Nedstämdhetsexpressen dånar vidare

Jodå, det är som jag befarade, jag är definitivt på resa till Melankolia stad. Underbara uppehåll hindrar inte färden, de ger litet vila, samt tyvärr också en sorg över att det går så fort att tappa glädjen igen. Jag orkar helt enkelt inte riktigt med vardagen, kanske för att den känns så diffus, kanske för att det känns som om jag halkat ohjälpligt efter med allt. Som om jag inte orkar ikapp, vare sig med tvätt, städning, papper eller mig själv. Kanske allra mest det sista.

Barnet är hemma med hosta och feber, vilket inte direkt underlättar att komma ikapp - det där att sätta på en ljudbok eller bra musik funkar så dåligt när hon helst vill ligga i soffan och se på film. Och mina tankar stör så mycket när jag inte har något annat som distraherar. Tänk om man kunde stänga av hjärnan litet då och då...

Men jag måste ju. I morgon får vi förhoppningsvis riktigt fint besök, och då borde det vara lätt att städa undan åtminstone. Borde. Jag får intala mig att vännen förtjänar att få se vårt hem i någorlunda ordning, det kanske funkar. Annars är jag mest trött. På nuet, på framtiden, på det mesta faktiskt. Just nu hjälper det dåligt att veta att jag innerst inne har en kärna av outsäglig glädje, ändå vet jag att det är den som bär mig genom även detta. Jag vet att jag kommer ut på andra sidan, förr eller senare. Det är bara det att den vetskapen som sagt inte hjälper just idag.