Sunday afternoon blues

Har åter haft en underbar helg i Uppsala. Vänner jag älskar och en lugn och avkopplande tågresa hem i första klass (som SJ bjöd på, heja, heja!), och sedan en kramigt och gosigt Troll i famnen. Hon var hos mormor och morfar, självvalt, och var på födelsedagskalas och en massa annat skoj.

Så det har varit en fin helg, jag borde vara glad. Och visst är jag det. Också. Inte minst över värme och vänskap, som visat sig på så många sätt. Min nya vinterjacka (eller mina TVÅ nya jackor!), som jag fått från finaste Rouva. Fina samtal med vänner jag sällan hinner prata med tillräckligt. Många önskningar om att vi snart ska flytta oss. Och mycket annat.

Ändå sitter jag här med söndagsbluesen flödande. Det finns många orsaker. Den vanliga "nu är det över, nu dröjer det till nästa gång"-känslan, förstås. Att det mer och mer börjar störa mig att vår lägenhet, vårt hem, inte tillhör oss, utan att det alltid är något som är ändrat, joxat med, städat, flyttat osv, när jag kommer hem. Av vänlighet och välvilja, det är det som gör det så svårt. Men det bidrar ju till behovet av en snar flytt, det gör det.

Men allra mest tror jag det är känslan av vad Tove Jansson uttryckte så fint i "Vem ska trösta Knyttet?" Orden: "...lilla vän, vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?"
För så är det ju. Att gå från soldattorpet i gnistrande snö, att sitta på tåget och se eftersmiddagsljuset över Strömmen, att se hur de tända julgranarna utanför husen lyser upp vintermörkret i de små byarna vi passar - det vill jag ju visa någon annan, dela med någon, se med fler ögon är mina. Det finns så mycket jag vill dela, så mycket jag vill låta någon annan vara en del av. Trollet när hon är med. En vän, som också kan se, kanske inte samma som jag, men se och visa mig sin värld. Och förstås, någon som är mer än en vän, någon som också är en älskad och älskande man.

Jag har varit singel länge nu. Det går bra för det mesta, jag behöver inte en partner för klara livet, jag behöver honom inte för att bli hel eller för att vara någon. Jag klarar mig bra. Jag är hel och jag är någon - jag är Trollmor. Inte bara Trollets mamma alltså, utan också ett vuxet troll i mig själv. Men jag vill dela mitt liv med någon för glädjen att få dela, för lyckan i att få se med fler ögon och för möjligheten att upptäcka nya saker. Som Skruttet säger: "Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått se och att samla vackra snäckor är en underbar idé". Att se och dela, det längtar jag efter.

Och litet är det väl som Skruttet skriver i sin flaskpost: "... jag känner mig så övergiven nu i skymningen... försök att lite trösta mig om du är stark och snäll..." För även om jag oftast inte är ett mycket litet Skrutt, utan en ganska stor och stark Trollmor är det ju som det står i en sång av Svenne Rubins (av alla band...): "Man känner sig litet ur spel. Inte vore det fel med nån form utan tröst". Och även trösten kan delas, ska delas. Jag är också stark och snäll, när det behövs. Och ibland är jag ett mycket ensamt Skrutt. Som längtar efter att dela. Som längtar efter att få ge, och efter att ta emot. Och som har så många vackra snäckor att visa, och som vill att du visar mig dina. Vem du nu är.

Dokusåpan Grannarna - mot ett slut?

Jag lovade ju att återkomma med ett inlägg om allt det fina som ändå hänt under 2010, men det får vänta litet till. En bra sak som hänt är dock att Grannarna verkar gå mot ett slut, eller i alla fall mot ett rejält sändningsuppehåll. Granne A (psykiskt sjuk, blind och med tendens att elda upp lägenheten) och granne K (narkotikalangare med vilda fester) har ju redan flyttat, och minskat behovet av polis och störningsjour radikalt - jag tror jag bara ringt polisen en enda gång sedan juli. Och bara ett eller två samtal till bostadsbolaget, samt några till socialen och sjukvården. Ja, det är vad jag kallar lugnt. I det här huset.

Samtliga samtal sedan i somras har gällt granne I, en tablettmissbrukande, psykiskt sjuk och rullstolsburen äldre man, som aggressivt krävt hjälp av sina grannar i alla möjliga och omöjliga situationer. Och som sett till att urinstanken från hans lägenhet trängde in i min... Nu har han länge muttrat om att han ska flytta, till litet omväxlande platser. Vi har ju vetat att lägenheten är uppsagd, men ingen har riktigt vågat tro på det - vart han skulle ta vägen fanns ju ingen som kunde svara på, och det finns trots allt ansvar för att en sådan man inte kan hamna på gatan. Dessutom måste ju prylarna ut och det finns inte en rimlig chans att han ska kunna bära ut så mycket som en kaffekopp. Min tro var att han skulle sitta tjurig i lägenheten och inte kunna flytta på sig.

Men underverk kan ske - i morse stod flyttlasset utanför porten. Och ikväll verkar det som om lägenheten är tom. Granne I har flyttat. Det kan vara så att det blir lugnt i huset nu - vi kanske får sova om nätterna! Och slippa ducka för en galning vid dygnets alla timmar. Gud ske pris, det kan gå att bo här, till slut.

En fundering

Hur många människor får man göra arga, ledsna eller besvikna för att uppnå ett dröm eller ett mål? Vilket pris ska man själv tvingas betala för att andra ska må bra? Hur ska man balansera mellan krav, önskningar och drömmar för att varken trampa på andra eller gå sönder själv. Och framför allt - vem avgör var gränserna går?

Reklameras: år 2010

Det här har varit ett intressant år, minst sagt. Litet väl intressant, faktiskt. Som vännen T och jag kommit fram till: Vi vill reklamera år 2010, tack. Liten kort summering av händelser, i tidsordning:

* Dokusåpan "Grannarna" var i full kraft från januari och hela våren, med poliser, trygghetsjour, samtal till socialen, hyresvärden, sjukvården och vittnesmål i hyresnämnden. Och jag var för första gången rejält rädd.

* Jag fick migränanfall av kalibern "ambulansfärd till akuten".

* Min far fick en misstänkt hjärtinfarkt, vi vet fortfarande inte riktigt vad det var eller varför.

* En gammal god vän dog, 40 år gammal.

* En fullt normal kommentar till en familjemedlem (som inte ens rörde denna) satte igång helvetsmaskinen, de talar fortfarande inte med mig...

* Trollet åkte på flera infektioner under våren, och jobbet reagerade med sedvanlig ovänlighet.

* Trollet hade dessutom en magnifik trotsperiod (från augusti 2009 och till maj 2010). Inte farligt, men ansträngande...

* T:s make skadade ryggen i en arbetsplatsolycka - tack och lov gick det bra till slut, efter operationer och korsett och träning. Men det var så nära att vi inte ens vill tänka på det. Och jag tackar Gud att det gick bra!

* Jag åkte på en mindre heroisk och mycket smärtsam skada, med två operationer som följd. Sedan kom den tillbaka - botox kanske är lösningen?

* En av mina arbets"kamrater" ägnade våren åt små fina trakasserier så fort chefen vände bort huvudet. Och mindre fina också.

* Trollets knasfot blev sämre igen, ingen vet varför, men dyrare skor blir en praktiskt följd. Men mycket värre är ju att hon för första gången haft ont av vardagsmotionen. Lilla gumman.

* Trollets astma har definitivt blivit värre - höstens infektion ledde till fyra akutbesök. Vi var rätt slut, båda två. Och jobbet var lika rart som tidigare...

* Trollets ena kusin har varit svårt sjuk, bättre nu, men ingen vet om det återkommer.

* Min morbror fick först hjärtinfarkt och sedan stroke - under samma veckor som Trollet och kusinen var sjuka.

* En mycket nära vän fick också hjärtinfarkt, 36 år gammal. Samma period som ovan.

* Som kronan på verket blev jag uppsagd för tre veckor sedan - för övrigt samma dag som jag kom tillbaka efter de där helvetesveckorna med sjukdom. Nu är det egentligen inte en katastrof, jag vill ju inte vara på detta jobb och jag tror verkligen att förändringen blir till det bästa, men visst är det ändå ett ytterligare orosmoment. Även om det känns mycket bättre nu, än alla månader jag har varit beredd på detta och bara inväntat det formella - vår organisation har dåligt med pengar, milt sagt, och det har hintats om "drastiska förändringar" i över ett år nu.

* Genom detta har en depression gått fram och åter, säkert påverkad av att mat, sömn och motion inte varit tillnärmelsevis tillfredsställande. Samt av att ekonomin varit sämre än någonsin, jag har fortsatt att vara socialt och intellektuellt understimulerad och utsatt för en hel del stress. Kan man väl påstå.

Jag kan ha glömt något, eller rättare sagt, jag har med all säkerhet glömt en del och inte skrivit allt. Men jag tycker faktiskt det här året borde få reklameras. Det har varit ett skitår, bättre kan inte sägas. Nu vill jag ha ett roligare 2011!

Och nästa blogginlägg kommer handla om det fina som ändå hänt under detta år - för visst har det också funnits, och på sikt kommer det bli viktigare än mycket av det jobbiga. Men ingen kan påstå att det varit ett stressfritt och lugnt år, 2010.

D'ä somliga dar

Så börjar en dikt av Fanny Alving, som jag tycker mycket om. Den passar ganska bra in på mitt humör just ikväll. Det är en somlig kväll, en där

"man ä så betryckt, och allt vad en gör, så gör en förryckt.
En känner sig svulten i själa och le
och arg att en nånstin vart te.
En känner sig tryckt som ginge till skrift
och en tycker att kammarn ä svart som en grift..."

Det är en "somlig kväll". Trots att dagen varit fin, trots Troll-mys, kompisar på besök, promenad på kyrkogården för att titta på alla ljus, mor och far på fika, godis och kaffe vid datorn och bra bok som väntar. "Ändå är man inte glad" för att citera "Sopor" (Tage Danielssons underbara film). En allmän Weltschmertz kanske, en mindre nedåtdip i tron att jag snart har nytt jobb, en oro för framtid och flytt, Troll och skola, ekonomi och liv. En ensamhet, mitt i allt. Känslan av att sitta vid datorn ännu en lördagskväll, när Trollet sover och hela det sociala livet finns på nätet. En längtan efter en annan sorts kvällar, med te och vänner. Längtan, oro, ensamhet - det räcker gott som förklaring på varför det är en "somlig kväll".

Och jag tillåter mig att känna så. Tillåter mig att vara ledsen, less och trött, ensam och litet arg. Det är ok, det också. Inte för att det är roligt, men för att det är viktigt. Viktigt att erkänna oron för framtiden och längtan efter en annan sorts liv. Det är jobbigt att inte veta, att bara hoppas, och att vara tvungen att välja, utan garantier för om det blir bra. Det är jobbigt att veta att jag måste utsätta mig för eventuella arbetsgivares granskningar, att inte veta säkert om det blir flytt och vad den innebär, om Trollet får en bra skola även i Uppsala, om vi får en bra bostad, eller om vi blir kvar här i en smärre evighet till. Det finns inga garantier, inte någonstans. Livet är sådant, jag vet, men jag måste inte alltid uppskatta det. Jag får vara trött, ledsen och arg. Också. För när jag varit det färdigt är det ju precis som i Fanny Alvings dikt:

"...Men så
ändå
om en stund kan dä hända
att vind kan sej vända
och himlen hon ä ändå märkvärdigt blå
och bekymren ä ändå märkvärdigt små.
Dä ä som bedrövelsen fick sej en törn
och dä börjar å ljusna i snyter och hörn.
Dä börjar å blänka,
dä ä som ett glitter
åv småskratt och fnitter,
och rätt som en sitter
så börjar en tänka:
D'ä tjyven så roligt att leva ändå!"

För det är det ju!

Och gånger två till och med!

Jag har fått en blogg award! Och jag har fått den av två personer - vilket innebär att min blogg faktiskt måste läsas av minst dessa två... ;-) Problemet är jag jag är urusel på att fixa med sådana där käcka saker som länkar och bilder.
Efter litet coachning från fina Rouva klarar jag nu länkar. Och till slut även bilder - hurra för Rouva! Och litet för mig...

De två som gett mig utmärkelsen är Andelieb och Rouva . Tusen tack, fina ni! Allra mest för att ni läser och kommenterar och för att jag får följa era liv via era bloggar.

Reglerna för den här utmärkelsen är, bortsett från att man ska publicera bilden (hm!), att man länka till den/dem man fått utmärkelsen ifrån och tacka. Sedan ska man länka vidare till sju andra bloggar samt berätta sju saker om sig själv.

Jag läser en hel del bloggar, men vissa är ju sådana som halva Sverige redan läser, Ketcupmamman tex. Så jag väljer att ge utmärkelsen till sex bloggar som jag tycker borde få fler läsare, av olika anledningar. Det finns inga krav på att ni som fått utmärkelsen ska föra den vidare, eller berätta om er själva - men som Rouva skrev i sin blogg, det är självklart roligt om någon av er vill. Men främst vill jag som sagt uppmana andra att hitta till dessa vackra eller roliga eller tänkvärda eller fantasifulla bloggare (de flesta lyckas vara allt på en gång!):

Cariad - berättelsen om en ljuvlig flicka med autism, hennes ljuvliga bror och deras fina föräldrar
Barnanskaffandets ABC - om livet med en efterlängtad tös, en vild hund och två mammor
Vuxna människor har inte hamstrar - en mamma som villigt erkänner att barnen stundom är till salu (samt TV:n när den visar fotboll)
Ostadigt - en ingenjör som undersöker världen och hittar förvånansvärda samband. Samt sniglar
Anjo - en ordkonstnär som växlar mellan surrealism och verklighet, humor och allvar
Roleplaying is So Gay - det nördiga är politiskt, om nördar och nördfeminism

Åsså var det sju intressanta saker om mig. Tja, om det är så intressant återstår att se.
1. Jag har en mycket stor barn- och flickbokssamling, och drömmer om att få ägna mig åt mina böcker på heltid. På något vis.
2. Jag är galen i ost och har helstekt lever som absolut favoriträtt.
3. Jag tycker inte om hamburgare, har aldrig fattat vitsen med att lägga pannbiffar mellan svampiga brödskivor.
4. På Spotify blandas Jeja Sundström med Maria Callas och Euskefeurat med Anders Ekborg. Och mycket mer.
5. Jag har fyra husgudar: Barbro Alving, Tage Danielsson, Astrid Lindgren och Claes Eriksson. Samt ett hushelgon: Jonas Gardell. Alla för att de lyckas para humor med medmänsklighet, och intelligens med värme.
6. Har nyligen blivit deltidsvegetarian, eller försöker snarare minska min köttkonsumtion så mycket det går. Dels av klimat- och miljöskäl, men än mer sedan jag såg ett skrämmande program om hur EU-kor äter upp utsädet för Indiens fattigbönder.
7. Jag längtar ut i skogen nästan jämt, älskar att bara vara där.

Det finns kanske mer intressanta saker att berätta, men det får i så fall egna inlägg.

Ännu en natt

när jag sitter vid datorn, efter att ha legat och stirrat i taket i två timmars tid. Jag kan inte sova, det är bara så. Har testat alla mina knep, och de är många vid det här laget. Men just nu hjälper ingenting. Imorgon ringer jag vårdcentralen, så här tänker jag inte ha det.