Gå varsamt, vänner

Eller: Vad jag önskar jag kunde säga till mina vänner och bekanta.

Kära ni. Ni känner mig alla, mer eller mindre väl, och sedan mer eller mindre lång tid. Ni har en bild av mig, en bild som kan vara mer eller mindre fullständig, mer eller mindre hel. Några drag har era bilder säkert gemensamt. Den pratsamma, glada, gåpåiga - visst är det henne ni känner? Den starka, envisa, den har de flesta av er också mött. Bilderna är enkla och ganska glättiga. Några av er har andra bilder - hon som gnäller över småsaker finns säkert där, liksom den där som aldrig får tummen ur och får saker gjorda. Enkla bilder, men bra att ha för att kunna sortera in mig i rätt fack.

Några av er har större bilder, mer innehållsrika hoppas jag. Kanske vågar jag tro att den vänkära, omtänksamma, snälla bilden också finns där, bilden av henne som älskar sitt barn och sina vänner. Hon som faktiskt orkar och vill bry sig om andra, hon finns också, och jag hoppas och tror att hon får vara en del av bilden. Någon av er har mött den analyserande, smarta, någon annan kanske den mycket sjuka som en gång var jag, och som fortfarande finns kvar som en skugga. Få av er har en bild från den mörkaste tiden i mitt liv, men ibland skymmer skuggan från då allt jag är och vill .

Ni har bilder, och kanske delar vi ansvaret för dem. Jag visar er en del av det som är jag, ni ser och tolkar och tyder. Det blir ofta enkla bilder, så som de flesta av oss ser våra medmänniskor. Ja, var lugna, jag har också bilder, mer eller mindre verkliga, mer eller mindre sanna, mer eller mindre förenklade. Vi skapar bilder av allt och alla vi möter, vi sorterar in i våra fack och vi tycker inte alltid om när människor förändras och skapar oreda i den värld vi så mödosamt fått ordning på.

Ja, vi har bilder, både ni och jag, och det enklaste vore väl att låta bilderna vara kvar, och bara långsamt och försiktigt förändra små detaljer. Att riva bilder itu, det är svårare. Ändå är det vad jag vill försöka här och nu.
Stark, visst är jag det. Orimligt stark. Mycket starkare än många av er anar, ni som kanske tyckt er möta henne som gnäller över småsaker och klagar på vardagen. Ja, visst gör jag det. Visst gnäller jag över förkylningar, disk och skoskav, över att barnet inte sover om nätterna och att grannarna inte heller gör det. Småsaker beklagar jag mig gärna över. Och varför? För att det är enklare så, för att det är vad de flesta klarar av att möta. Skoskav och disk - det kan man åtgärda. Och verkligheten är det få som orkar med att se, lyssna till och ta del av.
Det svåra i nuet, som min djupa oro för barnets hälsa, där det inte bara är foten som ställer till det, utan fler och mer komplicerade saker. Sådant som, om det inte åtgärdas, kommer att ge henne livslånga skador och problem, och där jag kämpar med och mot en sjukvård som i bästa fall är hjälpsam utan att hitta rätt, och i värsta fall behandlar mitt barn regelrätt illa. Där jag fortsätter kämpa, utan att ge upp och utan praktiskt stöd, samtidigt som jag måste stötta inte bara barnet, utan också andra nära, och där det aldrig finns plats eller tid för mig att visa min oro eller sorg. Där mina tårar är förbjudna, och där jag måste orka i varje enskilt andetag.

Barnets skola, som från att ha varit en källa till glädje nu bara är en molande värk i magen, när jag ser mitt barn förändras och försöker kämpa för henne, men där jag möts att ett segt, mjukt motstånd, som slår undan alla försök till kommunikation. Där jag märker hur mitt barn tar till fel metoder för att hävda sig, för att orka, och där jag med svidande hjärta måste inse att just nu, just här kan jag bara stötta, krama och lyssna, inget förändra, inget påverka. Bara finnas där, vara stark, klara att vara både mamma och vikarierande lärare i ett, ge barnet den stimulans hon inte får i skolan, försöka förklara varför skolan och klasskamraterna tycker hon är "konstig" som leker med pojkar, och varför hennes intressen och kunskaper inte är värda något i en värld som talar om att hon ska vilja sminka sig och prata kläder istället för att klättra i träd och leka deckare, och varför hennes vilja att lära sig inte är något värdefullt, utan ett fel som ska tränas bort. Och ändå kunna stötta henne i att fortsätta göra egna val, fortsätta vara nyfiken och vetgirig, fortsätta vara sig själv, och försöka få henne att känna sig värdefull och viktig, trots att skola och kamrater säger annorlunda.

Arbetslöshet, dålig ekonomi, närståendes sjukdomar, egen sjukdom, och den förlamande ensamheten - det är vardag. Sådant som stör och oroar, men som aldrig får en chans att växa sig stort. Det hindras effektivt av de större problemen, men också av att skuldkänslorna för allt detta är än större. Skuldkänslor som späds på av närstående som vill verka förstående, men som varken kan eller vill förstå. Skuld över att vara en dålig mor, en dålig dotter, en dålig vän, en dålig människa. Skuld är svårt att leva med, men det går. Det också.

Också skuggorna går att leva med, de skuggor som alltid finns där, skuggor från perioder då jag inte ens haft människovärde, då jag levt i förvissningen att jag varit den värsta människa som någonsin funnits, en varelse utan existensberättigande annat än i några få arbetsuppgifter. Skuggor av våld, psykiskt, fysiskt och sexuellt. Om rädslan för den människa jag levt med - eller för dem jag tvingats möta varje dag. Där jag lärde mig att mina känslor var fula, farliga och fel, och där tårar straffades med våld, glädje med utfrysning. Om sveket från omvärlden som vägrade se, och som i många fall uppmanade till ett fortsatt liv med våld och kränkningar. Ett svek som upprepat sig genom åren, och som ofta kommit från dem som stått mig närmast.

Där finns skuggorna från sjukdom, handikapp och en smärta bortom allt förstånd. I åratal. Där jag kämpade vidare, i trots mot sjukvård och omvärld. En sjukdom som tog ifrån mig mycket av min framtid, trots att den nu är nästan utläkt, och där misstron från omgivningen var tung att bära. Och även då var min oro förbjuden, min sorg bannlyst. Andra tog ju illa vid sig, andra blev oroliga eller ledsna över min sorg och smärta, så det enklaste var att inte visa den, inte känna, inte tänka, inte störa. Det var för tungt att bära allas oro ovanpå min egen, därför stängde jag till om mina känslor, och teg för det mesta.

Och jag har orkat. Inte bara orkat resa mig upp och överleva, lämna det gamla och gå vidare, utan också orkat hantera att sveken aldrig fått en förklaring, aldrig en ursäkt, utan där de andras handlingar ofta lagts på mig. Det var ju mitt fel att de agerade som de gjorde, det var jag som bar skulden till allt, även där. Och där jag kunnat gå vidare, förlåta, förstå - men aldrig helt glömma, även om jag inget hellre önskar. Där jag orkar finnas, bry mig och stötta, även för dem som aldrig lyfte ett finger för min skull. Och där jag är fullt medveten om att samma sak skulle kunna hända om igen. Där det faktiskt händer om igen.

Så visst är jag stark. Starkast av allt i just detta att min oro, min rädsla, min sorg sällan eller aldrig får plats, knappast ens får finnas. Den bryter igenom ibland, men för det mesta anar ni den inte. Ja, jag gnäller över småsaker, därför att så få orkar höra och bry sig om det som verkligen är svårt, och då blir småsakerna min ventil, min rätt att beklaga mig över vardagen, för det verkligt svåra behåller jag för mig själv.

Mitt i detta, mitt i allt jag genomlevt och överlevt, finns glädjen. Det är den ständigt sjungande tonen i mitt inre, som bär genom allt och som aldrig någonsin helt försvinner. Ni ser, som sagt, kanske den glada, starka, gåpåiga, pratsamma men den glädje jag verkligen känner, den ser få av er. Den djupa, innersta glädjen, den som bär genom allt och håller vad som än händer, den visar jag sällan. Den har slagits undan som dum och banal för många gånger för att jag ska våga och vilja visa den för alla. Glädjen över att kaffekoppen känns varm och len i handen, glädjen över en solstrimma över köksbordet, över nystrukna dukar i advent, ett träd i skogen, en fågel som bryter vattenytan, stjärnorna en vinternatt, doften av nybakat bröd, en röst jag älskar, en melodi som når själen, min dotters armar om min hals - den inre lyckan över att livet alltid, även i de svåraste stunderna, har något vackert  att ge oss. Den glädjen är det som bär mig, men det är en glädje få av er sett.

Så visst är jag stark och glad, starkare och gladare än ni anar, för den verkliga styrkan och  glädjen är det få av er som ser, få av er som får se. Jag är rädd om mitt innersta, förstår ni. Det har skövlats litet för många gånger för att vem som helst ska få tillträde. Men kärnan håller även för skövling och plundring, om det skulle komma över mig igen. Mitt innersta jag klarar allt, jag är bara trött på att ständigt tvingas ställa i ordning efter alla hårt trampande stövelklackar.

Men skalet, förstår ni vänner, skalet är inte lika starkt alla dagar. Mitt innersta kommer alltid att orka, alltid bära samma styrka och glädje, men skalet är skört ibland. Som nu. Just nu vill jag be er gå försiktigt i närheten av min själ. Trampa inte fram för hårt. Låt mig få gnälla över disken, och prata litet för mycket ibland, för att jag ska få glömma det som oroar på riktigt. Jag kräver inte att ni ska lyssna på det svåra, inte att ni ska förstå eller ens bry er om det som gör mest ont, men jag önskar ni lät bli att döma mig för att jag inte alltid orkar, för att jag behöver de små andrum jag kan få. Låt mig få dem, snälla, och om ni inte kan eller vill vara aktsamma om mitt innersta, håll er då i utkanten ett slag just nu. Slå inte för hårt på det tunna skalet, för även där gör det ont, och jag behöver få hålla ihop än ett slag. Behöver. Måste. För barnets skull om inte annat. Men det är svårt just nu. Man kan kalla det jag lider av för depression om man vill, eller bara konstatera att det inte går att orka allt hur länge som helst. Namnet är inte viktigt. Det enda jag vill att ni minns är just detta - jag är skör just nu, så gå varsamt här och nu.

Nej, jag har inte glömt er som alltid funnits där, utan fördömande och utan krav. Ni som alltid haft en famn öppen och som orkat lyssna, även på tystnaden. Ni är långt borta just nu, och det är en del av problemet att avståndet mellan oss är så långt, att jag inte riktigt vågar och orkar tro att ni finns kvar. Innerst i min mitt vet jag ändå att ni alltid är med mig, precis som mina tankar och min värme finns hos er.

Och du. Är du en av dem som vågar komma närmare, sätta dig ner och vänta litet, lägga en arm om mig och bara finnas i det svåra, tillsammans med mig, då är du välkommen. Jag behöver dig.

Att komma igen

Jag vill så gärna orka blogga så där regelbundet och bra och varje dag, som så många gör. Men så blir det ett uppehåll, ibland beroende på rent praktiska saker, ibland beroende på att jag inte tycker mig ha något att berätta. Och när man inte skrivit på en månad tar det emot att börja igen, och går det sedan ännu längre tid känns det där med att försöka få till några mer eller mindre begåvade rader nästan oövervinnerligt.

Men det går att komma igen, det går alltid att komma igen. Det är en tanke jag ska bära med mig den närmaste tiden. Inte bara när det gäller bloggandet.

Rätten till sina känslor eller Stinsen brinner - så fan heller

Det är fullt GAS-ös hemma, och ikväll tittade vi färdigt på nyinköpta scenversionen av "Stinsen brinner". Barnet tokälskar den uppsättningen, och jag är väl rätt förtjust, jag också. Typ. Den kryllar av höjdpunkter, men en av de sånger jag tycker bäst om är "Man kan alltid bli en sång- och dansman". Stinsen, Axel, brinner just då inte alls, med ett par ord har framtidstro och livsinnehåll tagits ifrån honom, och han ska nu försöka orientera sig i en ny värld. Som han själv säger till sin fru: "Jag är väldigt mycket ledsen nu, Mona". Hon bekräftar: "Ja, det är du Axel".

Men tågklareraren Sören vill gärna muntra upp sin vän, genom att klämkäckt påstå att "du kan slå en stepp så att varje depp gräver sin egen grav". Med ett revynummer och en halmhatt kan man minsann få problemen att försvinna, det är bara att låtsas att de inte finns. Ni vet, precis det som välmenande personer gärna säger när man är nere: "Ryck upp dig!" eller "Det kunde varit värre!" eller rent av "Men det är väl inget att att vara ledsen för?"

Axel svarar det bästa man kan svara:

"Men nu är jag faktiskt deprimerad
Jag är ledsen förbannad och sur
Jag är överkörd och permitterad
Och det kommer jag inte ur

Inte blir väl mitt liv mindre natt
Inte hänger väl jag mindre läpp
Bara för att jag skaffar en hatt
Och en ofattbart urfånig käpp

Jag vill inte bli en sång och dansman
Jag är ingen glad krumelur
Ta din hatt och stepp
Och din dumma käpp
Och låt mig få vara sur

Jag vill inte bli en sång och dansman
Jag vill sitta här sur och gny
Ta din fingerknäpp
Och din tjocka läpp
Och försvinn till en revy"

Jag älskar de raderna, för det är precis så jag känner det när jag är "ledsen, förbannad och sur".
När jag är mår så, låt mig få göra det. Ge mig rätten till mina känslor. Visst kan jag skutta runt i dans och sjunga tralala, om du önskar det, men det förändrar inte fakta - det som har hänt eller händer är verkligt, och försvinner inte för att jag låtsas något jag inte känner. Det är först efteråt, när jag fått landa i mina egna känslor, som jag orkar komma igen. När jag varit ledsen och arg och fått lov att vara det, då återvänder glädjen. Då vill jag säkert sjunga igen, då kan jag dansa med i de lustiga danserna iförd halmhatt. När jag fått vara "väldigt mycket ledsen" och fått det bekräftat - ja, just nu är du det, just nu får du vara det. Det här är verkligheten, just nu.

Men så länge svärtan förnekas, så länge min sorg och vrede inte tas på allvar, så länge kommer också glädjen bara vara på låtsas. Ett skal, en yta, en lustig hatt och en käpp som håller problemen på armlängds avstånd, men aldrig får dem att försvinna. Det svåra måste få landa, få ta den plats och tid det tar här och nu. Som en väg jag måste gå, en öken jag måste korsa, ett berg jag har att bestiga. Först därefter kan jag  återfinna glädjen inom mig, den verkliga, den stillsamma eller den som får en att brinna. Då blir glädjen inte en ytlig förklädnad, utan en del av mig själv.

Du kan aldrig slåss mot skuggor, men du kan kämpa med och mot verkligheten. Först då kan du vinna. Först då kan du brinna igen. Som en stins.

Ibland händer det!

Barnet har haft en oerhört jobbig period ett tag nu, mycket beroende på en ny och knepig skolsituation. De flesta kvällar har inneburit tårar, ilska eller långa samtal om jobbiga saker, eller ja, snarare allt detta. Ikväll somnade hon dock fnittrig av lycka - tack vare en lyckträff och en person som tog sig ett par minuters tid.

De som känner oss och har läst den här bloggen en tid vet ju att både barnet och jag är stora fans av Galenskaparna/After Shave. Barnet har älskat dem bokstavligen från första stund - hela vårt första halvår tillsammans var det i princip bara deras musik jag fick lyssna till, möjligen omväxlande med Kristina från Duvemåla. Men helst var det GAS, och så fort hon började titta på deras filmer fastnade hon till 100%. Det gäller fortfarande, hon ser mycket hellre GAS-produktioner än Disneyfilmer. Bäst av alla är Anders Eriksson, och då är det inte i första hand Farbror Frej, utan snarare Axel i Stinsens brinner eller bergsbestigarbröderna St Gotthard som hon älskar.

Idag var vi på deras stora jubileumsföreställning 30-årsfesten, och på vägen ner upprepade barnet flera gånger att "det är så synd att man aldrig får träffa dem". Hon insåg ju att det är omöjligt att bara ordna så där, men drömma får man. Vi var ute i mycket god tid, och bestämde oss till sist för att slå oss ner i teaterns foajé och läsa före föreställningen. Och vem kommer inte förbi oss då, om just Anders, som trots att han hade bråttom gav sig tid att hälsa på barnet och prata någon minut.

Mer behövdes inte. Barnet var självlysande resten av kvällen, och inte blev det sämre av att Claes Eriksson nämnde just henne som "titta, där har vi ett barn" under föreställningen. Hon somnade med orden: "Mamma, tänk att jag har träffat ANDERS!" Och jag, jag sitter här och är bara tacksam. Mot en artist som ger sig tid och mot ett gynnsamt öde som gjorde att vi fanns på rätt plats vid rätt tidpunkt. Men framför allt för att mitt barn för första gången på mycket länge somnade med ett leende på läpparna.

Fattades bara...

Jag skrev visst att dottern trivs i skolan. Jag borde skrivit "trivdes". Fan! Arma lilla unge, hur mycket ska hon behöva orka med?

Att gråta i Lyckans Land

Jag lever i den bästa av världar, i en stad jag ska vara stolt över. Här finns allt man kan behöva, allt en människa kan önska sig. Skolan är bra, och barnet trivs. Vår lägenhet är nyrenoverad och vacker. Vi har nära till allt, promenadavstånd till skola, affärer och centrum. Här finns naturområden, simhall, en teater med ett rikhaltigt utbud, ett bra bibliotek, affärer och kommunikationer. Helt nära bor familjen, alla på mer eller mindre gångavstånd, jag har barnvakt och hjälp med det praktiska. Ja, visst har jag allt man kan begära, allt som utgör trivsel och välbehag. Allt som borde utgöra trivsel och välbehag.

Här trivs man, det vet jag. Här mår man bra, här är det rätt att låta sitt barn växa upp. Här kan man rota sig, växa fast och stanna. I den bästa av världar, i lyckans land. Jag vet det, och hade jag inte redan vetat och förstått, hade jag bara behövt se mig om och lyssna litet. Varje dag talar någon om för mig att här är gudagott att vara, här kan man bara vara lycklig. Nej, fel. Här ska man vara lycklig, här måste man trivas, här finns inga andra alternativ än tillhörighet, här känner man sig hemma, här är man tillfreds med livet. Det finns inga andra alternativ.

Jag vet. Jag har hört det i många år, jag hör det dagligen. Och till ångesten över att inte passa in och vantrivseln läggs skuldkänslorna.
"Tänk på din dotter, hon trivs ju".
"Byn är fantastisk, det är bara du som inte vill trivas".
"Du har ju ändå inga vänner någon annanstans heller".
"Hur kan du tro att det skulle bli bättre på annat håll?"
"Anstränger man sig bara fungerar det".

Kanske är det sant. Kanske är det mig det är fel på, så pass fel att jag inte skulle passa in någonstans. Kanske skulle jag bara försöka anpassa mig, resignera, bli lycklig här i lyckans land, eller om jag nu inte kan bli lycklig, åtminstone vara nöjd. Eller liknöjd.

Men jag kan inte. Jag försökte hela min tonårstid, jag försökte en svart period i 25-årsåldern, jag har försökt i sju år nu. Det enda resultat jag får ut av det hela är ett allt djupare främlingskap, och allt värre skuldkänslor. Jag är den udda biten, den som inte passar in, den som hela tiden skär sig med omgivningen. Jag är den som gråter i Lyckans Land, och det får man inte göra.

Jag avskyr mig själv för min vantrivsel, och jag känner skam för att jag vill fly från en tillvaro som borde vara perfekt. Misstanken att de som förmanar mig ändå har rätt undergräver allt jag vill vara. Det kanske inte finns någon annan plats för mig, ingen annan som behöver mig, som vill ha mig i sin närhet. De kan ha rätt, alla som talar om för mig hur värdelös och meningslös jag är när jag vägrar passa in här. Ja, de kan ha rätt. För man får ju inte gråta i Lyckans Land.

Och så var det dags. Igen

Var med barnet på sjukhuset idag, på ortopedtekniska för att beställa nya skor. Storlek 31 respektive 29, vilket innebär att jag har haft rätt när jag misstänkt att vänsterfoten inte växer lika fort som högerfoten. Vi fick en bra tekniker denna gång också. Överlag är ortopedteknikerna oerhört skickliga och trevliga, vilket är en stor fördel, så mycket som vi har med dem att göra. Denne hade inte träffat barnet på länge, och ville bland annat se henne gå, varefter han undersökte hennes fötter och ben noggrant.

Jodå, jag hade rätt. Där med. Det är inte bara foten som krånglar, utan hela benet, med början i höften. Dessutom hittade teknikern flera smärtande punkter både i fot och ben, där musklerna är felbelastade och överansträngda, och där senor ligger förmodligen ligger i kläm. Det intressanta är att denne tekniker gick raka vägen på precis de ställen där barnet brukar säga att det gör ont - något inte ortopeden lyckats med de senaste två åren. "Det är där man får ont med den sortens skada", menade teknikern. Då kan man ju stillsamt undra varför inte läkarna kan se och erkänna samma sak...

Teknikern undrade vad som gjordes, varför vi inte fick kontakt med barnhabiliteringen och hur planerna såg ut för framtiden när det gällde behandling. Samma frågor som jag ställt de senaste två åren, när barnet verkligen haft problem.

Så nu är det dags att ta tag i detta omigen. Hitta vägar att gå, försöka byta läkare (vilket även enligt andra läkare är omöjligt - vår förste ortoped har tydligen rätt att neka byte!), försöka komma in på barnhab och framför allt: ta reda på varför barnet har ont och vad som kan göras åt det. Det är orimligt att hon ska behöva lida, orimligt att skadan ska påverka hennes kropp som den gör, bara för att det gått prestige i frågan. Som det är idag kommer hon få skador även på det andra benet liksom på ryggen, eftersom hon felbelastar så pass mycket. Det är vansinne, komplett vansinne att detta ens ska vara en stridsfråga, särskilt när alla andra, både bekanta läkare och övrig sjukvårdspersonal ser hur barnet har det och vad som är problemet. Men de läkare barnet träffat ser det inte, och då sitter vi fast.

Mitt barn har ont. Mitt barn löper risk att få permanenta skador. Och jag kan göra så ytterst litet för att hjälpa henne. Jag vet att jag måste ta striden nu, jag vet att jag kommer göra det. Men jag vet inte var jag ska ta kraften, jag vet inte hur jag ska orka vara den stridbara samtidigt som jag ska orka vara den bästa mamma mitt barn kan få. Någonstans måste jag ta min styrka, men var? Var?