelt, men trots allt kände jag att begravningsgudstjänsten för mig blev ett avslut, så att jag uppriktigt kunde låta både personen och mina känslor gå till vila i samma grav. Det var skönt.

Men det är klart att en begravning av detta slag väcker mycket tankar. För mig blev det åter tydligt att vår död är en spegel av vårt liv. Den dag det är min tur att ligga där - vad ska min död och min begravning spegla? Jag har ingen längtan efter att bli outhärdligt saknad, och hoppas verkligen att jag inte ska lämna fullkomligt förkrossade människor efter mig. Sorg och saknad, ja, men förhoppningsvis lever jag tills jag blir så gammal att mina efterlevande kan säga "det var ett gott och långt liv, nu ska hon få vila". Nej, döden är jag inte rädd för, lika litet som jag är rädd för den normala sorgen och saknaden.

Däremot skräms jag av tanken på de människor som lämnar efter sig mer sår och skador än egentligt tomrum. Hur klarar man att leva ett liv, där man från de som borde stått en närmast aldrig kan få vare sig kärlek eller respekt - för att man aldrig visat det själv? Hur är ett liv, där ens eget barn gläds först när man är borta? Hur kan man leva i många, många år, utan att se och förstå vad ens beteende får för konsekvenser? Och hur dör man, när man levat ett liv som till mer än 100% varit fokuserat på en enda sak - ens egna omedelbara behovstillfredsställelse? Man behöver inte vara Joseph Fritzl eller något annat monstrum - vanlig enkel dumhet räcker tyvärr långt.

Det livet och den döden skrämmer mig. Det är inte det liv jag vill leva, inte den död jag vill ha. Jag hoppas ju att risken inte är överhängande, men jag tror att den alltid finns där, för alla. Risken att man fastnar i sitt eget, i sig själv, så mycket att man inte ens ser behoven hos de allra närmaste. En sak vill jag lära mig av den person vi begravde i dag - att välja ett förhållningssätt, ett liv, som gör att min död en gång blir helt annorlunda mot den h*n fick. När jag dör vill jag göra det i vetskap om att jag i alla fall levde detta liv så gott jag kunde och att de val jag gjorde var så bra de kunde vara, för mig och för andra. Det sägs att man inte får välja sin död, det må vara hänt. Men man får välja sitt liv och det livet speglas en dag i den död man får. Den döden hoppas jag ska bli god.

Det svåraste beslutet

Nu har jag fattat ett av de svåraste beslut man kan göra i livet. Jag har inte gjort det i skarpt läge, vilket underlättar otroligt, men det är i alla fall ett beslut som känns in i varje del av en förälders hjärta. Jag har anmält både mig och Trollet till donationsregistret. Ja, jag var anmäld sedan förut, men nu finns vi båda där.

Varför har jag fattat detta beslut för mitt minderåriga barn? Kan man egentligen göra det? Är det etiskt och moraliskt riktigt? Jag har funderat och tänkt och gjorde anmälan av två skäl:
1) OM det värsta skulle inträffa kommer jag ändå att få frågan. Det är mycket möjligt att jag inte kan fatta beslutet där och då - händer en trafikolycka kan jag ligga död eller nedsövd och då ska beslutet fattas av andra anhöriga. Ska en chockad mormor och morfar stå där med sorg och ångest och dessutom behöva fundera över vad jag skulle velat? Nej. I min värld är det något av det grymmaste man kan utsätta andra för. Jag fattar beslutet och jag gör det nu, så genomtänkt jag någonsin kan.

2) Om det vore Trollet som blev livsfarligt sjuk, om hennes hjärta, lungor, lever eller njurar slutar fungera - vad vill jag då? Att sjukvården gör allt för att rädda hennes liv och hennes livskvalitet. Jag skulle tacka ja med uppsträckta händer till de organ som erbjöds oss och välsigna den eller de som gav till oss. Jag kan tänka mig att ta emot, då måste jag också kunna ge. Hur svår och outhärdlig den tanken än är. Hur vidrig bara tanken känns - för andra föräldrar älskar ju sina barn lika mycket som jag älskar mitt Troll. Och andra föräldrar har fattat liknande beslut många gånger och därmed givit andras barn ett liv. Hur svårt det än känns, kan jag inte tänka annorlunda än jag i dag gör.

Det här är mina val. Det här är mina grunder för beslut. Andra fattar andra beslut och har andra tankar om donation. Det respekterar jag, till fullo. Men för mig kändes det viktigt att äntligen få svart på vitt på det beslut jag fattade för länge sedan, därav denna anmälan. En anmälan jag ber till Gud att jag aldrig någonsin ska behöva ta ställning till i skarpt läge, en anmälan jag hoppas försvinner ner i en papperskorg en dag om sisådär 90-100 år, en anmälan jag hoppas ska vara den mest meninglösa som någonsin gjorts. För trots allt, det är ett av de svåraste beslut jag någonsin fattat. Gud, jag ber dig av hela mitt hjärta och hela min själ, måtte jag aldrig, aldrig, aldrig få uppleva att det blir verklighet.

Drömmar - igen

Det finns drömmar och drömmar skrev jag i ett tidigt inlägg här. Då handlade det mest om sådana drömmar man behöver ha utan att förverkliga dem, drömmar som är till för sig själva. Nu handlar det om drömmar som ska förverkligas. Jag har levt med en sådan dröm i många, många år och ibland tagit ett steg mot att göra verklighet av den. Nu måste jag göra det. För att orka leva med mig själv. För att orka med vardagen och jobbtristessen. För att få ett liv. Jag ger inga löften, mer än detta: Denna gång ska jag inte lämna bakdörren öppen, denna gång ska jag se varje steg som värdefullt och ta det. Kanske når jag målet, satsar jag verkligen är det ganska troligt faktiskt, men jag ska gå vägen fram nu. Nu. Inte i morgon eller eller om några år. Första steget togs förra veckan, andra i dag. Vad målet är och hur vägen ser ut kommer jag skriva om mer senare. Nu är det nog att säga: Jag är på väg.

"Mamma, läs 'det gör ont i hjärtat'!"

Hur tidigt kan barn uppskatta annat än bilderböcker och barnvisor och barnfilm? Tja, något generellt svar har jag förstås inte, men jag vet vad Trollet uppskattar i både musik- , TV- och litteraturväg. Nog läser vi bilderböcker (med mycket text helst), och visst har Trollet många fina barnskivor som hon tycker mycket om, men det finns också andra saker som verkligen går hem. I musikväg får det gärna vara jazz eller pampigare stycken ur musikaler mm. En CD hon tyckte om mycket tidigt var Kristina från Duvemåla - det var länge en av de få av mina egna CD:s jag ens kunde sätta på utan att hon illhojtade i protest. Den, ett par jazzskivor och samlingsboxen med Galenskaparna/After Shave...

Jag är ju rätt snål med TV för Trollets del, två gånger i veckan ser vi film, i övrigt är TV:n inte ens ett diskussionsämne. På fredagar väljer jag film, på lördagar är det Trollets dag. Men Trollet får önska på fredagar och då blir det nio gånger av tio samma önskan: "Mamma, jag önskar Farbror Frej", dvs "En himla många program". Och det är inte bara Farbror Frej som går hem, musiken älskar hon och vi kan se "Fiskbiten" eller "Parad-VS i gymnastik med lek och idrott från ICA-hallen i Potsdamm" hur många gånger som helst. De största idolerna är Claes, Anders och Kerstin, nästan vad dessa än gör jublar Trollet.

Och så var det litteraturen. Trollet älskar böcker över allting, och vi läser, läser, läser. Bredvid alla bilderböcker, Pixiböcker och Bamse läser vi också en del kapitelböcker. Emil-böckerna är bra att börja med, och just nu håller vi på med "Fröken Ensam Hemma åker gungstol" av Gunnel Linde. När kvällsboken är avslutad, i soffan i vardagsrummet, är det dags att krypa ner i sängen. Då avslutar vi dagen med en dikt. Absoluta favoritlyrikern är Karin Boye. Jag citerade en strof ur "Ja, visst gör det ont när knoppar brister" för ett par månader sedan, och Trollet blev alldeles bergtagen. "En gång till, mamma! En gång till!" bad hon om och om igen. Då infördes kvällsdikten, och nu väljer hon med stor iver mellan Gullberg, Ferlin, Fröding och Boye. Två dikter älskar hon mer än andra och ber gärna om: Ovanstående dikt och "det gör ont i hjärtat", vilket ska uttydas som "Jag vill gärna stå på gatan här och frysa", där ju slutorden är "Jag blir sjuk i hjärtat när det lyser där". (Hon blandar ihop texterna något, men jisses, ungen är ju inte ens fyra, hon borde knappt veta vad dikter är, än mindre citera dem... )

Jag vet ju inte varför hon fastnat så för just två dikter som handlar om smärta, lika litet som jag helt förstår varför hon älskar när jag sjunger " Av längtan till dig", en sång som hon tycker är jättesorglig. Men att hon njuter och verkligen får ut något av dessa dikter är solklart. Själv tycker jag det är underbart att kunna dela mina upplevelser med min dotter.

Blott blått

När jag väntade på Trollet köpte jag litet småplagg, tittade på gardiner och letade vettiga barnprylar som jag kunde köpa innan jag visste vem det var jag väntade på. I 99% av affärerna fick jag frågan: "Är det en pojke eller flicka som ska ha detta?" och i alla ställde jag motfrågan: "Spelar det någon roll?" Nästan alltid fick jag då svaret "Jo, men är det en en flicka vill hon ju ha rosa, det vill _ alla_ flickor". Pojkar vill tydligen ingenting alls, utom att då möjligen slippa rosa.

Så kom Trollet, och eftersom jag själv älskar rött och hon klär i starka färger blev det en hel del rött. Men förr eller senare (förr i detta fall) lär ju små barn sig både att tala och att känna skillnad på färger. Och då stod det klart: Det finns bara en färg i Trollets värld och den färgen är blå!

Typisk dialog när vi handlar kläder:
"Tycker du den här är fin?"
"Nä, den är inte blå!"
"Nähä, men den här då?"
"JA, den är fin! Den är blå!"

Nu tittar hon mer aktivt själv och då låter det även så här: "Mamma, den klänningen är blå! Mamma, det finns en blå mössa där! Mamma, inga tröjor är blå alls".

Eller som hon för något år sedan uttryckte saken: "Jag älskar mest blå. Och ljusblå. Och mörkblå".

Rosa då? Alla tjejerna på dagis har ju rosa, och ofta bara rosa och massor av glitter, påverkar inte det Trollet? Jo, ganska ofta uttrycker hon att hon tycker om rosa, men när vi väl ska välja plagg hör jag i alla fall "Nä, mamma, jag tycker om rosa, men jag vill ha den blå, för den är mycket finare".
Jag hoppas bara att jag, om Trollet någon gång får syskon, är tuff nog att låta en lillebror välja glitterrosa. Och att jag också är tuff nog att låta även honom älska bara blått.

Stolt socialist!

I dag gick jag för första gången med stolthet på Byns gator. I demonstrationståget för Vänsterpartiet, med Trollet i kärran, tillsammans med andra som tycker som jag och med rakare rygg än denna stad någonsin sett mig ha. En skön känsla!

Det är min dotter ni talar om

Var och hälsade på goda vänner utanför Göteborg i helgen, och var vid ett par tillfällen nere i den lilla ortens lilla centrum. Vart jag vände mig såg jag samma affischer, de satt på brevlådor, affärsskyltar, elskåp. "Sverige åt svenskarna" stod det, och på affischen marscherade en rad blonda, blåögda töser med svenska fanor.

Jag är glad att Trollet ännu inte kan läsa mer än några ord, och att dessa ord enbart är trevliga sådana (glass t.ex.). För det går inte att komma ifrån och det finns inga omskrivningar för sanningen: I mitt knä sover just nu en liten invandrare. I statistiken och i verkligheten kommer hon alltid att vara just det, en invandrare, en svartskalle, en av "dom". Sedan spelar det ingen roll att hennes språk är svenska, att hon älskar isterband och lucia, att hon heter så svenskt man kan - hennes vackra lockiga hår är svart, hennes underbara ögon är mörkt, mörkt bruna, hennes hy är bara "nästan-vit". Ingen kan skilja henne utseendemässigt från andra mörkhåriga barn med bruna ögon. I mina ögon finns bara skönheten, i andras ögon bara främlingskapet och i någras ögon kommer hatet att tändas när de ser min vackra prinsessa.

Jag är mamma till en liten invandrare och när hon en gång själv blir mamma kommer jag att bli mormor till invandrare, för så fungerar statistiken. En gång född utanför Sveriges gränser, alltid invandrare, och dina barn med dig. Och det som stundom med ett snällare ord kallas främlingsfientlighet och som med ett tydligare ord är rasism kommer drabba min dotter och hennes barn. För de grupper som sätter upp affischer i småorternas centrum blir fler, och de blir röststarkare. De dömer ut människor för precis det som skiljer min dotter från mig: hårfärg, ögonfärg, hudfärg. De dömer ut min dotter. Och ja, det finns aktiva svenska partier som menar att adopterade skall utvisas, där det sannerligen inte handlar om "kulturbärande skillnader" och andra fraser som de något mer "anpassade" grupperna använder. Där det handlar om människovärde efter hårfärg och födelseort.

Dessa grupper växer, de hörs och de syns. Och de tillåts växa. Av etablerade partier, mitt eget inberäknat, som hoppats att de skulle gå att tiga ihjäl. Av alla som slänger ur sig klyschor på lunchrasten, om "de där invandrarna/araberna/muslimerna/svartskallarna som..." Av alla som tiger och vänder bort blicken när de möts av "Sverige åt svenskarna"-affischer. Av oss alla, vi som är vuxna, vettiga, pålästa och kunniga - och ändå så oerhört okunniga, fördomsfulla och naiva. Vi alla. Min dotters mor inte oräknad.

Men till syvende och sist är det bara en sak detta gäller: Det är min dotter ni talar om. Det är min dotter som är svartskallen, invandraren, hon som döms efter hårfärg och födelseort. Det är min dotter som mycket snart kommer kunna läsa "Sverige åt svenskarna", "Nordisk Ungdom -förena er", "Ut med svartskallarna" och andra mer eller mindre tydliga slagord. Andra mammor funderar över hur de ska förklara hur barn blir till. Vi är många mammor och pappor som funderar på hur vi ska förklara att det finns människor som inte vill att våra barn ska finnas till.

Det är min dotter ni talar om på era affischer. Min dotter och många andras döttrar och söner. Som är här av så många olika skäl. För att en mamma längtade så efter ett barn. För att en annan mamma inte såg någon utväg ur förföljelserna i ett annat land. För att en pappa mördats framför ögonen på sina barn. För att det för många år sedan var arbetskraftsbrist här och arbetslöshet där. Det finns tusentals skäl, alla lika giltiga. Det som enar oss alla är att vi är familjer som hoppats på ett bättre liv - om genom att fly, flytta eller hämta en familjemedlem från ett land långt borta spelar mindre roll. En eller flera eller alla i våra familjer är just den personen som inte finns med i slagordet "Sverige åt svenskarna". Därför kommer jag aldrig att tiga. Därför kommer jag aldrig att låta er vinna. För att det alltid är min dotter ni talar om.