"En utmaning, jaa!"

Mina favoriter, GAS, låter ofta här hemma. Antingen via den eminenta GAS-jukeboxen på www.gasklubben.se eller något av mina gamla trevliga videoband. En verklig favorit är Kasinofeber som jag ser om och om och om igen. Den är helt klockren, och för mig som kommunpolitiker är porträttet av kommunalrådet Clemens Bodin bland det bästa - en både ömsint och elak drift med den verklighet, vånda och villfarelse kommunpolitiker stundom hamnar i, särskilt de som tror att man kan para sig med näringslivet utan risk.

I Kasinofeber framträder också den lilla söta trion Ladyshave, bedårande töser med nästan varsin hjärncell, ljuvligt stereotypa. I sitt mellansnack ("det är första gången vi har mellansnack, faktiskt") upprepar de oavbrutet "det är spännande!", "det är en utmaning, detta!" "en spännande utmaning, jaa!", och litet mer allmän rappakalja. Allt med ett tonfall och en blick som skulle passa en lobotomerad cockerspaniel, typ.

I går var jag på mitt första fullmäktigesammanträde här i Byn. Kort och rätt intresselöst, på det stora hela. Kvällens underhållning stod man för från skolförvaltningens sida, och den var nog så oavsiktlig. Upp i talarstolen kliver en av förvaltningens anställda för att svara på frågan om vad förskolan gör för integrationen. Och ordagrannt säger personen: "Jaa, _det_ är en utmaning!" följt av litet allmän rappakalja. Ibland undrar man om Claes Eriksson skrivit alla sina produktioner med utgångspunkt från Byn...

Jag ska bli en Robinson....

Lyssnar just nu på "Drömmen", en av sångerna ur Galenskaparnas/After Shaves uppsättning Kasinofeber. Den numera arbetslöse sjukhusvaktmästaren Acke sjunger om sin dröm, att bli den nya Robinson, känd, sedd och i centrum. Istället för att bara vara "inventarium i alla dessa gamla rum" vill han "åka till en öde ö och bli världens medelpunkt". Jag undrar hur många av oss som någonstans går omkring med liknande drömmar. Kanske inte nödvändigtvis att bli en Robinson (i alla fall är just dokusåpadeltagande det sista jag drömmer om!), men att sluta vara ett inventarium, och istället bli utpekad som den som är "så känd och kul och utåtvänd". Inte för att vi vill bli löpsedelsnytt, utan bara för att det inom oss finns en dröm och en förhoppning om att det någonstans ska finnas en plats "som bättre passar min person". Jag tror vi är många som drömmer den drömmen. Jag tror inte vi är lika många som gör så mycket för att uppfylla drömmen.

Och nej, detta är ingen sådan där käck "nu ska vi rycka upp oss och göra verklighet av våra drömmar att bli fårfarmare i Australien"-krönika. Ganska precis tvärtom faktiskt. För jag tror det finns drömmar vi behöver ha utan att därmed också ha kravet på oss att göra så mycket av dem. Så klart, om jag nu hyser en allt förtärande dröm om att bli skådis, läkare eller varför inte fårfarmare - då bör jag nog försöka uppfylla den drömmen om jag inte ska sitta där om femitio år och vara bitter för att jag inte ens försökte. Men det är inte riktigt de drömmarna jag tänker på här, utan den andra sorten. Där man kan drömma om att vara den kände och populäre Robinson-vinnaren, som Acke i Kasinofeber utan att någonsin egentligen vilja göra ett enda försök att komma dit. Drömmen räcker. Man vill definitivt inte sitta på en öde ö i veckor och bli lortig och myggbiten. Man vill inte ha en massa TV-kameror som dokumenterar osämjor, gråt och raggningsförsök. Man vill bara drömma om hur det skulle bli OM man vore Robinson-vinnare och bara njuta av det goda det skulle föra med sig utan att bli belastad med vare sig ansträngningen att ta sig dit eller de problem det faktiskt skulle föra med sig. (Förresten har jag aldrig sett ett enda Robinson-avsnitt).

Själv vill jag stundom bli en liten småbruksbonde, med några getter, kor och en häst. Litet får och höns och en vallhund. Ett par katter, ett underbart gammalt hus med vedspis i köket, och vackra marker och skogar att njuta av. Men så pass mycket vet jag om bondlivet att jag under inga omständigheter har lust att gå upp fem varenda jämrans morgon för att mjölka dessa kor. Jag vill inte ha de möss som följer med det där gamla huset. Någon företagsbokföring finns aldrig i mina drömmar - än mindre vetskapen att fyra kor, tre getter och tolv får inte direkt räcker att försörja sig på. Eller att jag inte kommer kunna gå in klockan tre på vintereftermiddagarna för att mysa i köket resten av dagen, för skog och mark kräver jobb om de ska gå att njuta av...

Nej, det är en dröm som jag älskar och som jag gärna leker med innan jag somnar om kvällarna, men som jag faktiskt inte har den minsta avsikt att uppfylla. Det är bra som det är. Visst, till dels skulle just den platsen passa min person, men det är ju bara till en del. De andra delarna klarar jag mig utan. Och så är det med många av mina drömmar, allt från de mer personinriktade till de totalt verklighetsfrämmande. De är ett bra tidsfördriv, en rolig lek och lär mig ofta hitta nya sidor, tankar och idéer hos mig själv. Mer är det inte. Mer ska det inte vara.

Vad drömmer du?

Gorillor, torsk och logik

När bergsgorillor hotas av utrotning i Rwanda skriker vi högt i Europa och tycker att rwandierna är dumma som inte inser att världen behöver gorillor. Som för rwandierna är skadedjur som förstör deras skördar, och som dessutom går att äta - i ett land där försörjningsmöjligheterna är små, där varje skörd räknas och där infrastrukturen ser ut som den gör.

När torsken hotas av utfiskning här hemma i Östersjön skriker vi också högt. För att vi ogillar larmrapporterna, för att ingen minsann ska komma och säga att vi ska avstå från VÅR torsk, och Gud nåde om EU eller annat utomstående instans skulle ha några åsikter om hur VI bedriver VÅRT fiske. För alla andra länder är mycket värre, och det finns minsann torsk så det räcker och dessutom vill jag ha min mat som jag är van. I ett land där det finns rikligt med alternativa födoämnen, av alla de slag, inte minst andra goda fiskar. Och där för övrigt ytterst få ens kan laga god torsk (men det är litet utom ämnet...)

Alltså: jag kan köpa att man inte alls bryr sig om miljön, även om jag tycker det är korkat. Jag kan acceptera att man inte tror på miljölarm, utrotningshot eller på betydelsen av ett varierat djur- och växtliv. Absolut. Jag kan acceptera att man tycker rätt mycket, faktiskt. Men i helsicke att jag kan acceptera denna fatala brist på logik! För tycker jag att bergsgorillor i Rwanda ska skyddas mot utrotning då får jag också acceptera att reglerna gäller även för mig - skyddsvärda djur ska vi inte jaga, fånga eller äta någonsin. Anser jag dock att vi minsann ska få göra som vi vill och att larmen om utfiskade vatten är överdrivna - då ska rwandierna få skjuta sin bergsgorillor i fred för världsopinionen. För det kan väl inte vara så att det i första hand inte är logiken som brister hos oss? Att det inte handlar om djurens värde utan om människors? Att vi har rätt att kritisera rwandier, men att ingen har rätt att kritisera oss svenskar/nordeuropeer? Då är det inte logikbrist, utan något mycket värre.

Dags för mig

Alla andra bloggar. Då borde man ju blogga - eller hur? I alla fall om man som jag tycker att man säger/tycker/tänker mycket bättre saker än alla andra. ;-)

Nej, kanske inte, trots allt. Men kanske kan det ge litet att prata om vardag och ovanligheter, det nära och det långt borta, det välbekanta och det främmande, här och nu och då och där. Dvs, blir det som jag tror kommer min blogg att växla mellan det lilla livet med troll och det stora livet med... tja, orcher, illvättar och en eller annan tomte. Ungefär.