Medmänskliga analfabeter

Om detta är att vara entusiastisk - hur trött och ledsen ska jag vara innan arbetskamraterna läser av att jag är det? Klarsynthet är inte direkt den mest framträdande egenskapen hos vissa. Och detta från personer som dagligen påstår att jag är så otroligt lättläst. Jo jo.

Between the stirrup and the ground

Det finns en kort dikt jag tycker mycket om.

Between the stirrup and the ground
he mercy sought
- and mercy found

Kan inte säga att jag funnit nåd där, ännu. Men det är där vi befinner oss nu. Vill inte skriva mer här, för detta rör i första hand inte mig eller Trollet.
Bed för oss, ni som kan och vill. Tänk varma tankar, ni som vill det. För mellan stigbygeln och marken är tillvaron skör.

Sådant jag glömde i planeringen

Note to self: Kom ihåg vid nästa "inte-sovit-på-två-veckor- och-jobbat-häcken-utav-mig" att planera in litet specialsaker. Såsom extremt migränanfall, ambulans, läkare och nurtifjorton medusiner. Ok?

Så kalaset blev inställt. Och Troll vill vara hos mormor och morfar, så nu är alldeles ensam och grannarna är bortdrivna medelst exorcism (=min arga mamma), i alla fall för stund. Visserligen innebär det att den där bakningen måste fixas i morgon istället (annars får Troll inget fikabröd på kalaset hon ska till), och jobbröjningen får också göras under morgondagen. Men ikväll blir det ostkaka, grädde och hjortronsylt, och en lagom intelligensbefriad film. Gott så.

Trött, tröttare, Trollmor

Helvetesvecka 1 är över. Eller ja, arbetsdelen av den. Den officiella arbetsdelen. Ärligt talat ser jag inte så där värst fram mot helgen, och inte mot nästa vecka heller. Hur det gått till fattar jag inte, men detta ser ut att vara en av de mest fullspäckade helgerna på länge.

Nuvarande arbetsplan:
Fredag kväll: Diska, baka någon mer kaka, plocka undan (och klockan är elva...)

Lördag: Frukost, slå in paket, klä Troll fin, skjutsa Troll till kalas (som börjar 10.00), åka till jobbet och röja järnet, hämta Troll, laga lunch, baka kaka, fixa tårta, stryka dukar, ha gäster, fixa middag, diska, skriva klart minst en artikel till medlemstidning, städa.

Söndag: Sovmorgon - kanske. Slå in paket, laga lunch, promenera Troll till annat kalas (inte glömma att ta med eget fikabröd till Troll), handla åt jobbet, hämta Troll, hem, ha Gammeltroll (mormor och morfar alltså) på besök, äta middag, baka till jobbet, diska...

Och sedan börjar helvetesvecka nr 2 - jobb 8.00 - 21.00 tisdag - torsdag. Och på måndag, den enda lediga kvällen är det ett styrelsemöte. Och ingen ledig fredag.
Tyst i huset? Inte så det stör... Men kalabaliken har inte tokstartat än i alla fall, det finns vissa tecken på att det inte blir så mycket sömn alls denna helg.

Nej, jag tycker inte detta är kul. Alls. Jag behöver ett nytt jobb. Jag behöver en ny bostad. Jag behöver ett nytt liv. Ganska väldigt mycket behöver jag ett nytt liv. Och just nu, ärligt talat, en famn att vila i för en stund. En kram eller två. Och tillåtelsen att släppa taget en liten, liten stund. För jag är tröttare än jag ens vågar erkänna. Allra mest på att inte ha ett enda andningshål, utöver nätet. För bloggar och facebook i all ära - det är ont om kramar här. Och ont om famnar att vila i.

När såpor är verklighet

Jag hävdar alltid att jag inte ser på vare sig dokusåpor eller vanliga såpor, eftersom livet erbjuder mig sådana i rikt mått ändå. Vill jag ha allt vad Big Brother och Robinson ger (utom pengarna då...) öppnar jag bara dörren till trapphuset. Det är dokusåpa så det räcker. Och så det blir över. För nu är det inte ens roligt att skämta om längre. Jag har sovit tolv timmar på tre dygn, och under denna tid dessutom arbetat 10-12 timmar per dag. Jag är trött nu. Trött av sömnbrist och trött på att inte få lugn i mitt eget hem. Trött av, om än inte på, ett arbete som tidvis kräver nästan alla dygnets och veckans timmar, men ändå inte ger rimlig ersättning för detta. Trött på att leva mitt liv i en kaotisk dokusåpa. För TV:s dokusåpor har i alla fall en fördel: eftersom jag inte vill se dem behöver jag bara hålla TV:n avstängd. Dessutom gör de pauser ibland, så man slipper uppleva dem på löpsedlar och i fikarum. Dokusåpor i verkliga livet har inga avstängningsknappar. Och de gör aldrig uppehåll och tar aldrig slut. Och jag är trött.

Säsongsstart för Grannarna

Efter en enormt lång jobbdag (slut precis före midnatt) startar dokusåpan Grannarna. Granne A, som varit lugn länge, får ett tokryck och bara vrålar. Högt. Länge. Och i trapphuset. Trots Securitas. Natten som var sov jag knappa tre timmar, pga jobb och Troll. I natt hade jag hoppats på litet längre. Fan.

Ska väl tillägga kanske

att det infällda horoskopet inte innebär att det är några romanser på gång. Icke det minsta. Endast en viss drift med min egen oförmåga till romantik. För som ett ex och jag konstaterade arla i urtid, då vi båda författade massa texter: Lättaste sättet att skilja texterna åt var slutet. Pussades de var det exets. Dog de var det jag. Och ju mer tragiska dödsfall eller olyckshändelser jag fick till - ju nöjdare var jag. Exet ville att de skulle få varandra på slutet och helst få ett antal rara barn. Jag skrattade rått, och lät kvinnan dö i barnsäng, barnen i pesten och mannen bli tokig.

Jo, det finns visst något som heter romantik i vissa stammar. Måtte vara ett annat släkte än mitt, det.