Idag är jag trött, ledsen och arg. Eller ja, större delen av dagen har varit fantastiskt bra, har varit på släktträff och träffat synnerligen trevliga släktingar. Det är faktiskt rätt gott om dem!
Men sedan satte jag mig vid datorn och chattade med en bekant. Suckade litet över att jag är förkyld, och att jag just nu inte riktigt orkar med vardagen med mat till barnet och allt annat som hör till. Varvid jag fick till svar: "Men du kan ju inte gnälla över det! Du har ju själv valt att skaffa barn, då har du inget att gnälla över. Du fattade väl att det inte var lätt, så varför beklagar du dig?"
Jo, men visst är det så. Jag valde att bli ensamstående mamma, då måste jag också klara alla problem i vardagen med ett leende. Arbetslöshet, dålig ekonomi, barnets sjukdomar, logistiktrassel, familjeproblem, förkylningar, skolproblem - allt ska jag ta med ett leende och allt ska jag tycka är helt ok, kanske rent av underbart, jag har ju själv valt detta liv. Och det dåliga samvetet jag får när jag inte riktigt orkar med att vara strålande lycklig gör ju den saken så mycket lättare. Det är tyvärr inte första gången jag hör liknande tongångar, och inte är det den sista heller.
Jag är, som jag skrivit någon gång tidigare, en mycket lycklig mamma! Jag vill inte byta mitt liv med detta underbara barn mot något i denna värld. Däremot är jag inte alltid en lycklig människa, det här livet är i övrigt inte alltid helt snällt mot mig, och då och då blir jag fruktansvärt trött. Jag önskar jag slapp känna så, jag önskar jag slapp vara ledsen och trött och ur form. Men jag önskar nästan ännu mer att jag kunde få tillåtelse att känna som jag gör. Utan skuldkänslor, utan skam, utan förmaningar. Att jag istället för kritik möttes av värme, istället för skuldbeläggande kunde få en kram, istället för fördömande kunde mötas av förståelse. Jag inser ju att det är mycket begärt, men man får väl önskedrömma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Vilket tröttsamt vidrigt och nedlåtande uttalande, begriper inte varför folk ska ha så svårt att fatta. Klart du måste få klaga när du har det jobbigt! Det ÄR ibland jobbigt att ha barn även om man har valt det själv.
Jag har kämpat som en galning för att få mina två barn och ändå fyller jag mina facebookstatusar med att det är jobbigt att inte få sova.
Önskar att folk kunde hålla åtminstone två tankar i huvudet samtidigt och fatta att JO, man kan vara tacksam och samtidigt sliten. Man kan älska sitt barn och samtidigt gnälla över jobbiga saker som händer.
Jag önskar så att du ska få in fler positiva peppande människor så att du kan få rensa bort lite bland alla nedvärderarna.
Det finns alltid plats i vårt gästrum och du och dottern, eller bara du, har vägarna förbi 08-land.
Det finns alltid plats i vårt gästrum och du och dottern, eller bara du, har vägarna förbi 08-land.
kram!
oj,det blev visst lite tjatigt där på slutet, skyller på copy/paste-sjukan, men kanske ska du ändå se det som en tjatig uppmaning. Kom!
Du har en skyldighet mot dig själv och ditt barn att inte umgås med personer som kommer med så tölpiga kommentarer utan med människor som ger dig energi. Det finns andra!
Tack, finaste ni! Ser fram emot att träffa er snart - det är synd att det är långt mellan Byn och 08-land, men det är tur att ni då och då har ärenden hit!
Men hjälp vilken otroligt korkad inställning! Det finns knappast något man väljer i livet som enbart är underbart och är saker och ting inte bra så är det väl bara mänskligt att man blir trött och tycker att saker är skit ibland.
När det gäller föräldraskapet finns det nog inget jag valt i livet som är mer fantastiskt och underbart, eller för den delen frustrerande, tålamodsprövande och intensivt. Valet grundar sig helt enkelt på att det underbara och fantastiska med råge väger upp det andra. MEN om jag inte fick gnälla när det är jobbigt så hade jag inte klarat av det alls.
De allra flesta föräldrar har faktiskt valt själva att bli just föräldrar. Det är inte mindre medvetet att skaffa barn via insemination eller i sängkammaren. Och om det bara "råkade bli ett" så har man haft valet att behålla foster eller inte. Så vad jag menar är att om du inte har rätt att klaga och ventilera utan bara ska le lyckligt hur jobbigt situationen än är, då har inte en enda förälder rätt att klaga.
Och bara för att man klagar så betyder det inte alls att man älskar sitt barn mindre. Möjligtvis tvärtom; "Det är en jobbig situation nu, och för att jag ska orka utan att det ska drabba mitt älskade barn behöver jag ventilera någon annanstans..."
Stora kramar på sig vännen!
Skicka en kommentar