Jodå, dokusåpan pågår. Om nu någon trodde något annat. Så här är nuläget:
A2: Visade sig vara två unga män, eller ja, män av varierande ålder kanske. Den yngre, som jag trodde hade ett osunt intresse för barn, verkar faktiskt vara helt oskyldig på det området, och det känns enormt skönt förstås. Den äldre av dem hade dock en osunt umgänge - ett umgänge som ledde till mycket spring i trapporna, bråk, slagsmål och högljudda gräl. Grundorsaken till detta var I2, men mer om honom senare. A2 modell äldre har flyttat efter sommaren, vilket bostadsbolaget tar åt sig äran för. Det bör de inte göra...
E2: Det unga paret med barn. Tjejen tog barnet under armen och flyttade i våras, vilket i och för sig minskade mängden barnskrik (när inte pappan har sonen förstås), men ökade mängden fester. Livliga sådana. Dessutom har den unge mannen/pojken ett stort bilintresse. Inte mig emot, men jag tycker kanske att det bör ta sig andra uttryck än burnouts och låååånga varvningar utanför mitt sovrumsfönster. Klockan tre på natten. Utan ljuddämpare.
I2: Ja hjälpe oss alla. Jodå, viss systembolagsverksamhet bedrivs där, som jag trodde. Av pappa I2. I mitten av april utökades dock näringsverksamheten, då sonen flyttade in hos sin far, efter att ha lämnat sitt statsfinansierade boende för denna gång. Sonen driver apotek, så nu har vi åter två apotekare i huset - det var ju annars bara en sedan granne K flyttat. Granne J och granne I2 växlar för övrigt mellan att slåss om kunderna och handla av varandra. Jodå, fullt öppet. Om nu inte det var så att det där foliepaketet jag såg I2 lämna till J innehöll ugnsstekt torsk förstås. Men jag betvivlar det storligen.
Granne I2 är en spännade ung man. Hittills har jag ringt störningsjour och polis för allt från musik på sådan volym att porslinet hoppade i mina skåp, till misshandel, öppen drogförsäljning och slagsmål. Störningsjouren kommer inte så ofta, eller som de själva säger: "Till den adressen åker vi inte utan polisen, så det är bättre att du ringer dem direkt". Dvs två utbildade securitasvakter åker inte utan polisbeskydd till den granne jag har mittemot mig, den granne vars dörr jag måste passera dagligen med min sjuåriga dotter. Jag vet inte om det är komik eller tragedi, men såpa är det!
Och granne H - eller snarare mamma H - har ökat sina chanser att bli utnämnd till PITA nr 1 (Pain In The Ass alltså). Hysteriska utbrott när vi möts på gården, fejkad hjärtinfarkt i min hall, telefonsamtal vid ytterst olägliga tillfällen osv. Måttet rågades en dag i somras då hon, fullt hysterisk, ringde på min dörr och kom in med ett glas i handen - ett glas med en simmig vätska och en mängd halvupplösta kapslar. "Kan du analysera det här?", löd frågan, och det kunde jag ju. Inte. Istället kunde jag ringa polisen, även om det inte var helt uppskattat av damen ifråga. Enligt henne själv hade hon dragits in i I2s lägenhet och sedan tvingats på dessa droger av granne I2, men med tanke på att hon handlar ganska friskt på diverse av husets apotek vet jag inte om tvånget var så stort. Efter mycket rabalder lämnade hon vår lägenhet, polisen kom (att H skulle stanna kvar och prata med polisen och anmäla tvångsförfarande fanns inte på kartan), och jag överlämnade glaset till dem. Vilket innebar att jag, enligt apotekarlogik, stulit droger för att ge dem till polisen. Det var ett par spända dagar innan Troll och jag kunde fara på välbehövlig semester... När vi kom hem hade I2 lyckats med konststycket att köra rattfull och utan körkort, så just nu är han nästan lugn.
Och vad säger bostadsbolaget? Att "de gör allt de kan för att situationen ska bli bättre". Men det har de sagt i tre års tid nu - och bättre blir det inte. Snarare värre. Jag har tvingats skruva av min ringklocka på ytterdörren, de flesta kvällar sitter jag med alla lampor släckta och jag vågar inte låta Troll gå ut ensam. Men bostadsbolaget kan sträcka sig så långt att vi (dvs Fina Grannen och jag) kan få gå litet, litet före i bostadskön om vi vill flytta, och kanske slipper vi betala dubbel hyra vid en flytt. Man kan skratta ihjäl sig. Eller inte. Allt beror på vilken sorts humor man har. Och min humor angående dokusåpor har definitivt tagit slut!
söndag 18 september 2011
Stolt mamma!
Idag har det regnat en aning här i Byn. Ungefär en sådan aning att jag funderar på om vi får simma till skolan imorgon bitti. Så vi beslöt oss för att baka en sockerkaka, det är sådant där bra regnpyssel som roar mor och barn - och ger Trollmor de där extra kalorierna hon så väl behöver. Eller hur det nu var...
Vi bakar gärna här hemma, trots att vi inte är lika förtjusta i att äta upp resultatet, men sockerkaka gillar vi båda. Den här gången gav jag Troll i uppgift att baka själv, jag stod bredvid och tog hand om de mer riskabla momenten, men det mesta skötte hon på egen hand. Hon klarade både att läsa och tyda receptet, räkna ut hur mycket 150 gram margarin är, och mäta upp alla ingredienser. Samt att vispa ihop det hela och följa alla instruktioner.
Och ja, jag är stolt. I skolan arbetar de nu med tal upp till 10, jag är dyskalkyliker med mattefobi och jag har ändå lyckats lära min dotter att tänka matte så pass att hon klarar 50+50+50. Och hon kan läsa ett recept, både ingredienser och instruktioner, det bådar gott för framtiden. Men det viktigaste av allt: hon tycker det är kul! Hon är stolt över att hon kan baka, och hon tycker det är kul att få räkna ut hur hon ska gå tillväga. Att räkna och läsa blir inte bara viktigt, utan också roligt när det resulterar i en mycket god sockerkaka som man får äta upp.
Jag är stolt över min begåvade, verbala och smarta lilla tjej. Och jag är faktiskt stolt över att jag, i alla fall då och då, lyckas göra inlärning och kunskap till roliga och spännande saker.
Vi bakar gärna här hemma, trots att vi inte är lika förtjusta i att äta upp resultatet, men sockerkaka gillar vi båda. Den här gången gav jag Troll i uppgift att baka själv, jag stod bredvid och tog hand om de mer riskabla momenten, men det mesta skötte hon på egen hand. Hon klarade både att läsa och tyda receptet, räkna ut hur mycket 150 gram margarin är, och mäta upp alla ingredienser. Samt att vispa ihop det hela och följa alla instruktioner.
Och ja, jag är stolt. I skolan arbetar de nu med tal upp till 10, jag är dyskalkyliker med mattefobi och jag har ändå lyckats lära min dotter att tänka matte så pass att hon klarar 50+50+50. Och hon kan läsa ett recept, både ingredienser och instruktioner, det bådar gott för framtiden. Men det viktigaste av allt: hon tycker det är kul! Hon är stolt över att hon kan baka, och hon tycker det är kul att få räkna ut hur hon ska gå tillväga. Att räkna och läsa blir inte bara viktigt, utan också roligt när det resulterar i en mycket god sockerkaka som man får äta upp.
Jag är stolt över min begåvade, verbala och smarta lilla tjej. Och jag är faktiskt stolt över att jag, i alla fall då och då, lyckas göra inlärning och kunskap till roliga och spännande saker.
Kulturell lycka och funderingar
Idag tog Gammeltrollmor med Troll och Trollmor på musikalen "Annie". Tusen tack, snälla Gammelmor! Troll blev överförtjust, hon var lycklig från hårtofs till tåspets, och hon njöt i fulla drag av musik, sång, teater, dans och förstås den alldeles riktiga hunden som var med i föreställningen. Det var en riktigt bra uppsättning, det tyckte även vi andra, men för Troll var det rent av magiskt.
Framför oss satt ett äldre par med sitt barnbarn, en kille i ungefärlig Trollålder. Han var inte imponerad. "Det är jättetråkigt! Jag vill hem och titta på TV och spela dataspel", utbrast han i pausen, och när det var slut kommenterade han att "Det var det tråkigaste jag gjort". Och det är klart, alla barn kan inte vara som Troll (det räcker så bra med ett), men när en sjuåring faktiskt blir genuint uttråkad av en spännande föreställning, och arg på mormor/farmor för att hon tvingat med honom, eftersom dataspelen är roligare - är det inte någonstans litet underligt?
Jag har alltid trott att barn blir kulturellt intresserad av att utsättas för kultur. Om man läser tillsammans, lyssnar på musik, går på barnteater osv, då får barnet i alla fall en grund att stå på, och sedan kan de gå vidare åt vilket håll de vill. Kvällens upplevelser stärker mig i den tron, i tron att det inte funkar att låta ett barn sitta framför TV och dator oavbrutet i sju år utan att det påverkar. Och nej, jag vet ju inte om just detta barn tillbringar sina dagar helt framför skärmar, men vissa kommentarer från mormor/farmor gör att jag nog tror mig ha rätt i den gissningen.
Men jag är glad över att jag läst för Troll från dag ett tillsammans, att jag låtit henne lyssna på diverse underlig musik och titta på annat än barnfilmer, att vi besökt en mängd museer och att vi då och då (allt för sällan) kan gå på teater tillsammans. För visst tittar Troll på Barbiefilmer, lyssnar på Eric Saade och spelar på den i mitt tycke vedervärdiga sajten "Tjejspel" på datorn - jo, visst konsumerar hon mainstream-kultur och diverse rent skräp. Men hon vill fortfarande att jag läser två dikter, en rolig och en vacker, varje kväll. I somras upptäckte hon opera, och drömmer om att gå på en riktig föreställning. Dessutom sjunger hon högt och ofta sånger av Rävspel och Kråksång, inte alltid de mest barnvänliga, och tittar gärna på filmer med Galenskaparna/After Shave eller Svenska Ord. Och hon älskar att gå på museum, allra helst med guidad visning, och gärna ett konstmuseum då och då (det senare tackar jag skolan för!)
För mig har det varit naturligt och roligt att dela det jag själv tycker om med mitt barn. Jag vill visa henne den här världens vackra, det må vara natur eller kultur, och jag vill ge henne glädje, skönhetsupplevelser och nyfikenhet så mycket jag bara kan. Det känns som jag lyckats, så här långt, och det gör mig lycklig. Lycklig för att mitt Troll har upptäckt hur härligt det är att lyssna, titta, känna, uppleva och ta in musik, lyrik, konst, film, teater, likaväl som skog, sjö, berg och äng. Jag är lycklig att jag kan ge min dotter så mycket, att jag faktiskt är oändligt rik i det avseendet.
Vi lär aldrig fara på årlig utlandssemester, Troll lär aldrig få dyra märkeskläder eller kunna ha det senaste i datorväg eller ens en nyköpt cykel. (Ungen måste förresten vara den sista i landet som inte har en spelkonsol av något slag hemma). Jag har ont om pengar, och arbetslösheten hjälper inte upp det hela. Men i just detta avseende är jag mångmiljonär, för jag kan ge min dotter det mesta av det bästa. Varje dag, tack vare böcker, film och skivor. Och hon tar lyckligt emot, och njuter av nästan allt jag visar henne. Vi delar upplevelsen av kulturen. Och vi har många år av upplevelser framför oss. Det gör mig än lyckligare.
Framför oss satt ett äldre par med sitt barnbarn, en kille i ungefärlig Trollålder. Han var inte imponerad. "Det är jättetråkigt! Jag vill hem och titta på TV och spela dataspel", utbrast han i pausen, och när det var slut kommenterade han att "Det var det tråkigaste jag gjort". Och det är klart, alla barn kan inte vara som Troll (det räcker så bra med ett), men när en sjuåring faktiskt blir genuint uttråkad av en spännande föreställning, och arg på mormor/farmor för att hon tvingat med honom, eftersom dataspelen är roligare - är det inte någonstans litet underligt?
Jag har alltid trott att barn blir kulturellt intresserad av att utsättas för kultur. Om man läser tillsammans, lyssnar på musik, går på barnteater osv, då får barnet i alla fall en grund att stå på, och sedan kan de gå vidare åt vilket håll de vill. Kvällens upplevelser stärker mig i den tron, i tron att det inte funkar att låta ett barn sitta framför TV och dator oavbrutet i sju år utan att det påverkar. Och nej, jag vet ju inte om just detta barn tillbringar sina dagar helt framför skärmar, men vissa kommentarer från mormor/farmor gör att jag nog tror mig ha rätt i den gissningen.
Men jag är glad över att jag läst för Troll från dag ett tillsammans, att jag låtit henne lyssna på diverse underlig musik och titta på annat än barnfilmer, att vi besökt en mängd museer och att vi då och då (allt för sällan) kan gå på teater tillsammans. För visst tittar Troll på Barbiefilmer, lyssnar på Eric Saade och spelar på den i mitt tycke vedervärdiga sajten "Tjejspel" på datorn - jo, visst konsumerar hon mainstream-kultur och diverse rent skräp. Men hon vill fortfarande att jag läser två dikter, en rolig och en vacker, varje kväll. I somras upptäckte hon opera, och drömmer om att gå på en riktig föreställning. Dessutom sjunger hon högt och ofta sånger av Rävspel och Kråksång, inte alltid de mest barnvänliga, och tittar gärna på filmer med Galenskaparna/After Shave eller Svenska Ord. Och hon älskar att gå på museum, allra helst med guidad visning, och gärna ett konstmuseum då och då (det senare tackar jag skolan för!)
För mig har det varit naturligt och roligt att dela det jag själv tycker om med mitt barn. Jag vill visa henne den här världens vackra, det må vara natur eller kultur, och jag vill ge henne glädje, skönhetsupplevelser och nyfikenhet så mycket jag bara kan. Det känns som jag lyckats, så här långt, och det gör mig lycklig. Lycklig för att mitt Troll har upptäckt hur härligt det är att lyssna, titta, känna, uppleva och ta in musik, lyrik, konst, film, teater, likaväl som skog, sjö, berg och äng. Jag är lycklig att jag kan ge min dotter så mycket, att jag faktiskt är oändligt rik i det avseendet.
Vi lär aldrig fara på årlig utlandssemester, Troll lär aldrig få dyra märkeskläder eller kunna ha det senaste i datorväg eller ens en nyköpt cykel. (Ungen måste förresten vara den sista i landet som inte har en spelkonsol av något slag hemma). Jag har ont om pengar, och arbetslösheten hjälper inte upp det hela. Men i just detta avseende är jag mångmiljonär, för jag kan ge min dotter det mesta av det bästa. Varje dag, tack vare böcker, film och skivor. Och hon tar lyckligt emot, och njuter av nästan allt jag visar henne. Vi delar upplevelsen av kulturen. Och vi har många år av upplevelser framför oss. Det gör mig än lyckligare.
Back on track?
Jodå, jag vet. Jag drabbas stundom av bloggtorka, kommer kanske på intressanta saker att skriva, men skriver dem inte. Eller kommer inte ens på det minsta av intresse, vare sig för mig eller eventuella läsare. Och för varje dag jag inte skriver blir det allt svårare att börja igen.
Men några av mina favoritbloggare har också drabbats av detta. Eftersom jag alldeles snart tänker börja tjata på dem att de ska skriva nya inlägg måste jag föregå med gott exempel. Liksom. Så kanske är Trollmor tillbaka i bloggvärlden igen.
Disclaimer: Detta är inget blogginlägg, det är en notering. Ska skriva alldeles på riktigt, alldeles snart. Hoppas vi ;-)
Men några av mina favoritbloggare har också drabbats av detta. Eftersom jag alldeles snart tänker börja tjata på dem att de ska skriva nya inlägg måste jag föregå med gott exempel. Liksom. Så kanske är Trollmor tillbaka i bloggvärlden igen.
Disclaimer: Detta är inget blogginlägg, det är en notering. Ska skriva alldeles på riktigt, alldeles snart. Hoppas vi ;-)
onsdag 27 april 2011
Grannarna - nu med nya medverkande
Det har, som tidigare nämnts, varit rotation på folk i huset. Grannen A, han som eldade upp lägenheten, blev förflyttad. Granne I, den där som ville ha hjälp med allt och skrämde grannar, flyttade frivilligt fast av misstag. Och granne K, killen med eget apotek, flyttade snabbt när han riskerade en vräkning. Lilla rara E, den dementa damen, har också flyttat.
Och vad fick vi istället? Jo, nya medverkande i dokusåpan. De första som flyttade in efter A var rara och tysta, men försvann snart. Som A2 dyker det nu upp en man som står klistrad vid fönstret och betraktar folk, mest kvinnor. Och flickor. Fick veta att han fotat Troll genom fönstret. Idag hann han ge Troll godis medan jag packad ur bilen. Och han pratar inte med mig, utan skyndar in i lägenheten när jag kommer. Jag tycker inte det känns bra. Alls. Milt uttryckt.
Som E2 - ett ungt par, med litet barn. Och fester. Och en förmåga att borra upp hyllor klockan ett på natten. Med slagborr. Och fler fester. Och högljudd musik. Halva nätterna.
Och för att riktigt lyfta dokusåpan: nu har huset som Gud glömde inte bara apoteksinnehavare, utan också eget systembolag. I2 är en företagsam person, nämligen. I går kom vi hem från Uppsala litet före 18, och skyndade till simskolan. Då ramlade några berusade/påtända personer ut genom I2:s dörr och tog sig ned för trappen för att parkera i porten. När vi kom hem vid 19.45 hade polisen hunnit vara här och gripa två av dem för misshandel på den tredje.
Och som K2 tydligen ett par med fester och slagsmål. Dem har jag missat hittills, eftersom vi varit borta en del, men det är full fart där också. Eftersom detta hus tydligen är utrustat med dårmagnet.
I morgon ska jag roa mig med att ringa polisen angående A2. Samt luska litet i vem man kan tala med om I2:s företagaranda. Sedan ska jag börja flyttpacka...
Och vad fick vi istället? Jo, nya medverkande i dokusåpan. De första som flyttade in efter A var rara och tysta, men försvann snart. Som A2 dyker det nu upp en man som står klistrad vid fönstret och betraktar folk, mest kvinnor. Och flickor. Fick veta att han fotat Troll genom fönstret. Idag hann han ge Troll godis medan jag packad ur bilen. Och han pratar inte med mig, utan skyndar in i lägenheten när jag kommer. Jag tycker inte det känns bra. Alls. Milt uttryckt.
Som E2 - ett ungt par, med litet barn. Och fester. Och en förmåga att borra upp hyllor klockan ett på natten. Med slagborr. Och fler fester. Och högljudd musik. Halva nätterna.
Och för att riktigt lyfta dokusåpan: nu har huset som Gud glömde inte bara apoteksinnehavare, utan också eget systembolag. I2 är en företagsam person, nämligen. I går kom vi hem från Uppsala litet före 18, och skyndade till simskolan. Då ramlade några berusade/påtända personer ut genom I2:s dörr och tog sig ned för trappen för att parkera i porten. När vi kom hem vid 19.45 hade polisen hunnit vara här och gripa två av dem för misshandel på den tredje.
Och som K2 tydligen ett par med fester och slagsmål. Dem har jag missat hittills, eftersom vi varit borta en del, men det är full fart där också. Eftersom detta hus tydligen är utrustat med dårmagnet.
I morgon ska jag roa mig med att ringa polisen angående A2. Samt luska litet i vem man kan tala med om I2:s företagaranda. Sedan ska jag börja flyttpacka...
onsdag 13 april 2011
Bara du är nöjd
Trollet sover gott, i min säng. Plötsligt hör jag snyftningar och litet gnällande från henne. Jag går förstås in, stoppar om täcket som åkt av och kramar om henne. Hon lugnar sig litet, men riktigt bra är det inte, det märks. Följande lilla samtal utspelar sig:
Trollmor: Hur är det, mår du inte bra?
Trollet: Jooo... *snyftar litet*
Trollmor: Är du ledsen?
Trollet: *nickar kraftfullt*
Trollmor: Men lilla gumman, vad är det?
-inget svar- *snyftar*
Trollmor: Trollet, varför är du ledsen?
Trollet, lugnt och med eftertryck: För att det känns bättre!
Varvid det lilla barnet lägger sig tillrätta och somnar om. Gott och djupt och utan minsta ljud. Det är ett säreget barn, detta. Och vad jag älskar henne!
lördag 5 mars 2011
Inte glad idag. Eller?
Eller jo, i grund och botten är jag ju det. Men just idag har jag en svacka. Ytterst förståeligt, vi håller på att krya på oss från en rejäl pers med magsjuka. Trollets första, faktiskt, så jag är ju innerligt tacksam att vi inte har det så här ofta. Och att vi fick hjälp att ta rätt på nedkräkta sängkläder och annat. Och vi är på bättringsvägen - precis lagom för att vi ska missa det mycket efterlängtade teaterbesöket idag... Men i alla fall i god tid för våra inplanerade utflykter nästa vecka.
Så riktigt illa är det ju inte. Det är bara den där trötthetskänslan som kommer när man varit sjuk, kombinerat med litet annan trötthet, litet oro för framtiden, litet ensamhet och ett Troll som varit på uruselt humör ett slag och visat det tydligt. Någon form av livskris modell sexåring, skulle jag tro, det är mycket tårar, mycket "jag ska flytta", mycket "du får aldrig dö" och liknande. Även det begripligt och normalt, men stundom lätt tålamodsprövande. Och samtidigt svårt, särskilt när det inte bara är ilsketårar utan genuin sorg, när gråten gäller sådant jag varken kan ändra eller trösta bort, och min underbara dotter i ren förtvivlan inte orkar med kramar och närhet. Då är det tungt, särskilt att vara ensam, att inte kunna dela oro och egen sorg, att inte själv ha en famn att gråta i.
Tack och lov vänder det ju. För Trollet och för mig. Det är inte många minuter hon vill vara ensam, snart ropar hon på mig och vill vara i min famn igen, vara nära, höra mig säga att jag lyssnar och är delaktigt och att jag älskar henne gränslöst. Då kan vi prata om det jobbiga, vara tillsammans och komma vidare. Det känns bra.
Oron för framtiden finns ju där, hela tiden. Den är inte stor, men den finns. Hittar jag någonsin ett riktigt bra jobb, helst i Uppsala? Kommer vi kunna flytta? Och när? Och framför allt, vart är det jag egentligen passar och hör hemma, på vilket jobb kommer jag innebära det där lilla extra som faktiskt gör att jag bidrar? Ibland känns vägen dit omöjligt lång.
Tack och lov vänder det ju, det också. Jag tror ju på mig, på framtiden och på mina möjligheter. Det är bara sådana här dagar det känns snårigt, svårt och tungt, dagar när jag redan är trött och sliten, av egen och Trollets sjukdom. Det får vara så, för jag vet att det vänder.
Kanske är det trots allt det viktigaste: Jag vet att det alltid vänder. Jag vet att jag kommer orka vidare och att vi klarar oss bra, Trollet och jag. Jag får vara litet småsur över ett missat teaterbesök, jag får vara trött efter sjukdomsnätter, jag får vara ledsen över Trollets sorg och den egna ensamheten, jag får vara orolig för framtiden. Och jag får längta efter det jag inte har. Innerst inne vet jag ju att jag orkar, att jag reder upp det hela och att vi har en bra framtid. Jag tillåter mig svackor, eftersom jag vet att jag alltid kommer upp ur dem.
Men det hindrar inte att jag just nu längtar efter ett Troll i balans, ett bra jobb och någon att krama.
Så riktigt illa är det ju inte. Det är bara den där trötthetskänslan som kommer när man varit sjuk, kombinerat med litet annan trötthet, litet oro för framtiden, litet ensamhet och ett Troll som varit på uruselt humör ett slag och visat det tydligt. Någon form av livskris modell sexåring, skulle jag tro, det är mycket tårar, mycket "jag ska flytta", mycket "du får aldrig dö" och liknande. Även det begripligt och normalt, men stundom lätt tålamodsprövande. Och samtidigt svårt, särskilt när det inte bara är ilsketårar utan genuin sorg, när gråten gäller sådant jag varken kan ändra eller trösta bort, och min underbara dotter i ren förtvivlan inte orkar med kramar och närhet. Då är det tungt, särskilt att vara ensam, att inte kunna dela oro och egen sorg, att inte själv ha en famn att gråta i.
Tack och lov vänder det ju. För Trollet och för mig. Det är inte många minuter hon vill vara ensam, snart ropar hon på mig och vill vara i min famn igen, vara nära, höra mig säga att jag lyssnar och är delaktigt och att jag älskar henne gränslöst. Då kan vi prata om det jobbiga, vara tillsammans och komma vidare. Det känns bra.
Oron för framtiden finns ju där, hela tiden. Den är inte stor, men den finns. Hittar jag någonsin ett riktigt bra jobb, helst i Uppsala? Kommer vi kunna flytta? Och när? Och framför allt, vart är det jag egentligen passar och hör hemma, på vilket jobb kommer jag innebära det där lilla extra som faktiskt gör att jag bidrar? Ibland känns vägen dit omöjligt lång.
Tack och lov vänder det ju, det också. Jag tror ju på mig, på framtiden och på mina möjligheter. Det är bara sådana här dagar det känns snårigt, svårt och tungt, dagar när jag redan är trött och sliten, av egen och Trollets sjukdom. Det får vara så, för jag vet att det vänder.
Kanske är det trots allt det viktigaste: Jag vet att det alltid vänder. Jag vet att jag kommer orka vidare och att vi klarar oss bra, Trollet och jag. Jag får vara litet småsur över ett missat teaterbesök, jag får vara trött efter sjukdomsnätter, jag får vara ledsen över Trollets sorg och den egna ensamheten, jag får vara orolig för framtiden. Och jag får längta efter det jag inte har. Innerst inne vet jag ju att jag orkar, att jag reder upp det hela och att vi har en bra framtid. Jag tillåter mig svackor, eftersom jag vet att jag alltid kommer upp ur dem.
Men det hindrar inte att jag just nu längtar efter ett Troll i balans, ett bra jobb och någon att krama.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)