Stark och snäll och glad. Del 2

Tack för fina kommentarer om förra inlägget, både de som kom här på bloggen och de som kommit via andra kanaler. En av kommentarerna utanför bloggen påpekade att "glad" väl är det viktigaste på min ordlista. Det är det också, därför kommer det sist i min bloggkrönika. Dels är det ett dramaturgiskt grepp (man är väl rollspelare och amatörförfattare), dels är det ett ord jag vill ägna mer tid åt att formulera mig kring.

Året som gick bjöd ju på många överraskningar, de flesta inte helt välkomna. Att jag skulle omvärdera ordet "snäll" var dock en av de mest överraskande händelserna, och en mycket välkommen sådan. När jag hade accepterat och vant mig... Så nästa ord på min lista blir

Snäll: Varför just snäll? Oftast förknippas det med menlös, kraftlös, meningslös. Kor är snälla, säger man. Nåja, säger jag som är uppväxt på landet. Kor kan vara lömska, ilskna, rent av elaka, likväl som tillgivna och fridsamma. Nyfikna är de dock alltid, och det är en bra egenskap. Jag gillar kor. Men "snäll" som ett allt omfattande ko-begrepp? Knappast. Men det råder ingen tvekan om att "snäll" betraktas som ett ganska passivt ord. "Snällism" talas det om ibland, och då menar man oftast något kravlöst och tafatt, en sorts "stackars-dig-då-klapp-på-huvudet"-mentalitet. Och sådant har jag väldigt litet till övers för.

Så varför väljer jag då ordet snäll i alla fall? Kunde jag inte valt något mer aktiv ord än just detta tafatta "snäll"? Nej, det kunde jag inte, upptäckte jag. Inte för att Stefan Einhorn hyllat snällheten och det i vissa kretsar anses litet trendigt att använda ordet. Inte alls därför. Återigen var det en enda kommentar som fick mig att börja tänka. En litet snabbt formulerad, men ärligt menad, kommentar från en person som egentligen inte känner mig särskilt väl. "Du är snäll". Ordet irriterade mig inte, som "stark" gjorde vid ett liknande tillfälle, jag tog det för vad det var, ett ord för något denna person upptäckt hos mig.

När Trollet vid ett tillfälle bara några dagar senare busade med mig (det lilla barnet har en riktigt spydig humor stundom, undrar var hon fått den ifrån?) och sade att jag var en "elak och hemsk mamma" svarade jag rappt att "Nähä, för jag är snäll, det har X sagt!" Och då började jag tänka. Igen.

Varför hade denna person benämnt mig som snäll? Vi känner varandra ytterst litet, har träffats sporadiskt under ett antal år och har nu kontakt via Facebook (ack, detta Facebook) och genom gemensamma vänner. Så varför menar hen att jag är snäll? Vilka händelser ligger bakom, vilka tankar - och vad läser jag in i ordet i det sammanhanget? Nej, självklart vet jag inte vad hen tänkte, men i och med att vi haft och har så pass litet kontakt går det faktiskt lättare att komma på vad som kan prägla denna persons bild av mig.

I just detta "snäll" finns bland annat omtänksamhet, tacksamhet och uppmärksamhet. Jag har noterat små statusrader på FB, kommenterat dem och frågat litet ibland. Jag har tackat för bra länkar och vänliga ord. Och självklart har jag retats ibland och varit litet lagom spydig när jag tyckt det passar, och drivit en del med personen och våra gemensamma vänner. Som man gör när man vet att man kan och att det tolkas rätt och att personen svarar med samma mynt, och uppskattar jargongen. Och när vi träffats har jag väl gjort ungefär detsamma. Inget märkvärdigt, inget annorlunda. Jag har bara varit jag.

Och tydligen uppfattas detta "jag" som en snäll person. Det kändes plötsligt bra. Jag kunde acceptera och integrera den bilden av mig. Inte så att jag är snäll alla dagar och alla stunder, jag är disträ, trött, grinig, arg och kan bete mig allmänt dumt. Förstås. Jag är inte perfekt, jag gör misstag som går ut över andra. Men jag försöker i största möjliga mån reda ut sånt. Och jag bryr mig. Jag bryr mig oändligt om mina vänner och min familj. Ibland visar jag det tydligt, ibland sämre. Men det finns alltid där. Att bry sig om - innerst var det väl det min bekant menade med sina ord. "Du är snäll" betydde "Du bryr dig om".

Ibland har jag fastnat i mönstret "jag måste vara snäll, jag får inte be om något, inte säga ifrån, inte neka någon hjälp. Jag måste vara sådan att jag får vara med och leka, jag måste utplåna mina egna behov genom att låtsas snäll". Länge levde jag i tron att jag måste göra mig förtjänt av vänskap och kärlek, och att alla mina egna önskningar och behov skulle sabotera min "snällhet". Men det var inte snällt. Inte alls. Inte mot mig, inte mot andra. Det var bara menlöst och dumt, och på sikt väldigt destruktivt. När jag bröt mig ur det mönstret tyckte jag själv att jag därmed slutade vara snäll, något som kändes oerhört ambivalent. Det var bra att jag brutit mig loss, men samtidigt var det fel. Jag var inte jag, jag kände inte igen mig, jag var oerhört obekväm i "icke-snällhets-rollen", fast på ett helt annat sätt än jag var i "snällhets-fällan". Snällhetsfällan var destruktiv, icke-snällhetsrollen obekväm. Vart skulle jag då ta vägen?

Det har säkert mognat långsamt, men det blev inte tydligt för mig förrän under den senare delen av fjolåret. Ingen av de platserna passade mig, dels för att de var extremer och jag trivs inte med extremism. Men mest för att de inte var äkta. Snällhets-fällan var inte genuin snällhet, det var längtan efter att vara till lags och rädsla för utanförskapet. Icke-snällheten var helt enkelt inte jag. Det var en roll jag spelade när jag inte visste vem jag var om jag inte var "den snälla".

Nu har det landat, kanske inte helt och fullt, men till stor del. Jag trivs med att vara snäll. På riktigt. Om man med snäll menar just att bry sig om och att försöka visa det, så gott jag kan. Men också om man menar att jag faktiskt även bryr mig om mig själv. Jag får ställa krav, jag får be om hjälp, jag får var tydlig med önskningar och behov. Det är inte en motsats till att bry sig om andra, det är en förutsättning. I Bibeln finns något som brukar kallas "det dubbla kärleksbudskapet", vilket enligt min uppfattning är fel namn. Det är snarare en trippel än en dubbel. Där står, litet kortfattat: "Du ska älska din Gud... över allting, och din nästa som dig själv". Det har ofta tolkats som att först älskar du Gud, sedan alla andra och sedan tar det slut. Så läser jag det inte längre. I min värld står det tydligt "Du ska älska din nästa liksom du älskar dig själv". För om du inte landar i att även bry dig om och tycka om dig själv finns det till slut väldigt litet kvar att ge, väldigt litet som är äkta.

Att vara snäll, det är att också vara det mot sig själv. Förlåta misstag och tillkortakommanden, erkänna önskningar och behov. Inte mer än för andra, inte istället för att visa andra omtanke, men likställt med. Och att acceptera att det idag är det faktiskt jag som behöver omtanke mest av alla. Igår var det du, men just nu, i denna stund är det jag. För som Magdalena Ribbing skriver i sin etikettsspalt: "Det finns en generositet även i att kunna ta emot". Det gäller inte minst på det känslomässiga planet. Att låta andra visa omtanke är också att vara snäll. För vem vet inte hur ont det gör när ens vänlighet blir avvisad? Att våga ta emot, också det får finnas inom att vara snäll.

Det finns snällare personer än jag, men jag jämför inte längre, inte på det viset. Det handlar inte om vem som "vinner", istället kanske om att ha förebilder som gör att jag kan nå längre. Jag lyckas långt ifrån jämt, och jag har långt kvar att gå innan jag kan säga att jag är snäll rakt igenom, kanske når jag aldrig dit. Men grunden är ändå detta: Jag är snäll, likväl som jag är stark. Starkare än jag är snäll, kanske, men i alla fall. Och jag tycker om det, jag trivs med det, jag kan ta till mig det och landa i det. Jag är snäll. Det är bra. Det är jag.

Stark och snäll och glad. Del 1

Jag lovade ju för en smärre evighet att återkomma med vad som varit riktigt bra under ett annars riktigt tufft 2010. Nu är det dags att påbörja den berättelsen. För det märkliga är att jag någonstans tror att det är de bra sakerna som kommer vara viktigast på sikt, att jag med största sannolikhet kommer se tillbaka på 2010 som året då det vände, året där jag började min resa mot ett mycket bättre liv.

Litet översiktligt kan de bra sakerna sammanfattas i tre ord: Stark, snäll och glad. Ja alltså, förutom det viktigaste ordet i världen då - Troll. Men hon har ju varit en konstant underbar närvaro i mitt liv i snart fem år, och att jag älskar min dotter och är så lycklig för att jag fick ha henne i mitt liv, det behöver jag inte berätta för någon, antar jag. Men de tre orden i rubriken behöver sin förklaring.

Stark: Det har jag ju alltid varit. Det är vad man alltid sagt om Trollmor, och det har under många långa år snarare varit ett hinder än en hjälp. "Du som är så stark behöver väl ingen hjälp" har varit ett alltför vanligt bemötande vid allehanda kriser och katastrofer. Och jag har förbannat min styrka, särskilt som jag bara upplevt att den funnits på ytan och att det inuti saknats allt vad kraft heter. Inuti upplevde jag mig som oändligt svag, samtidigt som jag ju visste att jag också var stark. Det hängde inte ihop för mig, och troligen inte för andra heller. Få såg igenom den yttre styrkan, och vissa som gjorde det såg då bara den inre svagheten, och dömde mig efter den. Som jag ju gjorde själv.

Så vad är skillnaden? En liten kommentar på Facebook av alla ställen, säkert inte särskilt djupt menad just då, gjorde mig arg. Länge. Ja, för att vara jag alltså, jag var arg i säkert en månad. Inte på personen, men på kommentaren och på mig själv. Jag ville ju inte vara "stark", jag ville få svära och skrika och gråta och vara arg. Inte vara så förbannat tapper. Måste det alltid vara detta folk ser, tänkte jag ilsket. Jag ville vara mer.

Tills jag en dag stod och diskade och funderade över min situation. Jag är en medelålders ensamstående mamma, med en inte helt färdig universitetsutbildning, och jag blir snart arbetslös. Med tänkbara nya jobb inom en krisbransch, med en dröm om att flytta till en ort där alla har mer utbildning och mer erfarenhet än jag. Och med ett Troll som behöver mycket tid och kraft från en engagerad mamma, vilket gör att jag inte kan eller vill arbeta vilka tider som helst. Jag borde få panik. Jag borde vara ett nervvrak. Men det får jag inte och det är jag inte. Jag mår bra. Jag är lugn och full av tillförsikt.

Då, för första gången, kände jag att begreppet "stark" var integrerat med mig, det var jag. Ja, jag är stark. Jag är faktiskt enormt stark. Jag har överlevt svår mobbning, ett misshandelsförhållande och svår sjukdom. Jag har kämpat mig igenom en lång och tuff utredning och en vedervärdig väntan för att få mitt fina Troll, och jag orkade med att vara en mamma (om än inte perfekt) även när Trollet var nyfått och jag sov max en timme i stöten, de bra nätterna. Ja, jag är stark.

Men det betyder inte utan behov av hjälp. Uppsägningen har inneburit en omvändning i mitt sätt att se på min egen styrka. Jag roffar glatt och öppet åt mig av allt som erbjuds; kurser, coaching, stödåtgärder. Jag tar alla chanser att lära och få stöttning i jakten på ett nytt och bättre jobb. Och jag skäms inte det minsta för det. Min styrka handlar om att hålla modet uppe, att orka ta för mig av det erbjudna och att vilja gå vidare. Min styrka blir inte mindre för att jag tar hjälp. De svaga delarna av mig finns där, men de är inte kärnan. Jag får vara arg, ledsen, uppgiven och trött. När det behövs. Då får jag skälla, gråta, klaga eller bara stillsamt sjunka ihop in en hög och vila. Det är ok. För styrkan har jag. Alltid. Den bär, rakt genom kriser, katastrofer och kaos. Jag är stark. Och det är bra. Det är jag.

Nytt år - ny början

2011 är här. Det låter.... mycket. Nästan som en science fiction-film. Det är januari, årets första månad. Jag sitter på mitt kontor, på min arbetsplats, och räknar ner dagarna, nästan timmarna. Det är 20 arbetsdagar kvar, med i dag. I skrivande stund drygt 156 timmar, som ju de facto kommer bli färre. 156 timmar, det går fort. Den 7 februari kommer jag inte längre gå till det arbete som varit mitt i drygt fem år. Jag kommer sakna vissa arbetskamrater, jag kommer sakna vissa arbetsuppgifter, men jag kommer inte sakna arbetsplatsen.

Däremot känns det märkligt just nu. Det är så kort kvar. Jag kommer ha tre månaders heltidslön därefter, kommer alltså vara arbetsbefriad en stor del av min uppsägningstid. Det är bra, det ger gott om tid att både söka nytt jobb och få litet välbehövlig vila. Ekonomiskt behöver jag inte oroa mig förrän i höst, och då hoppas och tror jag att jag har ett nytt arbete.

Men märkligt känns det. Jag går in i ett nytt år, och vet ingenting om vad det kommer att ge. Det gör man förstås aldrig, men oftast har man en ganska god aning - jobbet tar trots allt en hel del av den vakna tiden, och präglar mycket av livet. I år vet jag ingenting efter 6 februari. Ett år ligger ovanligt blankt framför mig, det finns nästan inget skrivet i almanackan. Jag väljer att tro att detta blir ett bra år, en år som innebär början på ett nytt och bättre liv. Ett år där jag kommer växa, utvecklas, möta nya roliga utmaningar och må bra. Jag vågar tro på en ny början. jag vågar tro på 2011. Och på mig.

Sunday afternoon blues

Har åter haft en underbar helg i Uppsala. Vänner jag älskar och en lugn och avkopplande tågresa hem i första klass (som SJ bjöd på, heja, heja!), och sedan en kramigt och gosigt Troll i famnen. Hon var hos mormor och morfar, självvalt, och var på födelsedagskalas och en massa annat skoj.

Så det har varit en fin helg, jag borde vara glad. Och visst är jag det. Också. Inte minst över värme och vänskap, som visat sig på så många sätt. Min nya vinterjacka (eller mina TVÅ nya jackor!), som jag fått från finaste Rouva. Fina samtal med vänner jag sällan hinner prata med tillräckligt. Många önskningar om att vi snart ska flytta oss. Och mycket annat.

Ändå sitter jag här med söndagsbluesen flödande. Det finns många orsaker. Den vanliga "nu är det över, nu dröjer det till nästa gång"-känslan, förstås. Att det mer och mer börjar störa mig att vår lägenhet, vårt hem, inte tillhör oss, utan att det alltid är något som är ändrat, joxat med, städat, flyttat osv, när jag kommer hem. Av vänlighet och välvilja, det är det som gör det så svårt. Men det bidrar ju till behovet av en snar flytt, det gör det.

Men allra mest tror jag det är känslan av vad Tove Jansson uttryckte så fint i "Vem ska trösta Knyttet?" Orden: "...lilla vän, vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?"
För så är det ju. Att gå från soldattorpet i gnistrande snö, att sitta på tåget och se eftersmiddagsljuset över Strömmen, att se hur de tända julgranarna utanför husen lyser upp vintermörkret i de små byarna vi passar - det vill jag ju visa någon annan, dela med någon, se med fler ögon är mina. Det finns så mycket jag vill dela, så mycket jag vill låta någon annan vara en del av. Trollet när hon är med. En vän, som också kan se, kanske inte samma som jag, men se och visa mig sin värld. Och förstås, någon som är mer än en vän, någon som också är en älskad och älskande man.

Jag har varit singel länge nu. Det går bra för det mesta, jag behöver inte en partner för klara livet, jag behöver honom inte för att bli hel eller för att vara någon. Jag klarar mig bra. Jag är hel och jag är någon - jag är Trollmor. Inte bara Trollets mamma alltså, utan också ett vuxet troll i mig själv. Men jag vill dela mitt liv med någon för glädjen att få dela, för lyckan i att få se med fler ögon och för möjligheten att upptäcka nya saker. Som Skruttet säger: "Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått se och att samla vackra snäckor är en underbar idé". Att se och dela, det längtar jag efter.

Och litet är det väl som Skruttet skriver i sin flaskpost: "... jag känner mig så övergiven nu i skymningen... försök att lite trösta mig om du är stark och snäll..." För även om jag oftast inte är ett mycket litet Skrutt, utan en ganska stor och stark Trollmor är det ju som det står i en sång av Svenne Rubins (av alla band...): "Man känner sig litet ur spel. Inte vore det fel med nån form utan tröst". Och även trösten kan delas, ska delas. Jag är också stark och snäll, när det behövs. Och ibland är jag ett mycket ensamt Skrutt. Som längtar efter att dela. Som längtar efter att få ge, och efter att ta emot. Och som har så många vackra snäckor att visa, och som vill att du visar mig dina. Vem du nu är.

Dokusåpan Grannarna - mot ett slut?

Jag lovade ju att återkomma med ett inlägg om allt det fina som ändå hänt under 2010, men det får vänta litet till. En bra sak som hänt är dock att Grannarna verkar gå mot ett slut, eller i alla fall mot ett rejält sändningsuppehåll. Granne A (psykiskt sjuk, blind och med tendens att elda upp lägenheten) och granne K (narkotikalangare med vilda fester) har ju redan flyttat, och minskat behovet av polis och störningsjour radikalt - jag tror jag bara ringt polisen en enda gång sedan juli. Och bara ett eller två samtal till bostadsbolaget, samt några till socialen och sjukvården. Ja, det är vad jag kallar lugnt. I det här huset.

Samtliga samtal sedan i somras har gällt granne I, en tablettmissbrukande, psykiskt sjuk och rullstolsburen äldre man, som aggressivt krävt hjälp av sina grannar i alla möjliga och omöjliga situationer. Och som sett till att urinstanken från hans lägenhet trängde in i min... Nu har han länge muttrat om att han ska flytta, till litet omväxlande platser. Vi har ju vetat att lägenheten är uppsagd, men ingen har riktigt vågat tro på det - vart han skulle ta vägen fanns ju ingen som kunde svara på, och det finns trots allt ansvar för att en sådan man inte kan hamna på gatan. Dessutom måste ju prylarna ut och det finns inte en rimlig chans att han ska kunna bära ut så mycket som en kaffekopp. Min tro var att han skulle sitta tjurig i lägenheten och inte kunna flytta på sig.

Men underverk kan ske - i morse stod flyttlasset utanför porten. Och ikväll verkar det som om lägenheten är tom. Granne I har flyttat. Det kan vara så att det blir lugnt i huset nu - vi kanske får sova om nätterna! Och slippa ducka för en galning vid dygnets alla timmar. Gud ske pris, det kan gå att bo här, till slut.

En fundering

Hur många människor får man göra arga, ledsna eller besvikna för att uppnå ett dröm eller ett mål? Vilket pris ska man själv tvingas betala för att andra ska må bra? Hur ska man balansera mellan krav, önskningar och drömmar för att varken trampa på andra eller gå sönder själv. Och framför allt - vem avgör var gränserna går?

Reklameras: år 2010

Det här har varit ett intressant år, minst sagt. Litet väl intressant, faktiskt. Som vännen T och jag kommit fram till: Vi vill reklamera år 2010, tack. Liten kort summering av händelser, i tidsordning:

* Dokusåpan "Grannarna" var i full kraft från januari och hela våren, med poliser, trygghetsjour, samtal till socialen, hyresvärden, sjukvården och vittnesmål i hyresnämnden. Och jag var för första gången rejält rädd.

* Jag fick migränanfall av kalibern "ambulansfärd till akuten".

* Min far fick en misstänkt hjärtinfarkt, vi vet fortfarande inte riktigt vad det var eller varför.

* En gammal god vän dog, 40 år gammal.

* En fullt normal kommentar till en familjemedlem (som inte ens rörde denna) satte igång helvetsmaskinen, de talar fortfarande inte med mig...

* Trollet åkte på flera infektioner under våren, och jobbet reagerade med sedvanlig ovänlighet.

* Trollet hade dessutom en magnifik trotsperiod (från augusti 2009 och till maj 2010). Inte farligt, men ansträngande...

* T:s make skadade ryggen i en arbetsplatsolycka - tack och lov gick det bra till slut, efter operationer och korsett och träning. Men det var så nära att vi inte ens vill tänka på det. Och jag tackar Gud att det gick bra!

* Jag åkte på en mindre heroisk och mycket smärtsam skada, med två operationer som följd. Sedan kom den tillbaka - botox kanske är lösningen?

* En av mina arbets"kamrater" ägnade våren åt små fina trakasserier så fort chefen vände bort huvudet. Och mindre fina också.

* Trollets knasfot blev sämre igen, ingen vet varför, men dyrare skor blir en praktiskt följd. Men mycket värre är ju att hon för första gången haft ont av vardagsmotionen. Lilla gumman.

* Trollets astma har definitivt blivit värre - höstens infektion ledde till fyra akutbesök. Vi var rätt slut, båda två. Och jobbet var lika rart som tidigare...

* Trollets ena kusin har varit svårt sjuk, bättre nu, men ingen vet om det återkommer.

* Min morbror fick först hjärtinfarkt och sedan stroke - under samma veckor som Trollet och kusinen var sjuka.

* En mycket nära vän fick också hjärtinfarkt, 36 år gammal. Samma period som ovan.

* Som kronan på verket blev jag uppsagd för tre veckor sedan - för övrigt samma dag som jag kom tillbaka efter de där helvetesveckorna med sjukdom. Nu är det egentligen inte en katastrof, jag vill ju inte vara på detta jobb och jag tror verkligen att förändringen blir till det bästa, men visst är det ändå ett ytterligare orosmoment. Även om det känns mycket bättre nu, än alla månader jag har varit beredd på detta och bara inväntat det formella - vår organisation har dåligt med pengar, milt sagt, och det har hintats om "drastiska förändringar" i över ett år nu.

* Genom detta har en depression gått fram och åter, säkert påverkad av att mat, sömn och motion inte varit tillnärmelsevis tillfredsställande. Samt av att ekonomin varit sämre än någonsin, jag har fortsatt att vara socialt och intellektuellt understimulerad och utsatt för en hel del stress. Kan man väl påstå.

Jag kan ha glömt något, eller rättare sagt, jag har med all säkerhet glömt en del och inte skrivit allt. Men jag tycker faktiskt det här året borde få reklameras. Det har varit ett skitår, bättre kan inte sägas. Nu vill jag ha ett roligare 2011!

Och nästa blogginlägg kommer handla om det fina som ändå hänt under detta år - för visst har det också funnits, och på sikt kommer det bli viktigare än mycket av det jobbiga. Men ingen kan påstå att det varit ett stressfritt och lugnt år, 2010.