Men ändå aldrig ensam

Det finns omtanke och värme som är så oväntad att man tappar fotfästet för en kort sekund. Jag drabbades av en sådan häromdagen. Ett meddelande, från oväntat håll, med så mycket medkänsla och så stor vilja att hjälpa, att jag brast i gråt. Hjälpen personen erbjöd är mer välkommen och välbehövlig än hen kanske anar, men än mer välkommet var den oerhörda värme som strömmade emot mig i de korta raderna. "Jag vill hjälpa, vill du låta mig göra det?" var meddelandets korta sammanfattning, formulerat på ett sådant sätt att jag inte kunde göra annat än tacka och ta emot. Det hade känts fel, nästan elakt, att göra annorlunda, som att medvetet såra någon för en vänlighets skull.

Det är verklig godhet - att kunna ge på ett sätt så att mottagaren inte känner sig förminskad, utan tvärtom lyft och stärkt, och glad över att kunna ta emot gåvan. Jag önskar att jag en dag når dit där min vän är, att jag ska kunna ge med sådan enkelhet och självklarhet. Jag är glad över att få räkna henom som en vän, inte för gåvans skull, utan för att hen återigen lärt mig något viktigt om livet; att det är stort att kunna ge och att man ibland måste våga ta emot.

För det kan vara svårt att stå vid sidan och bara se på när människor i ens närhet kämpar för att inte drunkna. Då kan man vända sig om och gå, för att slippa se, slippa engagera sig, slippa ta ställning. Eller så kan man räcka ut en hand, till hjälp, till räddning. Men den drunknande har också ett val, valet att ta emot hjälp eller att slå undan den utsträckta handen och envisas med att hellre drunkna än att ta emot hjälp. 

På den senaste tiden har så många händer räckts mig, fler än jag kunnat tro och ana. Jag hoppas att jag denna gång klarat att ta dessa händer, och att mina vänner märker hur lycklig jag är för den omtanke som visats mig. Trots att de praktiska svårigheterna inte blivit mindre de senaste veckorna har min oro, rädsla och ångest inför dem minskat. Det finns händer som räcks mot mig, axlar jag kan luta mig mot, värme som  når mig från så många håll. Jag klarar detta, som jag klarat så mycket annat, det har jag vetat hela tiden. Men denna gång kämpar jag inte ensam, jag har mer stöd än jag någonsin kunnat ana. Jag är stark. Men med mina vänner nära blir jag starkare. Och inte minst, så mycket lyckligare.

Ensamt stående mamma

Jag brukar säga att jag är en mycket litet ensam mamma, och vad beträffar barnet är jag det. Jag har fantastiskt stöd i både familj och vänner, och jag känner mig sällan ensam när det gäller henne. Vi är många som älskar, många som förstår, många som kan sätta ner foten när det behövs och många som ser henne som en egen och viktig individ. Tappar jag fotfästet i mitt föräldraskap, blir jag för trött ibland, då finns det andra där, som kan stötta, avlasta och komma med kloka råd och lyssnande öron. Det är inte där jag är ensam.

Men i relation till omgivning, när skolan krånglar eller sjukvården inte fungerar - då blir jag mycket ensam. Visst har jag samma kloka, fina vänner och familj där, visst lyssnar de och stöttar och hjälper så mycket de bara kan, men kontakterna måste jag ta själv, samtalen måste jag fixa på egen hand och det är bara jag som kan utkämpa striderna.

Nu senast är det skolan. Jag måste ta kontakt med rektor, måste ta strid mot min dotters lärare och övrig personal och det måste göras omgående. Jag har pratat med skolverket, jag vet att jag har torrt på fötterna och att skolan har fel, men jag vet också att jag kommer kämpa mot ganska starka krafter. Och jag måste göra det ensam. Samtidigt som jag förbereder oss för dotterns stora operation om två veckor, vilket bland annat innebär att jaga läkarintyg på att dottern _får_ vara på fritids med gips och rullstol - valda delar av personalen tycker inte det är helt ok, men jag får inte heller vabba... Och allt det logistiska kring operationen, som att fixa mina middagsmål för sjukhusdagarna, eftersom föräldrar måste ha med egen mat. Jag har ju ingen annan förälder, som kan komma med lunch och middag eller avlösa när jag går och äter.

Där är jag ensam. Mycket ensam. Det finns ingen annan som kan ringa dessa samtal, ingen annan som kan gå på mötena med rektor eller lärare, och det finns ingen annan som kan ta kontakt med läkare, sjukgymnast och andra viktiga personer. Där står jag ensam. Och när striderna sammanfaller blir jag mycket, mycket trött.

Från A till Ö

En viktig författare: Karin Boye. En av de första lyriker jag blev bekant med "på riktigt", även om jag tyckte om dikter redan innan. Jag fick en diktsamling av en faster i konfirmationspresent, och läste, läste, läste. Många år senare var det en Boye-dikt som väckte barnets fascination för lyrik.

En plats jag tycker om: Birmingham. Egentligen vet jag inte varför. Det är en ofattbart tråkig stad, sägs det, men för mig är den minnet av min första riktiga utlandsresa när jag var 18 år. och en liten märklig matservering, där vi åt oss mätta för en tia. Jag kan fortfarande känna smaken av den något märkliga juice jag drack, och minnas känslan av att vara alldeles riktigt utomlands.

Ett vackert ord: Beröring. Visste ni att människor kan dö av brist på beröring? Små barn måste ha kroppskontakt för att orka leva och utvecklas, och även vuxna kan bli svårt sjuka om de aldrig blir berörda. Vi måste känna att vi lever i ett sammanhang, såväl kroppsligt som socialt, om vi ska kunna vara fullt mänskliga. Vi behöver beröras. Kroppsligt, intellektuellt, psykiskt, socialt. Att bli berörd - det är vackert.

En bra sak: BH. Ja, faktiskt. Jag har en del att släpa på i form av bröst (även om operationen för ett antal år sedan drog ner det hela ett par storlekar - från G till C), och en dålig rygg. Jag är feminist, men här bränns inga bh:ar!

Något annat som gör mig glad: Bloggar! Så klart! Mina vänners bloggar, för att de ger mig en chans att följa era liv på fler sätt, och upptäcka andra sidor hos er. Andras kloka bloggar, med vassa kommentarer och fina tankar tycker jag också om. Och  de bloggar, som faktiskt givit mig helt nya vänner, förutom intressant läsning. Allt från Andelieb till Backmanbloggen. Bloggar är bra saker!

Mina flyktförsök

När livet grottar ihop sig och blir svårhanterligt är det lätt att vilja fly en stund. Vi har alla olika sätt för det, en del ganska förnuftiga, en del rent av livsfarliga. Jag är tacksam att mina flyktförsök inte omfattar droger eller utåtagerande beteenden eller andra destruktiva reaktioner, jag är helt enkelt inte lagd åt det hållet, tack gode Gud.

Mina flyktförsök är oftast ganska enkla, och flera av dem är nästan vettiga. Som långpromenader i skogen, eller långa cykelturer, där jag kan prata med mig själv och ventilera det som tynger, men också fantisera ihop nya slut på jobbiga berättelser, nya och lyckligare slut. Min fantasi är oftast en pålitlig flyktmetod, som jag använt så länge jag kan minnas. Innan jag ska somna berättar jag historier för mig själv, oftast historier där jag på något vis utför en modig eller vänlig handling, som räddar andra, och som på något vis behandlar det jag är rädd för, eller kämpar med för tillfället. Som liten kunde jag fantisera om hur jag, som var livrädd för eldsvådor, drog folk ut ur brinnande hus, till exempel, eller räddade dem från att drunkna. Modigt och självuppoffrande, och naturligtvis där ingen annan vågade eller kunde gripa in.

De metoderna är i och för sig lika mycket bearbetning som flykt. Att ventilera med sig själv, eller vråla åt en gran, och att skapa historier för att ge kraft och mod, det är ganska vettiga sätt att fly, trots allt. Att sätta på en film som antingen leder till skratt eller till gråt, beroende på behov just då, är också rätt förnuftigt, kan jag tycka. Ibland behöver man komma ihåg hur det känns att skratta, ibland behöver man få gråta över något som inte är ens egna problem. Då kan det hjälpa med en film eller en bok, gärna en banal sådan. Eller ett TV-program, jisses, vad tårar man kan fälla till Extreme Home Makeover. Just för att det är så banalt och tramsigt.

Böcker, ja. Just nu orkar jag bara med gamla flick- och barnböcker, helst sådana skrivna före 1950. Det, eller urfåniga kärleksromaner av Harlequin-typ. Jag måste ha lyckliga slut, och gärna banala sådana. Alla ska vara glada och alla ska gifta sig på slutet. Eller få sin kattunge eller lillebror eller chokladpudding, eller vad det nu är de önskar sig. Söta, lyckliga slut och gammeldags moralkakor, det kan vara en tröst så god som någon.

Godis är ett dumt sätt att fly, men tröstäter gör jag, tyvärr. Och trots-äter. Ilska, stress och trötthet är närmast livsfarligt i det avseendet. Det hjälper för stunden, men skapar fler problem än det löser. I de lägena är jag ändå otroligt glad att jag bara tar till mat, det hade varit mycket lätt att välja en flaska vin, en whisky eller tre, eller något annat mindre uppbyggande för att komma bort ett slag. Godis må göra mig överviktig, men jag är i alla fall klar i huvudet och inte farlig för vare sig mig själv eller omgivningen.

Och så min lilla last, som mest kommer i dagen när jag är verkligen slutkörd och inte orkar se några lösningar på några som  helst problem: veckotidningshoroskop. Jag läser dem i och för sig alltid, ungefär som jag läser serier, för att få ett gott skratt och kanske fundera litet över hur de får ihop det hela. Men när jag mår mindre bra tar jag till dem som verklig tröst. Nej, jag tror inte på dem, det är det som gör metoden effektiv. Allt dåligt kan jag sålla bort, eftersom jag ju vet att det bara är trams. Men allt bra kan jag ta till mig, och för en stund hoppas på och låtsas att jag tror är sant. För att skapa litet hopp och litet tröst. Ja, jag vet att det är en lögn, men ibland behöver man litet lögner för att orka.

När jag tänker efter flyr jag rätt vettigt, trots allt. Det är också en tröst.

Från A till Ö - kanske...

Eftersom jag har svårt att hålla liv i mitt skrivande mellan varven tänker jag ge den här bloggen litet konstgjord andning då och då, efter tips från en god vän. När jag inte har annat att skriva tänker jag kombinera två av hennes idéer och skriva ner saker som gör mig glad, från A till Ö. Fem saker per bokstav får det bli, om möjligt - jag ser vissa svårigheter med Q och X...

En författare som är viktigt för mig: Barbro Alving - en av de klokaste och roligaste skribenter jag vet. Hon var långt före sin tid i många avseenden, och framför allt var hon en skarp återberättare av det hon såg och hörde, från spanska inbördeskriget till gruff på bussen. Läs henne!

En plats jag tycker om: Alnön, utanför Sundsvall. En oerhört vacker plats, som dessutom är förknippad med fina minnen.

Ett vackert ord: Ansvar. Faktiskt. Att ta ansvar för sig själv, för relationer, för jorden vi bor på - det är viktigt.

En bra sak: Almanackor. Var ska man annars se att man glömt allt man borde kommit ihåg?

Något annat som gör mig glad: Apelsinjuice blandat med kolsyrat vatten är en verklig favoritdryck! Testa.

När kaffet smakar

Ibland hittar man visdomsord på de mest märkliga ställen. Ett av mina viktigaste fann jag i en kåserisamling av Stefan Andhé, en kåsör som jag uppskattar så där litet lagom. Men just denna lilla text, och en rad i den, har fastnat i hjärtat.

En mycket ung journalist skulle intervjua en kvinna, som i ett enda slag förlorat hela sin familj. En sådan där rätt vidrig arbetsuppgift som redaktörer stundom ger unga reportrar för att de har svårt att säga nej. Eller gamla cyniska reportrar som inte har vett att göra det... Den unge journalisten och kvinnan satt vid ett bord, med varsin kopp kaffe framför sig. Kvinnan tog koppen, blundade och drack. Så sade hon, som för sig själv, och med ögonen ännu slutna: "Man får vara tacksam så länge kaffet smakar".

På den unge journalisten gjorde de orden stort intryck, men hans upplevelse lämnar jag därhän. Men även jag har fastnat för vad kvinnan sade, eftersom det knyter an till min egen upplevelse av den inre glädjen, som jag skrev om nyss, den stillsamma, starka glädjen som bär genom livet. Nu har jag aldrig varit i en så fruktansvärd situation som denna kvinna, det har få av oss, tack och lov. Men ändå, det finns få av oss som inte någon gång mött svårigheter som just då varit för stora för oss, smärta som gjort för ont, sorg som nära nog kvävt oss. De flesta av oss har varit där, och att jämföra graden av smärta är meningslöst.

När olyckan och sorgen på något vis slår till i våra liv, och vi inte längre hittar de stora glädjeämnena, och inte orkar ta till oss omvärlden, då måste man våga lita på det lilla, de små, små detaljerna som ändå finns kvar. Kaffe som smakar. En rödrutig duk. Sol genom persiennerna en måndagsmorgon när det regnat länge. Ett varmt bad. Eller några kloka ord i en bok, där du inte trodde du skulle finna något av vikt. Små, små saker, som betyder så oerhört mycket, små saker som är det som ger mening  åt vardagen. Det allra minsta, som ändå är det stora - att kunna hitta hopp och glädje mitt i mörkret.

Så länge kaffet smakar finns det hopp om liv och framtid. För mig är det till och med så enkelt att jag vet att den dag kaffet inte smakar mig eller kroppen inte orkar njuta av varma bad, då måste jag söka hjälp. Det är min verkliga varningsflagga, när jag vet att hela kroppen säger ifrån att det gått för långt. Men idag smakar kaffet. Då vet jag att livet finns kvar i mig, att glädjen räcker till för även denna dag och hoppet bär. Så länge kaffet smakar gläds jag åt livet.

När man fastnar. Och när man kommer loss.

Ibland går tankarna i en otäck sorts tankeloop som man inte kommer ur. Man fastnar i något som gör problemen mörkare och farligare än vad de kanske egentligen är, och man kommer inte loss på egen hand.
Jag har varit där ett tag nu, med två problem som jag inte orkat och kunnat se från andra håll än det svartast möjliga. Och så plötsligt, när jag äntligen lyckas formulera dem inför andra, får jag hjälp. Två par andra ögon ser det jag inte ser, och äntligen kan jag vända och vrida på problemen och se dem från fler håll än ett. Två kloka, fina, underbara människor kommer med sina perspektiv och sina tankar, och jag kan lyfta blicken och se något nytt. En möjlighet och en framtid, där jag bara för två dagar sedan inte såg någon ljusning alls.

Att sjunka i dyn, att fastna och att inte komma loss på egen hand är skrämmande. Att någon sträcker ut en hand och drar upp en på fast mark igen, det är inget mindre än ett mirakel. Varje gång.

Gå varsamt, vänner

Eller: Vad jag önskar jag kunde säga till mina vänner och bekanta.

Kära ni. Ni känner mig alla, mer eller mindre väl, och sedan mer eller mindre lång tid. Ni har en bild av mig, en bild som kan vara mer eller mindre fullständig, mer eller mindre hel. Några drag har era bilder säkert gemensamt. Den pratsamma, glada, gåpåiga - visst är det henne ni känner? Den starka, envisa, den har de flesta av er också mött. Bilderna är enkla och ganska glättiga. Några av er har andra bilder - hon som gnäller över småsaker finns säkert där, liksom den där som aldrig får tummen ur och får saker gjorda. Enkla bilder, men bra att ha för att kunna sortera in mig i rätt fack.

Några av er har större bilder, mer innehållsrika hoppas jag. Kanske vågar jag tro att den vänkära, omtänksamma, snälla bilden också finns där, bilden av henne som älskar sitt barn och sina vänner. Hon som faktiskt orkar och vill bry sig om andra, hon finns också, och jag hoppas och tror att hon får vara en del av bilden. Någon av er har mött den analyserande, smarta, någon annan kanske den mycket sjuka som en gång var jag, och som fortfarande finns kvar som en skugga. Få av er har en bild från den mörkaste tiden i mitt liv, men ibland skymmer skuggan från då allt jag är och vill .

Ni har bilder, och kanske delar vi ansvaret för dem. Jag visar er en del av det som är jag, ni ser och tolkar och tyder. Det blir ofta enkla bilder, så som de flesta av oss ser våra medmänniskor. Ja, var lugna, jag har också bilder, mer eller mindre verkliga, mer eller mindre sanna, mer eller mindre förenklade. Vi skapar bilder av allt och alla vi möter, vi sorterar in i våra fack och vi tycker inte alltid om när människor förändras och skapar oreda i den värld vi så mödosamt fått ordning på.

Ja, vi har bilder, både ni och jag, och det enklaste vore väl att låta bilderna vara kvar, och bara långsamt och försiktigt förändra små detaljer. Att riva bilder itu, det är svårare. Ändå är det vad jag vill försöka här och nu.
Stark, visst är jag det. Orimligt stark. Mycket starkare än många av er anar, ni som kanske tyckt er möta henne som gnäller över småsaker och klagar på vardagen. Ja, visst gör jag det. Visst gnäller jag över förkylningar, disk och skoskav, över att barnet inte sover om nätterna och att grannarna inte heller gör det. Småsaker beklagar jag mig gärna över. Och varför? För att det är enklare så, för att det är vad de flesta klarar av att möta. Skoskav och disk - det kan man åtgärda. Och verkligheten är det få som orkar med att se, lyssna till och ta del av.
Det svåra i nuet, som min djupa oro för barnets hälsa, där det inte bara är foten som ställer till det, utan fler och mer komplicerade saker. Sådant som, om det inte åtgärdas, kommer att ge henne livslånga skador och problem, och där jag kämpar med och mot en sjukvård som i bästa fall är hjälpsam utan att hitta rätt, och i värsta fall behandlar mitt barn regelrätt illa. Där jag fortsätter kämpa, utan att ge upp och utan praktiskt stöd, samtidigt som jag måste stötta inte bara barnet, utan också andra nära, och där det aldrig finns plats eller tid för mig att visa min oro eller sorg. Där mina tårar är förbjudna, och där jag måste orka i varje enskilt andetag.

Barnets skola, som från att ha varit en källa till glädje nu bara är en molande värk i magen, när jag ser mitt barn förändras och försöker kämpa för henne, men där jag möts att ett segt, mjukt motstånd, som slår undan alla försök till kommunikation. Där jag märker hur mitt barn tar till fel metoder för att hävda sig, för att orka, och där jag med svidande hjärta måste inse att just nu, just här kan jag bara stötta, krama och lyssna, inget förändra, inget påverka. Bara finnas där, vara stark, klara att vara både mamma och vikarierande lärare i ett, ge barnet den stimulans hon inte får i skolan, försöka förklara varför skolan och klasskamraterna tycker hon är "konstig" som leker med pojkar, och varför hennes intressen och kunskaper inte är värda något i en värld som talar om att hon ska vilja sminka sig och prata kläder istället för att klättra i träd och leka deckare, och varför hennes vilja att lära sig inte är något värdefullt, utan ett fel som ska tränas bort. Och ändå kunna stötta henne i att fortsätta göra egna val, fortsätta vara nyfiken och vetgirig, fortsätta vara sig själv, och försöka få henne att känna sig värdefull och viktig, trots att skola och kamrater säger annorlunda.

Arbetslöshet, dålig ekonomi, närståendes sjukdomar, egen sjukdom, och den förlamande ensamheten - det är vardag. Sådant som stör och oroar, men som aldrig får en chans att växa sig stort. Det hindras effektivt av de större problemen, men också av att skuldkänslorna för allt detta är än större. Skuldkänslor som späds på av närstående som vill verka förstående, men som varken kan eller vill förstå. Skuld över att vara en dålig mor, en dålig dotter, en dålig vän, en dålig människa. Skuld är svårt att leva med, men det går. Det också.

Också skuggorna går att leva med, de skuggor som alltid finns där, skuggor från perioder då jag inte ens haft människovärde, då jag levt i förvissningen att jag varit den värsta människa som någonsin funnits, en varelse utan existensberättigande annat än i några få arbetsuppgifter. Skuggor av våld, psykiskt, fysiskt och sexuellt. Om rädslan för den människa jag levt med - eller för dem jag tvingats möta varje dag. Där jag lärde mig att mina känslor var fula, farliga och fel, och där tårar straffades med våld, glädje med utfrysning. Om sveket från omvärlden som vägrade se, och som i många fall uppmanade till ett fortsatt liv med våld och kränkningar. Ett svek som upprepat sig genom åren, och som ofta kommit från dem som stått mig närmast.

Där finns skuggorna från sjukdom, handikapp och en smärta bortom allt förstånd. I åratal. Där jag kämpade vidare, i trots mot sjukvård och omvärld. En sjukdom som tog ifrån mig mycket av min framtid, trots att den nu är nästan utläkt, och där misstron från omgivningen var tung att bära. Och även då var min oro förbjuden, min sorg bannlyst. Andra tog ju illa vid sig, andra blev oroliga eller ledsna över min sorg och smärta, så det enklaste var att inte visa den, inte känna, inte tänka, inte störa. Det var för tungt att bära allas oro ovanpå min egen, därför stängde jag till om mina känslor, och teg för det mesta.

Och jag har orkat. Inte bara orkat resa mig upp och överleva, lämna det gamla och gå vidare, utan också orkat hantera att sveken aldrig fått en förklaring, aldrig en ursäkt, utan där de andras handlingar ofta lagts på mig. Det var ju mitt fel att de agerade som de gjorde, det var jag som bar skulden till allt, även där. Och där jag kunnat gå vidare, förlåta, förstå - men aldrig helt glömma, även om jag inget hellre önskar. Där jag orkar finnas, bry mig och stötta, även för dem som aldrig lyfte ett finger för min skull. Och där jag är fullt medveten om att samma sak skulle kunna hända om igen. Där det faktiskt händer om igen.

Så visst är jag stark. Starkast av allt i just detta att min oro, min rädsla, min sorg sällan eller aldrig får plats, knappast ens får finnas. Den bryter igenom ibland, men för det mesta anar ni den inte. Ja, jag gnäller över småsaker, därför att så få orkar höra och bry sig om det som verkligen är svårt, och då blir småsakerna min ventil, min rätt att beklaga mig över vardagen, för det verkligt svåra behåller jag för mig själv.

Mitt i detta, mitt i allt jag genomlevt och överlevt, finns glädjen. Det är den ständigt sjungande tonen i mitt inre, som bär genom allt och som aldrig någonsin helt försvinner. Ni ser, som sagt, kanske den glada, starka, gåpåiga, pratsamma men den glädje jag verkligen känner, den ser få av er. Den djupa, innersta glädjen, den som bär genom allt och håller vad som än händer, den visar jag sällan. Den har slagits undan som dum och banal för många gånger för att jag ska våga och vilja visa den för alla. Glädjen över att kaffekoppen känns varm och len i handen, glädjen över en solstrimma över köksbordet, över nystrukna dukar i advent, ett träd i skogen, en fågel som bryter vattenytan, stjärnorna en vinternatt, doften av nybakat bröd, en röst jag älskar, en melodi som når själen, min dotters armar om min hals - den inre lyckan över att livet alltid, även i de svåraste stunderna, har något vackert  att ge oss. Den glädjen är det som bär mig, men det är en glädje få av er sett.

Så visst är jag stark och glad, starkare och gladare än ni anar, för den verkliga styrkan och  glädjen är det få av er som ser, få av er som får se. Jag är rädd om mitt innersta, förstår ni. Det har skövlats litet för många gånger för att vem som helst ska få tillträde. Men kärnan håller även för skövling och plundring, om det skulle komma över mig igen. Mitt innersta jag klarar allt, jag är bara trött på att ständigt tvingas ställa i ordning efter alla hårt trampande stövelklackar.

Men skalet, förstår ni vänner, skalet är inte lika starkt alla dagar. Mitt innersta kommer alltid att orka, alltid bära samma styrka och glädje, men skalet är skört ibland. Som nu. Just nu vill jag be er gå försiktigt i närheten av min själ. Trampa inte fram för hårt. Låt mig få gnälla över disken, och prata litet för mycket ibland, för att jag ska få glömma det som oroar på riktigt. Jag kräver inte att ni ska lyssna på det svåra, inte att ni ska förstå eller ens bry er om det som gör mest ont, men jag önskar ni lät bli att döma mig för att jag inte alltid orkar, för att jag behöver de små andrum jag kan få. Låt mig få dem, snälla, och om ni inte kan eller vill vara aktsamma om mitt innersta, håll er då i utkanten ett slag just nu. Slå inte för hårt på det tunna skalet, för även där gör det ont, och jag behöver få hålla ihop än ett slag. Behöver. Måste. För barnets skull om inte annat. Men det är svårt just nu. Man kan kalla det jag lider av för depression om man vill, eller bara konstatera att det inte går att orka allt hur länge som helst. Namnet är inte viktigt. Det enda jag vill att ni minns är just detta - jag är skör just nu, så gå varsamt här och nu.

Nej, jag har inte glömt er som alltid funnits där, utan fördömande och utan krav. Ni som alltid haft en famn öppen och som orkat lyssna, även på tystnaden. Ni är långt borta just nu, och det är en del av problemet att avståndet mellan oss är så långt, att jag inte riktigt vågar och orkar tro att ni finns kvar. Innerst i min mitt vet jag ändå att ni alltid är med mig, precis som mina tankar och min värme finns hos er.

Och du. Är du en av dem som vågar komma närmare, sätta dig ner och vänta litet, lägga en arm om mig och bara finnas i det svåra, tillsammans med mig, då är du välkommen. Jag behöver dig.

Att komma igen

Jag vill så gärna orka blogga så där regelbundet och bra och varje dag, som så många gör. Men så blir det ett uppehåll, ibland beroende på rent praktiska saker, ibland beroende på att jag inte tycker mig ha något att berätta. Och när man inte skrivit på en månad tar det emot att börja igen, och går det sedan ännu längre tid känns det där med att försöka få till några mer eller mindre begåvade rader nästan oövervinnerligt.

Men det går att komma igen, det går alltid att komma igen. Det är en tanke jag ska bära med mig den närmaste tiden. Inte bara när det gäller bloggandet.

Rätten till sina känslor eller Stinsen brinner - så fan heller

Det är fullt GAS-ös hemma, och ikväll tittade vi färdigt på nyinköpta scenversionen av "Stinsen brinner". Barnet tokälskar den uppsättningen, och jag är väl rätt förtjust, jag också. Typ. Den kryllar av höjdpunkter, men en av de sånger jag tycker bäst om är "Man kan alltid bli en sång- och dansman". Stinsen, Axel, brinner just då inte alls, med ett par ord har framtidstro och livsinnehåll tagits ifrån honom, och han ska nu försöka orientera sig i en ny värld. Som han själv säger till sin fru: "Jag är väldigt mycket ledsen nu, Mona". Hon bekräftar: "Ja, det är du Axel".

Men tågklareraren Sören vill gärna muntra upp sin vän, genom att klämkäckt påstå att "du kan slå en stepp så att varje depp gräver sin egen grav". Med ett revynummer och en halmhatt kan man minsann få problemen att försvinna, det är bara att låtsas att de inte finns. Ni vet, precis det som välmenande personer gärna säger när man är nere: "Ryck upp dig!" eller "Det kunde varit värre!" eller rent av "Men det är väl inget att att vara ledsen för?"

Axel svarar det bästa man kan svara:

"Men nu är jag faktiskt deprimerad
Jag är ledsen förbannad och sur
Jag är överkörd och permitterad
Och det kommer jag inte ur

Inte blir väl mitt liv mindre natt
Inte hänger väl jag mindre läpp
Bara för att jag skaffar en hatt
Och en ofattbart urfånig käpp

Jag vill inte bli en sång och dansman
Jag är ingen glad krumelur
Ta din hatt och stepp
Och din dumma käpp
Och låt mig få vara sur

Jag vill inte bli en sång och dansman
Jag vill sitta här sur och gny
Ta din fingerknäpp
Och din tjocka läpp
Och försvinn till en revy"

Jag älskar de raderna, för det är precis så jag känner det när jag är "ledsen, förbannad och sur".
När jag är mår så, låt mig få göra det. Ge mig rätten till mina känslor. Visst kan jag skutta runt i dans och sjunga tralala, om du önskar det, men det förändrar inte fakta - det som har hänt eller händer är verkligt, och försvinner inte för att jag låtsas något jag inte känner. Det är först efteråt, när jag fått landa i mina egna känslor, som jag orkar komma igen. När jag varit ledsen och arg och fått lov att vara det, då återvänder glädjen. Då vill jag säkert sjunga igen, då kan jag dansa med i de lustiga danserna iförd halmhatt. När jag fått vara "väldigt mycket ledsen" och fått det bekräftat - ja, just nu är du det, just nu får du vara det. Det här är verkligheten, just nu.

Men så länge svärtan förnekas, så länge min sorg och vrede inte tas på allvar, så länge kommer också glädjen bara vara på låtsas. Ett skal, en yta, en lustig hatt och en käpp som håller problemen på armlängds avstånd, men aldrig får dem att försvinna. Det svåra måste få landa, få ta den plats och tid det tar här och nu. Som en väg jag måste gå, en öken jag måste korsa, ett berg jag har att bestiga. Först därefter kan jag  återfinna glädjen inom mig, den verkliga, den stillsamma eller den som får en att brinna. Då blir glädjen inte en ytlig förklädnad, utan en del av mig själv.

Du kan aldrig slåss mot skuggor, men du kan kämpa med och mot verkligheten. Först då kan du vinna. Först då kan du brinna igen. Som en stins.

Ibland händer det!

Barnet har haft en oerhört jobbig period ett tag nu, mycket beroende på en ny och knepig skolsituation. De flesta kvällar har inneburit tårar, ilska eller långa samtal om jobbiga saker, eller ja, snarare allt detta. Ikväll somnade hon dock fnittrig av lycka - tack vare en lyckträff och en person som tog sig ett par minuters tid.

De som känner oss och har läst den här bloggen en tid vet ju att både barnet och jag är stora fans av Galenskaparna/After Shave. Barnet har älskat dem bokstavligen från första stund - hela vårt första halvår tillsammans var det i princip bara deras musik jag fick lyssna till, möjligen omväxlande med Kristina från Duvemåla. Men helst var det GAS, och så fort hon började titta på deras filmer fastnade hon till 100%. Det gäller fortfarande, hon ser mycket hellre GAS-produktioner än Disneyfilmer. Bäst av alla är Anders Eriksson, och då är det inte i första hand Farbror Frej, utan snarare Axel i Stinsens brinner eller bergsbestigarbröderna St Gotthard som hon älskar.

Idag var vi på deras stora jubileumsföreställning 30-årsfesten, och på vägen ner upprepade barnet flera gånger att "det är så synd att man aldrig får träffa dem". Hon insåg ju att det är omöjligt att bara ordna så där, men drömma får man. Vi var ute i mycket god tid, och bestämde oss till sist för att slå oss ner i teaterns foajé och läsa före föreställningen. Och vem kommer inte förbi oss då, om just Anders, som trots att han hade bråttom gav sig tid att hälsa på barnet och prata någon minut.

Mer behövdes inte. Barnet var självlysande resten av kvällen, och inte blev det sämre av att Claes Eriksson nämnde just henne som "titta, där har vi ett barn" under föreställningen. Hon somnade med orden: "Mamma, tänk att jag har träffat ANDERS!" Och jag, jag sitter här och är bara tacksam. Mot en artist som ger sig tid och mot ett gynnsamt öde som gjorde att vi fanns på rätt plats vid rätt tidpunkt. Men framför allt för att mitt barn för första gången på mycket länge somnade med ett leende på läpparna.

Fattades bara...

Jag skrev visst att dottern trivs i skolan. Jag borde skrivit "trivdes". Fan! Arma lilla unge, hur mycket ska hon behöva orka med?

Att gråta i Lyckans Land

Jag lever i den bästa av världar, i en stad jag ska vara stolt över. Här finns allt man kan behöva, allt en människa kan önska sig. Skolan är bra, och barnet trivs. Vår lägenhet är nyrenoverad och vacker. Vi har nära till allt, promenadavstånd till skola, affärer och centrum. Här finns naturområden, simhall, en teater med ett rikhaltigt utbud, ett bra bibliotek, affärer och kommunikationer. Helt nära bor familjen, alla på mer eller mindre gångavstånd, jag har barnvakt och hjälp med det praktiska. Ja, visst har jag allt man kan begära, allt som utgör trivsel och välbehag. Allt som borde utgöra trivsel och välbehag.

Här trivs man, det vet jag. Här mår man bra, här är det rätt att låta sitt barn växa upp. Här kan man rota sig, växa fast och stanna. I den bästa av världar, i lyckans land. Jag vet det, och hade jag inte redan vetat och förstått, hade jag bara behövt se mig om och lyssna litet. Varje dag talar någon om för mig att här är gudagott att vara, här kan man bara vara lycklig. Nej, fel. Här ska man vara lycklig, här måste man trivas, här finns inga andra alternativ än tillhörighet, här känner man sig hemma, här är man tillfreds med livet. Det finns inga andra alternativ.

Jag vet. Jag har hört det i många år, jag hör det dagligen. Och till ångesten över att inte passa in och vantrivseln läggs skuldkänslorna.
"Tänk på din dotter, hon trivs ju".
"Byn är fantastisk, det är bara du som inte vill trivas".
"Du har ju ändå inga vänner någon annanstans heller".
"Hur kan du tro att det skulle bli bättre på annat håll?"
"Anstränger man sig bara fungerar det".

Kanske är det sant. Kanske är det mig det är fel på, så pass fel att jag inte skulle passa in någonstans. Kanske skulle jag bara försöka anpassa mig, resignera, bli lycklig här i lyckans land, eller om jag nu inte kan bli lycklig, åtminstone vara nöjd. Eller liknöjd.

Men jag kan inte. Jag försökte hela min tonårstid, jag försökte en svart period i 25-årsåldern, jag har försökt i sju år nu. Det enda resultat jag får ut av det hela är ett allt djupare främlingskap, och allt värre skuldkänslor. Jag är den udda biten, den som inte passar in, den som hela tiden skär sig med omgivningen. Jag är den som gråter i Lyckans Land, och det får man inte göra.

Jag avskyr mig själv för min vantrivsel, och jag känner skam för att jag vill fly från en tillvaro som borde vara perfekt. Misstanken att de som förmanar mig ändå har rätt undergräver allt jag vill vara. Det kanske inte finns någon annan plats för mig, ingen annan som behöver mig, som vill ha mig i sin närhet. De kan ha rätt, alla som talar om för mig hur värdelös och meningslös jag är när jag vägrar passa in här. Ja, de kan ha rätt. För man får ju inte gråta i Lyckans Land.

Och så var det dags. Igen

Var med barnet på sjukhuset idag, på ortopedtekniska för att beställa nya skor. Storlek 31 respektive 29, vilket innebär att jag har haft rätt när jag misstänkt att vänsterfoten inte växer lika fort som högerfoten. Vi fick en bra tekniker denna gång också. Överlag är ortopedteknikerna oerhört skickliga och trevliga, vilket är en stor fördel, så mycket som vi har med dem att göra. Denne hade inte träffat barnet på länge, och ville bland annat se henne gå, varefter han undersökte hennes fötter och ben noggrant.

Jodå, jag hade rätt. Där med. Det är inte bara foten som krånglar, utan hela benet, med början i höften. Dessutom hittade teknikern flera smärtande punkter både i fot och ben, där musklerna är felbelastade och överansträngda, och där senor ligger förmodligen ligger i kläm. Det intressanta är att denne tekniker gick raka vägen på precis de ställen där barnet brukar säga att det gör ont - något inte ortopeden lyckats med de senaste två åren. "Det är där man får ont med den sortens skada", menade teknikern. Då kan man ju stillsamt undra varför inte läkarna kan se och erkänna samma sak...

Teknikern undrade vad som gjordes, varför vi inte fick kontakt med barnhabiliteringen och hur planerna såg ut för framtiden när det gällde behandling. Samma frågor som jag ställt de senaste två åren, när barnet verkligen haft problem.

Så nu är det dags att ta tag i detta omigen. Hitta vägar att gå, försöka byta läkare (vilket även enligt andra läkare är omöjligt - vår förste ortoped har tydligen rätt att neka byte!), försöka komma in på barnhab och framför allt: ta reda på varför barnet har ont och vad som kan göras åt det. Det är orimligt att hon ska behöva lida, orimligt att skadan ska påverka hennes kropp som den gör, bara för att det gått prestige i frågan. Som det är idag kommer hon få skador även på det andra benet liksom på ryggen, eftersom hon felbelastar så pass mycket. Det är vansinne, komplett vansinne att detta ens ska vara en stridsfråga, särskilt när alla andra, både bekanta läkare och övrig sjukvårdspersonal ser hur barnet har det och vad som är problemet. Men de läkare barnet träffat ser det inte, och då sitter vi fast.

Mitt barn har ont. Mitt barn löper risk att få permanenta skador. Och jag kan göra så ytterst litet för att hjälpa henne. Jag vet att jag måste ta striden nu, jag vet att jag kommer göra det. Men jag vet inte var jag ska ta kraften, jag vet inte hur jag ska orka vara den stridbara samtidigt som jag ska orka vara den bästa mamma mitt barn kan få. Någonstans måste jag ta min styrka, men var? Var?

Inte tappa taget

Jag har inget vettigt att skriva, om jag inte bara ska köra en upprepning av tidigare dagars gnäll, och det vill jag inte. Ska jag vara nere ska jag åtminstone vara det kreativt och skriva om litet nya spännande motgångar, inte bara upprepa de gamla. Men skriva vill jag, kanske till och med måste, för att inte tappa taget. Om bloggen, om livet. Jag vet ju hur lätt det är för mig att sluta skriva, och hur svårt det är att hitta tillbaka till orden igen. Därför skriver jag, utan att ha något nytt att berätta.

Orden är viktiga för mig, det är de som sätter ramar och formulerar min tillvaro. Jag behöver orden för att verkligen se och uppleva det jag möter - det aldrig formulerade är för mig det aldrig skedda, det aldrig kända. Men orden är mer än så, de är livlinor och bojar i tider av kaos. Med ord skapar jag min värld, och med ord håller jag mig fast i den. En lyckad formulering kan ge mig lust och glädje och vara något att hålla fast vid, något som ger mig styrka igen. Så länge jag kan formulera mig, så länge jag har orden finns jag till, och har ett värde. Just nu behöver jag förtvivlat just detta, skapa mig ett värde i mina egna ögon, ge mig själv rätten att finnas till. Då behöver jag orden. För att finnas, för att orka, för att leva. För att inte tappa taget.

"Men du har ju valt själv"

Idag är jag trött, ledsen och arg. Eller ja, större delen av dagen har varit fantastiskt bra, har varit på släktträff och träffat synnerligen trevliga släktingar. Det är faktiskt rätt gott om dem!

Men sedan satte jag mig vid datorn och chattade med en bekant. Suckade litet över att jag är förkyld, och att jag just nu inte riktigt orkar med vardagen med mat till barnet och allt annat som hör till. Varvid jag fick till svar: "Men du kan ju inte gnälla över det! Du har ju själv valt att skaffa barn, då har du inget att gnälla över. Du fattade väl att det inte var lätt, så varför beklagar du dig?"

Jo, men visst är det så. Jag valde att bli ensamstående mamma, då måste jag också klara alla problem i vardagen med ett leende. Arbetslöshet, dålig ekonomi, barnets sjukdomar, logistiktrassel, familjeproblem, förkylningar, skolproblem - allt ska jag ta med ett leende och allt ska jag tycka är helt ok, kanske rent av underbart, jag har ju själv valt detta liv. Och det dåliga samvetet jag får när jag inte riktigt orkar med att vara strålande lycklig gör ju den saken så mycket lättare. Det är tyvärr inte första gången jag hör liknande tongångar, och inte är det den sista heller.

Jag är, som jag skrivit någon gång tidigare, en mycket lycklig mamma! Jag vill inte byta mitt liv med detta underbara barn mot något i denna värld. Däremot är jag inte alltid en lycklig människa, det här livet är i övrigt inte alltid helt snällt mot mig, och då och då blir jag fruktansvärt trött. Jag önskar jag slapp känna så, jag önskar jag slapp vara ledsen och trött och ur form. Men jag önskar nästan ännu mer att jag kunde få tillåtelse att känna som jag gör. Utan skuldkänslor, utan skam, utan förmaningar. Att jag istället för kritik möttes av värme, istället för skuldbeläggande kunde få en kram, istället för fördömande kunde mötas av förståelse. Jag inser ju att det är mycket begärt, men man får väl önskedrömma.

Förkylt...

Visbypesten är ett känt begrepp för alla medeltidare - det där att hänga med massor av folk under en vecka, kramas, dela vattenflaskor och tja,  hm. Jag har ju vagt hört att folk gör andra närgångna övningar också... Det brukar resultera i praktförkylningar. Hittills har jag dock aldrig (peppar, peppar!) drabbats. Inte heller lajvpester brukar störa mig. Skolstartspesten däremot, den verkar vara oundviklig. Först var det barnet som hostade och var febrig några dagar, nu är det jag som snörvlar och har ont i halsen. Just precis nu tycker jag alldeles ofantligt synd om mig, mest för att vi ska på släktträff i morgon, och det känns så där spännande med ett huvud som är tungt som bly och en näsa som leker vattenkran. Barnet däremot är så där överenergiskt frisk igen, tack och lov, så idag gick hon lyckligt iväg till sin skola.

I övrigt då? Jodå, vi fick finbesöket, så nu har jag lekt körlärare i två dagar och låtit min vän köra mig både hit och dit. Idag var vi i närmaste domkyrka och tittade, och jag lurade ut den unge mannen på 90-väg. Skojigt värre! Vi besökte också Byns museum, vilket är värt ett eget kapitel någon gång. "Shurgard" fastslog vännen, vilket ju känns upplyftande för "ett unikt museum som vi ska vara stolta över" - och nej, det är som vanligt aldrig jag som är stolt... Men jo, unikt är det ju. Eländet.

Finbesöket var mycket trevligt, det tyckte både barnet och jag. Det var till och med så att barnet muttrade över hur tråkigt det var att han åkte hem, och hur mycket trevligare det var att vara en till hemma hos oss - stort för en ung dam som annars hatar att dela mamma med någon alls.

Och hur mår jag efteråt? Definitivt inte sämre, men inte heller bättre. Sömnen är urusel och jag har svårt att längta till saker. Vill liksom inget, inte på riktigt. Däremot har jag haft ett otroligt tålamod med barnet den senaste veckan, vilket förvånar mig, men samtidigt gör mig glad. När man redan mår dåligt är det inte lätt att hantera både argt barn och det egna dåliga samvetet över tålamod som tryter. Men denna vecka har det gått över förväntan.

Men trött är jag, och i grunden ganska ledsen. Ni vet, den där famnen jag efterlyst ett tag nu. Jag behöver den. Väldigt, väldigt mycket.

Nedstämdhetsexpressen dånar vidare

Jodå, det är som jag befarade, jag är definitivt på resa till Melankolia stad. Underbara uppehåll hindrar inte färden, de ger litet vila, samt tyvärr också en sorg över att det går så fort att tappa glädjen igen. Jag orkar helt enkelt inte riktigt med vardagen, kanske för att den känns så diffus, kanske för att det känns som om jag halkat ohjälpligt efter med allt. Som om jag inte orkar ikapp, vare sig med tvätt, städning, papper eller mig själv. Kanske allra mest det sista.

Barnet är hemma med hosta och feber, vilket inte direkt underlättar att komma ikapp - det där att sätta på en ljudbok eller bra musik funkar så dåligt när hon helst vill ligga i soffan och se på film. Och mina tankar stör så mycket när jag inte har något annat som distraherar. Tänk om man kunde stänga av hjärnan litet då och då...

Men jag måste ju. I morgon får vi förhoppningsvis riktigt fint besök, och då borde det vara lätt att städa undan åtminstone. Borde. Jag får intala mig att vännen förtjänar att få se vårt hem i någorlunda ordning, det kanske funkar. Annars är jag mest trött. På nuet, på framtiden, på det mesta faktiskt. Just nu hjälper det dåligt att veta att jag innerst inne har en kärna av outsäglig glädje, ändå vet jag att det är den som bär mig genom även detta. Jag vet att jag kommer ut på andra sidan, förr eller senare. Det är bara det att den vetskapen som sagt inte hjälper just idag.

Ibland tänker man

Idag har det varit en dag för grubbel och tankar. Men också för stort mod - jag har gjort tre saker jag egentligen inte vågade alls, och det är bra jobbat på en dag. Jag är rätt stolt över mig själv, kanske mest för att jag inte nojar sönder nu efteråt, gjort är gjort och det kan gå bra eller åt helvete, men nu har jag gjort mitt.

I övrigt har det alltså varit tankar som präglat dagen, tankar och ett par insikter. En av dem, den viktigaste, är att det faktiskt inte är vantrivsel som är mitt problem med Byn. Inte egentligen bristen på vänner heller. Det är värre än så. Byn dränerar mig på energi, och framför allt på självkänsla. Det finns många orsaker till detta, till varför jag tappar all tillit och tilltro till mig själv här, men det tar vi en annan gång. Nu räcker det att konstatera fakta.

Finaste syster T har sagt att jag blir en annan människa, en bättre sådan, när jag inte är i Byn med omnejd. Idag förstod jag att hon bokstavligen har rätt. På många andra håll är jag någon, jag är Trollmor som har vänner, som klarar saker, som har ett värde. Här tappar jag allt detta, jag blir svag och tror mig inte om att duga till något. Jag tappar allt som är jag, och då kan jag inte heller finna nya vänner eller göra ett bra arbete, jag finns ju inte, och den roll jag spelar har noll och inget värde i mina ögon.

Det är hög tid att jag rör på mig. Nu kvittar det snart vart, bara det blir en omstart, en nystart. Jag måste få ett värde, i mina och andras ögon. Det får jag inte här.

Öar är bra saker!

Som bekant hade jag ju en fantastisk semester på Gotland alldeles nyss, närmare bestämt på Visby medeltidsvecka. I helgen for barnet och jag till en annan, mer närbelägen ö, nämligen Visingsö, där man har en årlig medeltidsmarknad. Vi valde att denna gång stanna på ön två dagar, med en dag i Gränna dessförinnan. Det visade sig vara ett kanondrag - vi har haft en alldeles fantastisk semester. Vänner, musik tornerspel (barnets förtjusning), fint väder, mat, glass (med smak av honung/chévre!), polkagrisar, mer musik, häng vid lägerelden, gycklare (barnets förtjusning det med) och massor av annat underbart.

Allra bäst var förstås alla underbara människor, nya och gamla vänner, folk jag inte sett på ett år, och folk jag inte sett på tolv! Barnet hittade andra barn att leka med, vilket resulterade i att gästabudskvällen för vår del tog slut klockan tolv. På natten. Och hon satt i timmar och tittade på all underhållning med sina kompisar, så jag hade all tid i världen att prata med mina. Ostört.

Dessutom var folk så underbart rara att hälften varit nog - bara en så enkel sak som att vi fick "låna" två fripass till söndagen, vilket gjorde att vi kunde besöka marknad och tornerspel båda dagarna. "Jag har visst råkat tappa mitt", som en av kompisarna sade -himla praktiskt att han tappade det i min (nyinköpta!) bältesväska.

Barnet har varit saligt, allt har varit roligt och hon är numera helt med på att medeltid är världens bästa grej, medeltidskläder supercoola och att hon bara måste med till Visby nästa år - att ligga på en mantel vid en eld och lyssna på favoritmusikerna, med mamma nära och många vuxna som bryr sig, det var alldeles underbart. Och jag vet ju sedan gammalt att inget får detta barn så lyckligt som bra livemusik.

Denna helg var faktiskt mer av en vitamininjektion än Visby, kanske för att jag slapp det dåliga samvetet över att jag "överger" mitt barn för egna nöjen. Fast en liten dos skuldkänslor fick jag förstås, vid en antydan om att det hade varit bättre att stanna hemma och söka jobb än att åka på semester...

Men bortsett från den lilla bismaken, samt att en hund kissade på min mantel, har helgen varit ljuvlig och jag har åter litet kraft och glädje. Till detta ska läggas att jag nu har minst tre saker att se fram emot i närtid. I veckan kommer en av mina käraste vänner för en tvådagarsbesök, jag kommer att kunna åka med vännerna till Stockholm för att gå Tjejmilen 1 september och i mitten av september har jag fikadejt med fina Nylsa med fru och barn. Helt plötsligt ser livet mycket roligare ut.

Öar och vänner, det är vad jag behöver.