Rätten till sina känslor eller Stinsen brinner - så fan heller

Det är fullt GAS-ös hemma, och ikväll tittade vi färdigt på nyinköpta scenversionen av "Stinsen brinner". Barnet tokälskar den uppsättningen, och jag är väl rätt förtjust, jag också. Typ. Den kryllar av höjdpunkter, men en av de sånger jag tycker bäst om är "Man kan alltid bli en sång- och dansman". Stinsen, Axel, brinner just då inte alls, med ett par ord har framtidstro och livsinnehåll tagits ifrån honom, och han ska nu försöka orientera sig i en ny värld. Som han själv säger till sin fru: "Jag är väldigt mycket ledsen nu, Mona". Hon bekräftar: "Ja, det är du Axel".

Men tågklareraren Sören vill gärna muntra upp sin vän, genom att klämkäckt påstå att "du kan slå en stepp så att varje depp gräver sin egen grav". Med ett revynummer och en halmhatt kan man minsann få problemen att försvinna, det är bara att låtsas att de inte finns. Ni vet, precis det som välmenande personer gärna säger när man är nere: "Ryck upp dig!" eller "Det kunde varit värre!" eller rent av "Men det är väl inget att att vara ledsen för?"

Axel svarar det bästa man kan svara:

"Men nu är jag faktiskt deprimerad
Jag är ledsen förbannad och sur
Jag är överkörd och permitterad
Och det kommer jag inte ur

Inte blir väl mitt liv mindre natt
Inte hänger väl jag mindre läpp
Bara för att jag skaffar en hatt
Och en ofattbart urfånig käpp

Jag vill inte bli en sång och dansman
Jag är ingen glad krumelur
Ta din hatt och stepp
Och din dumma käpp
Och låt mig få vara sur

Jag vill inte bli en sång och dansman
Jag vill sitta här sur och gny
Ta din fingerknäpp
Och din tjocka läpp
Och försvinn till en revy"

Jag älskar de raderna, för det är precis så jag känner det när jag är "ledsen, förbannad och sur".
När jag är mår så, låt mig få göra det. Ge mig rätten till mina känslor. Visst kan jag skutta runt i dans och sjunga tralala, om du önskar det, men det förändrar inte fakta - det som har hänt eller händer är verkligt, och försvinner inte för att jag låtsas något jag inte känner. Det är först efteråt, när jag fått landa i mina egna känslor, som jag orkar komma igen. När jag varit ledsen och arg och fått lov att vara det, då återvänder glädjen. Då vill jag säkert sjunga igen, då kan jag dansa med i de lustiga danserna iförd halmhatt. När jag fått vara "väldigt mycket ledsen" och fått det bekräftat - ja, just nu är du det, just nu får du vara det. Det här är verkligheten, just nu.

Men så länge svärtan förnekas, så länge min sorg och vrede inte tas på allvar, så länge kommer också glädjen bara vara på låtsas. Ett skal, en yta, en lustig hatt och en käpp som håller problemen på armlängds avstånd, men aldrig får dem att försvinna. Det svåra måste få landa, få ta den plats och tid det tar här och nu. Som en väg jag måste gå, en öken jag måste korsa, ett berg jag har att bestiga. Först därefter kan jag  återfinna glädjen inom mig, den verkliga, den stillsamma eller den som får en att brinna. Då blir glädjen inte en ytlig förklädnad, utan en del av mig själv.

Du kan aldrig slåss mot skuggor, men du kan kämpa med och mot verkligheten. Först då kan du vinna. Först då kan du brinna igen. Som en stins.

Ibland händer det!

Barnet har haft en oerhört jobbig period ett tag nu, mycket beroende på en ny och knepig skolsituation. De flesta kvällar har inneburit tårar, ilska eller långa samtal om jobbiga saker, eller ja, snarare allt detta. Ikväll somnade hon dock fnittrig av lycka - tack vare en lyckträff och en person som tog sig ett par minuters tid.

De som känner oss och har läst den här bloggen en tid vet ju att både barnet och jag är stora fans av Galenskaparna/After Shave. Barnet har älskat dem bokstavligen från första stund - hela vårt första halvår tillsammans var det i princip bara deras musik jag fick lyssna till, möjligen omväxlande med Kristina från Duvemåla. Men helst var det GAS, och så fort hon började titta på deras filmer fastnade hon till 100%. Det gäller fortfarande, hon ser mycket hellre GAS-produktioner än Disneyfilmer. Bäst av alla är Anders Eriksson, och då är det inte i första hand Farbror Frej, utan snarare Axel i Stinsens brinner eller bergsbestigarbröderna St Gotthard som hon älskar.

Idag var vi på deras stora jubileumsföreställning 30-årsfesten, och på vägen ner upprepade barnet flera gånger att "det är så synd att man aldrig får träffa dem". Hon insåg ju att det är omöjligt att bara ordna så där, men drömma får man. Vi var ute i mycket god tid, och bestämde oss till sist för att slå oss ner i teaterns foajé och läsa före föreställningen. Och vem kommer inte förbi oss då, om just Anders, som trots att han hade bråttom gav sig tid att hälsa på barnet och prata någon minut.

Mer behövdes inte. Barnet var självlysande resten av kvällen, och inte blev det sämre av att Claes Eriksson nämnde just henne som "titta, där har vi ett barn" under föreställningen. Hon somnade med orden: "Mamma, tänk att jag har träffat ANDERS!" Och jag, jag sitter här och är bara tacksam. Mot en artist som ger sig tid och mot ett gynnsamt öde som gjorde att vi fanns på rätt plats vid rätt tidpunkt. Men framför allt för att mitt barn för första gången på mycket länge somnade med ett leende på läpparna.

Fattades bara...

Jag skrev visst att dottern trivs i skolan. Jag borde skrivit "trivdes". Fan! Arma lilla unge, hur mycket ska hon behöva orka med?

Att gråta i Lyckans Land

Jag lever i den bästa av världar, i en stad jag ska vara stolt över. Här finns allt man kan behöva, allt en människa kan önska sig. Skolan är bra, och barnet trivs. Vår lägenhet är nyrenoverad och vacker. Vi har nära till allt, promenadavstånd till skola, affärer och centrum. Här finns naturområden, simhall, en teater med ett rikhaltigt utbud, ett bra bibliotek, affärer och kommunikationer. Helt nära bor familjen, alla på mer eller mindre gångavstånd, jag har barnvakt och hjälp med det praktiska. Ja, visst har jag allt man kan begära, allt som utgör trivsel och välbehag. Allt som borde utgöra trivsel och välbehag.

Här trivs man, det vet jag. Här mår man bra, här är det rätt att låta sitt barn växa upp. Här kan man rota sig, växa fast och stanna. I den bästa av världar, i lyckans land. Jag vet det, och hade jag inte redan vetat och förstått, hade jag bara behövt se mig om och lyssna litet. Varje dag talar någon om för mig att här är gudagott att vara, här kan man bara vara lycklig. Nej, fel. Här ska man vara lycklig, här måste man trivas, här finns inga andra alternativ än tillhörighet, här känner man sig hemma, här är man tillfreds med livet. Det finns inga andra alternativ.

Jag vet. Jag har hört det i många år, jag hör det dagligen. Och till ångesten över att inte passa in och vantrivseln läggs skuldkänslorna.
"Tänk på din dotter, hon trivs ju".
"Byn är fantastisk, det är bara du som inte vill trivas".
"Du har ju ändå inga vänner någon annanstans heller".
"Hur kan du tro att det skulle bli bättre på annat håll?"
"Anstränger man sig bara fungerar det".

Kanske är det sant. Kanske är det mig det är fel på, så pass fel att jag inte skulle passa in någonstans. Kanske skulle jag bara försöka anpassa mig, resignera, bli lycklig här i lyckans land, eller om jag nu inte kan bli lycklig, åtminstone vara nöjd. Eller liknöjd.

Men jag kan inte. Jag försökte hela min tonårstid, jag försökte en svart period i 25-årsåldern, jag har försökt i sju år nu. Det enda resultat jag får ut av det hela är ett allt djupare främlingskap, och allt värre skuldkänslor. Jag är den udda biten, den som inte passar in, den som hela tiden skär sig med omgivningen. Jag är den som gråter i Lyckans Land, och det får man inte göra.

Jag avskyr mig själv för min vantrivsel, och jag känner skam för att jag vill fly från en tillvaro som borde vara perfekt. Misstanken att de som förmanar mig ändå har rätt undergräver allt jag vill vara. Det kanske inte finns någon annan plats för mig, ingen annan som behöver mig, som vill ha mig i sin närhet. De kan ha rätt, alla som talar om för mig hur värdelös och meningslös jag är när jag vägrar passa in här. Ja, de kan ha rätt. För man får ju inte gråta i Lyckans Land.

Och så var det dags. Igen

Var med barnet på sjukhuset idag, på ortopedtekniska för att beställa nya skor. Storlek 31 respektive 29, vilket innebär att jag har haft rätt när jag misstänkt att vänsterfoten inte växer lika fort som högerfoten. Vi fick en bra tekniker denna gång också. Överlag är ortopedteknikerna oerhört skickliga och trevliga, vilket är en stor fördel, så mycket som vi har med dem att göra. Denne hade inte träffat barnet på länge, och ville bland annat se henne gå, varefter han undersökte hennes fötter och ben noggrant.

Jodå, jag hade rätt. Där med. Det är inte bara foten som krånglar, utan hela benet, med början i höften. Dessutom hittade teknikern flera smärtande punkter både i fot och ben, där musklerna är felbelastade och överansträngda, och där senor ligger förmodligen ligger i kläm. Det intressanta är att denne tekniker gick raka vägen på precis de ställen där barnet brukar säga att det gör ont - något inte ortopeden lyckats med de senaste två åren. "Det är där man får ont med den sortens skada", menade teknikern. Då kan man ju stillsamt undra varför inte läkarna kan se och erkänna samma sak...

Teknikern undrade vad som gjordes, varför vi inte fick kontakt med barnhabiliteringen och hur planerna såg ut för framtiden när det gällde behandling. Samma frågor som jag ställt de senaste två åren, när barnet verkligen haft problem.

Så nu är det dags att ta tag i detta omigen. Hitta vägar att gå, försöka byta läkare (vilket även enligt andra läkare är omöjligt - vår förste ortoped har tydligen rätt att neka byte!), försöka komma in på barnhab och framför allt: ta reda på varför barnet har ont och vad som kan göras åt det. Det är orimligt att hon ska behöva lida, orimligt att skadan ska påverka hennes kropp som den gör, bara för att det gått prestige i frågan. Som det är idag kommer hon få skador även på det andra benet liksom på ryggen, eftersom hon felbelastar så pass mycket. Det är vansinne, komplett vansinne att detta ens ska vara en stridsfråga, särskilt när alla andra, både bekanta läkare och övrig sjukvårdspersonal ser hur barnet har det och vad som är problemet. Men de läkare barnet träffat ser det inte, och då sitter vi fast.

Mitt barn har ont. Mitt barn löper risk att få permanenta skador. Och jag kan göra så ytterst litet för att hjälpa henne. Jag vet att jag måste ta striden nu, jag vet att jag kommer göra det. Men jag vet inte var jag ska ta kraften, jag vet inte hur jag ska orka vara den stridbara samtidigt som jag ska orka vara den bästa mamma mitt barn kan få. Någonstans måste jag ta min styrka, men var? Var?

Inte tappa taget

Jag har inget vettigt att skriva, om jag inte bara ska köra en upprepning av tidigare dagars gnäll, och det vill jag inte. Ska jag vara nere ska jag åtminstone vara det kreativt och skriva om litet nya spännande motgångar, inte bara upprepa de gamla. Men skriva vill jag, kanske till och med måste, för att inte tappa taget. Om bloggen, om livet. Jag vet ju hur lätt det är för mig att sluta skriva, och hur svårt det är att hitta tillbaka till orden igen. Därför skriver jag, utan att ha något nytt att berätta.

Orden är viktiga för mig, det är de som sätter ramar och formulerar min tillvaro. Jag behöver orden för att verkligen se och uppleva det jag möter - det aldrig formulerade är för mig det aldrig skedda, det aldrig kända. Men orden är mer än så, de är livlinor och bojar i tider av kaos. Med ord skapar jag min värld, och med ord håller jag mig fast i den. En lyckad formulering kan ge mig lust och glädje och vara något att hålla fast vid, något som ger mig styrka igen. Så länge jag kan formulera mig, så länge jag har orden finns jag till, och har ett värde. Just nu behöver jag förtvivlat just detta, skapa mig ett värde i mina egna ögon, ge mig själv rätten att finnas till. Då behöver jag orden. För att finnas, för att orka, för att leva. För att inte tappa taget.

"Men du har ju valt själv"

Idag är jag trött, ledsen och arg. Eller ja, större delen av dagen har varit fantastiskt bra, har varit på släktträff och träffat synnerligen trevliga släktingar. Det är faktiskt rätt gott om dem!

Men sedan satte jag mig vid datorn och chattade med en bekant. Suckade litet över att jag är förkyld, och att jag just nu inte riktigt orkar med vardagen med mat till barnet och allt annat som hör till. Varvid jag fick till svar: "Men du kan ju inte gnälla över det! Du har ju själv valt att skaffa barn, då har du inget att gnälla över. Du fattade väl att det inte var lätt, så varför beklagar du dig?"

Jo, men visst är det så. Jag valde att bli ensamstående mamma, då måste jag också klara alla problem i vardagen med ett leende. Arbetslöshet, dålig ekonomi, barnets sjukdomar, logistiktrassel, familjeproblem, förkylningar, skolproblem - allt ska jag ta med ett leende och allt ska jag tycka är helt ok, kanske rent av underbart, jag har ju själv valt detta liv. Och det dåliga samvetet jag får när jag inte riktigt orkar med att vara strålande lycklig gör ju den saken så mycket lättare. Det är tyvärr inte första gången jag hör liknande tongångar, och inte är det den sista heller.

Jag är, som jag skrivit någon gång tidigare, en mycket lycklig mamma! Jag vill inte byta mitt liv med detta underbara barn mot något i denna värld. Däremot är jag inte alltid en lycklig människa, det här livet är i övrigt inte alltid helt snällt mot mig, och då och då blir jag fruktansvärt trött. Jag önskar jag slapp känna så, jag önskar jag slapp vara ledsen och trött och ur form. Men jag önskar nästan ännu mer att jag kunde få tillåtelse att känna som jag gör. Utan skuldkänslor, utan skam, utan förmaningar. Att jag istället för kritik möttes av värme, istället för skuldbeläggande kunde få en kram, istället för fördömande kunde mötas av förståelse. Jag inser ju att det är mycket begärt, men man får väl önskedrömma.