A-kassematematik

Jag har ansökt om att få gå en tvådagarskurs med bibehållen a-kassa. En vettig kurs i hur man söker jobb. A-kassan har rätt att bevilja upp till halvtidsstudier, så jag trodde detta var en lätt match. Två heldagar på drygt två veckor, långt ifrån halvtid alltså. Trodde jag.

A-kassans handläggare: "Det är heldag. Då blir det heltidsstudier".
Jag: "Men hur kan ni räkna så? Det är ju tolv timmar på två veckor".
A-k: "Ja, men det är heldagar. Då är det heltid!"
Jag: "Då blir det ju omöjligt att gå konstruktiva kurser som möjliggör jobb?"
A-k: "Nej, inte om det är på deltid".
Jag: "Men detta är deltid".
A-k: "Nej, det är heldag. Då är det heltid!"

Någonstans där gav jag upp och avanmälde mig till kursen. Men jag tycker detta öppnar upp för nya kreativa tolkningar av begreppet heltid. Tolv timmar på två veckor för heltidslön - det vore liksom perfekt det.

Vardagslycka

Små enkla saker har gjort denna helg till en av de bästa jag haft i Byn sedan jag flyttade hit - ja, om man undantar de helger vi fått besök av vänner från långt borta. Men en hemmahelg, utan något särskilt, som ändå blir så fin - det är så ovanligt att jag nästan inte vill tänka på det. Jag njuter bara av att det faktiskt blev.

Fredag: Trollets klasskamrat (som för övrigt bor i samma hus, men i den lugna överdelen) var här medan pappan tränade. Ungarna lekte inne, vi fikade, vi gick ut och de lekte "Robin Hood med fotboll" (nytt och kreativt historiskt grepp!), medan jag promenerade i deras närhet. Sedan gick vi in och de fredagsmyste i soffan med en film (gissa vilken) och chips. Själv bakade jag Fyriskaka, och syster T tittade in för en fika och en massa prat. När grannpojken gått hem och Troll fått läsa upp läsläxan och spela sin enda ton på kornetten (jo, hon har börjat spela kornett!) för T, nattade jag barnet, och sedan pratade vi vidare, T och jag. Avslappnat och skönt, som det är med finaste vännerna.

Lördag: Troll var bjuden på födelsedagskalas till en annan klasskamrat, och jag var medbjuden. Kalaset, som mestadels var utomhus, avlöpte väl, och sedan vi städat upp, gick vi hem till familjen och fikade och pratade och bara var. Jag läste saga för minstingen, Troll lekte och spelade spel med de större barnen, vi satt ute i solen med kaffe och kakor och pratade om ditt och datt. Kalaset började elva, och klockan fem fick jag skynda iväg för att uträtta utlovade ärenden. Hämtade Troll vid sex, vi for hem och åt god middag vid en film. Fina samtal med käraste Rouva och andra via nätet sedan Troll somnat gott.

Söndag: Sovmorgon, mysfrukost, promenad till affären, kakbak. Troll bakade mjuk chokladkaka nästan helt själv (jag fixade de varma momenten), jag bakade kokostoppar, och sedan kom min underbara guddotter med mor hit för att fika med oss. Troll fick en mängd utrensade spel av dem, och min guddotter fick litet husgeråd av mig - stora fina lilla flickan ska flytta hemifrån! Sedan middag, och en kvällspromenad runt kvarteret innan jag läste dikt och nattade Troll.

Allt som allt en fin helg, en fantastisk helg. Människor av olika slag och olika åldrar, samtal, mycket ute, fint väder, god mat. Det har varit bra, mycket bra. Det är sådana helger jag behöver så innerligt väl. Så enkelt, så litet, och så oerhört betydelsefullt. Vardagslycka, det viktigaste av allt.

Förresten

kommer jag behöva nya glasögon tror ortoptisten. Det tror jag med. De nuvarande kostade så där 4.500:- med enklaste glaset och utan bågar. Nästa uppgradering innebär specialglas. Vi talar nu om en kostnad på så där 6.000 - 8.000:-. Per glas. Och fortfarande då av enklast tänkbara modell. Idel ädel nöjen, var det.

Idel ädel nöjen

Vi ska få stamrenoverat. Nytt badrum, nytt kök, ny ytterdörr - och samma gamla grannar, är den korta sammanfattningen. Vid stamrenovering måste ALLT flyttas från kök och badrum. Precis allt. Köksskåp ska tömmas, möbler flyttas och den där fantastiska frysboxen som var ett så smart drag för sex år sedan... tja... alltså. Sovrummet? Den som sett vår nätta lilla köksutrustning inser att jag kan hålla mig för skratt rent logistiskt - det lär bli väldigt många kartonger.

Men det är faktiskt världsliga saker, som Karlsson på Taket skulle sagt. Jan kan leva med det. Liksom med att ha husvagnstoalett i en månad och duscha i en barack på gården. Jodå, det kommer fungera. Men sedan släppte bostadsbolaget den stora nyheten. Eller ja, de nämnde det litet i förbigående så där. Som något man väl fixar på en kafferast. Förråden, källarförråden, ska tömmas. I alla fall de med rörledningar. Tömmas helt, och innehållet stuvas in i lägenheten.

Alltså - jag är lajvare. Alla medskyldiga vet precis vad jag menar med det. Lajvare har saker. Kläder. Vapen. Renfällar. Andra saker. Mer kläder. Bra- att-ha-prylar. Och litet, litet till. Dessutom flyttade så där 1000 böcker ned i förrådet när jag flyttade hit. Och så finns där Trollets alla kläder som blivit för små (sparade till ett eventuellt syskon), och en hel del leksaker. Och några kartonger kläder hon snart växer i, eller ja, inom de närmsta åtta åren i alla fall... Och vadmal. Och julsaker. Och prylar. Och pryttlar. Och mattor till förbannelse. Och sånt där ni vet, som bara hamnat i förrådet, för att det faktiskt inte får plats någon annanstans. Och min samling på så där 400 pingviner. Och en massa annat som jag glömt.

Jo, jag vet, det här blir ett utmärkt tillfälle för mig att göra mig av med gamla musburar och oanvändbara väskor, och litet annat smått och gott. Men resten? Det ska in i vår lägenhet och trängas med oss och allt annat. Eller också drabbas jag av omåttlig Feng Shui-iver och dumpar allt. Men ärligt talat, oddsen för det är rätt skyhöga...

Sade jag något om att jag ville flytta? Typ nyss?

En fundering

Borde jag skriva kortare blogginlägg eller utveckla dem till romaner? Bara undrar, liksom.

Award - eller heter det utmärkelse?

Titta, jag har fått en utmärkelse. Eller Award som det heter på engelska och bloggiska. Från fina Andelieb, som också hon är trollmor. Jag är för övrigt nätgudmor till hennes yngsta troll, det är jag stolt över. Liksom jag är över denna utmärkelse - samt över det faktum att jag lyckas få till det rent praktiskt med både bild och länkar.
Andelieb motiverar utmärkelsen så här: En annan Trollmor än jag som bloggar om en Trollunge från himlen, grannar från helvetet och allt däremellan.


Nu ska vi se om jag klarar resten av uppgiften också: att ge utmärkelsen vidare till fem bloggar med mindre än 100 följare samt att svara på fem frågor. Med viss reservation för att jag inte har den blekaste aning om hur man tar reda på antal följare till någon annans blogg ger jag med varm hand utmärkelsen till:

Bollebygdsmamman: Skriver om vardagslivet med sina två hjärtan. En blogg om de små sakerna som bara är.

Brickens blogg: underfundiga tankar, odlingsprojekt och filosofi. Fast Bricken, du borde uppdatera mera!

Det levande korset: om att vara kristen här och nu, med allt vad det innebär.

Bokmalin: min fina extrasysterdotter, som skriver om böcker. Och som också borde uppdatera mera!

Amo- bland stuvar och nystan: en hantverksblogg, om allehanda små- och storpyssel. Som kan få till och med mig att börja längta efter en virknål.

Vilken tur att jag börjat skriva igen, och att jag fick den här utmärkelsen, så jag kunde sparka litet diskret på folk. Eller ja, diskret och diskret...

Och sedan var det frågorna jag skulle besvara:

1) Varför började du blogga?
För att jag fick en känsla av att "alla" gjorde det, och ville kolla om det var kul. Det var det! Och för att jag tycker så oändligt mycket om att skriva.

2) Vilka bloggar följer du?
Oj, det är en del. Ovan nämnda förstås, och fler vänbloggar. Jag hänvisar hit för en del av de andra. Av de mer kända bloggarna är Ketchupmamman och Fredrik Backman dagliga måsten numera.

3) Favoritfärger?
Beror ju på litet var de ska vara, färgerna. Förgätmigejer ser jag helst i blått, och maskrosor ska vara gula. Men annars älskar jag grönt och rött, det går i perioder vilken av dem jag känner mig mest hemma med.

4) Favoritfilm?
Godmorgon Babylon. Förmodligen en av de bästa filmer som någonsin gjorts, och jag har tappat bort min kopia av den. Jag skulle ge enormt mycket för att få fatt på en dvd med denna film. Någon?
Annars beror det på humör och sällskap, jag gillar action, drama, dokumentär, komedi, deckare, och barnfilm. Skräckfilm är dock portförbjuden, jag har fantasi så det räcker utan hjälp.

5) Vilka länder drömmer du om att besöka?
Oj. Alltså. Alla? Men ok, det finns ju vissa som ligger högre på listan än andra:
Vietnam: min dotters födelseland vill jag se så mycket mer av. Det lilla jag såg när jag hämtade Troll väckte mersmak!
Burma: Har jag drömt om sedan jag läste Nevil Shutes och Dorothy Gilmans böcker om landet. Om det någon gång blir en aning av en demokrati där vill jag fara nerför Irrawaddy mot Rangoon.
Canada: Dels för naturen, dels för att jag vill besöka New Foundlandshundarnas födelseplats, men mest för att jag vill vandra i Anne Shirleys spår, och besöka alla platser LM Montgomery skrev om.
Island: islandshästar, jöklar, geysrar och så måste jag uppleva Snorre Sturlasons land.
Italien: För att jag vill resa i Katis fotspår - och Astrid Lindgrens. Kati i Italien är en av hennes mer okända böcker, men jag vill se Forum Romanum hand i hand med dem båda.
Grekland: Akropolis! Det räcker. Minns inte på rak arm var jag först läste om Akropolis, men sedan dess jag drömt om att se just precis den platsen. Sen kan jag åka hem.
Botswana: Naturligtvis sedan jag läste om Mma Ramotswe, Alexander McCall Smith fick mig att bli intresserad av landets historia, som ju avviker en del från de flesta afrikanska länders.

Inser för övrigt att jag förmodligen borde sluta läsa, då det bortsett från Vietnam är böcker som lockar mig till alla tänkbara länder. Eller också borde jag läsa spännande reseskildringar från överkomliga mål som Borås, Flen och Mjölby. Vilket förresten påminner mig om att jag bara måste se Flen, för att få besöka orten Ulf Peder Olrog besjöng. Kan man bli kulturskadad? Och går det i så fall att bota?

Stundom litet elak, ja

Häckar man på namnforum stöter man ibland på de mest märkliga förslag till namn, som Virke... Hur tänker man där egentligen? Men ibland är det inte det minsta fel på namnen i sig, det är bara min ytterst elaka sida som kommer fram när folk frågar vad som passar till ett syskons namn. En lillebror till Tristan kan i mina ögon bara heta Wotan, och det är klart att Augusts lillasyster heter Lotta. Idag, när en förälder frågade om förslag på ett namn som passar till Marco fick jag sätta mig på fingrarna för att inte blixtsnabbt replikera: Polo!

Två korta liv

Två små barn borta. Det är sådant man som förälder knappast orkar läsa, orkar ta in. Fasan när ens barn försvinner, om än bara i ett par minuter, har nästan alla föräldrar upplevt. Den iskalla handen som verkligen kramar om hjärtat, alla skrämmande tankar som blixtsnabbt korsar hjärnan, rädslan som skapar bilder man inte vill se. Och så lättnaden, när barnet bara var några meter bort, bakom en buske, vid en annan hylla i affären eller högst upp i klätterställningen.

Men alla får inte uppleva den lättnaden. Några barn förblir borta, för alltid. Djupt vatten, en bil som svänger runt ett gathörn, ett fall från den där klätterställningen och inget blir mer detsamma. Eller värre, någon gör barnet illa, skadar det, medvetet eller i affekt. Vi vet att sådant händer, vi vet, även om vi inte vill veta. Och vi vet att denna någon inte alltid är en främling.

Två små barn borta, rapporterade medierna idag. Två små kroppar hittades i vattnet, två små pojkar blev aldrig äldre än fyra och åtta år. En mamma häktas, man misstänker att det är hon som dödat sina egna barn. Det ligger bortom allt förnuft, vi förstår inte, vi vill inte förstå, vi kan inte ta in verkligheten. Men sanningen finns där. Två små barn är döda, mördade av den som skulle skydda dem, och för ingen i deras närhet kommer livet bli sig likt, varken för den som dödat eller för de oskyldiga som stod barnen nära.

Vi vet inte mer ännu, men det hindrar inte media, bloggare och andra att spekulera, diskutera och anklaga. Det kommer bli mer sådant, och i alla upprörda kommentarer och arga inlägg kommer snart några att försvinna, glömmas bort. De första som glöms är alltid de tysta brottsoffren, de som inte bara berövas sina kära utan också ofta sin sorg. Att vara förälder, den som inte bara får veta att barnen är borta, utan att det är barnens andre förälder som dödat barnen. Att vara barnens farmor eller mormor, och stå där med den dubbla sorgen - mina barnbarn är borta och det var min son eller dotter som dödade dem. Att vara syskon till ett mördat barn och hela sitt liv undra: "Varför dödade mamma/pappa min bror, men inte mig?" Vi vet att dessa människor finns, föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon, barn, men vi glömmer dem fort.

Kanske för att vi inte orkar ta in deras dubbla och fruktansvärda smärta, kanske för att vi någonstans tycker att omgivningen bär skuld, trots allt. "Borde han inte förstått att frun..." "Men det var ju ändå de som fostrat sin son..." Dessa tysta och glömda brottsoffer far illa, i medias hantering, i alla upprörda diskussioner på nätet, på arbetsplatser, överallt där dessa fall diskuteras. Och de lever med en dubbel sorg vi aldrig kan förstå - sorgen över de förlorade döda, men också sorgen över den förlorade levande. Och skulden, skulden att man inte såg i tid, inte förstod, inte ingrep. Dessa offer för tragedier bortom allt förnuft, inte bara denna, utan många sådana genom åren. De glömda, de förträngda.

Men snart glöms också det viktigaste av allt - de liv som blev alldeles för korta. I detta fall två små pojkar, pojkar som var ämnade att växa upp till vuxna människor, som hade så mycket liv framför sig och så litet tid här på jorden. Vi glömmer dem, delvis för att vi inte orkar tänka på att barn kan dö, men också för att få frossa i vår avsky mot modern, mördaren. Tidningar kommer att skriva om henne, om hennes skuld, om varför, om hur. Bloggare och andra kommer spekulera, finna motiv, finna hatgrunder. Diskussionerna kommer handla om hur och när och varför, och i allt detta försvinner två små barn så lätt.

Vad tyckte de om att göra, dessa små? Vilka drömmar hade de? Vad gjorde dem arga, ledsna eller glada? Vilka var de liv som släcktes och vart skulle de ha tagit vägen, vilka skulle de blivit som vuxna män? I söndags andades de, de levde, skrattade, grät, fanns. Nu finns de bara som två små kroppar, och snart är de bortglömda. I hetsen mot mördaren försvinner offren. De blir till snaskiga sätt för kvällspressen att sälja lösnummer - att två små döda barn och deras övriga anhöriga har rätt till i alla fall en anings integritet glöms bort. Och i förlängningen glöms de, tappas bort, blir till intet eller i bästa (?) fall till ett kriminal- och socialhistoriskt "intressant fall".

Visst kan och bör man fundera över varför dessa barn, och andra, dödas av närstående, men inte för att frossa i motiv och skuld, utan för att förhindra att det händer igen. Visst är det viktigt att veta, men inte för nyfikenhetens eller hatets skull, utan för att rädda andra barn. Visst behövs visshet, inte minst för att vi vill leva i ett rättssamhälle, men vi behöver det inte för att tillfredsställa våra eventuella behov av katastrofer, tragedier och skandaler. Och mitt i sökandet efter svar finns det något vi alla borde komma ihåg:

Alldeles nyss dödades två små barn. Deras liv blev mycket korta. Kvar finns människor som älskade dem, människor som idag står med en ofattbar sorg. Kanske även mamman, vi vet inte. Det vi vet är att denna tragedi inte borde få upprepas, någon gång, någonstans. Och vi vet att två små hjärtan slutat slå. För alltid.

Så krama ditt barn. Krama andra du älskar. Säg att du älskar dem, visa att du älskar dem. Idag. Och sänd en tanke och en bön för två små korta liv och för alla dem som blev kvar med sorgen. Glöm inte barnen. Se dem, minns dem. Och se de människor som finns runt om dig. Kanske kan din blick, din hand, ditt ord vara det som gör att detta inte upprepas. Glöm inte barnen, inte dina, inte grannens, inte någons barn. Och minns två korta liv. Lika viktiga som ditt och mitt, bara så sorgligt mycket kortare. Gör dem inte till offer även för glömskan. Minns dem.

Vila i frid, barn små.

Grannarna - en kort uppdatering

Jodå, dokusåpan pågår. Om nu någon trodde något annat. Så här är nuläget:

A2: Visade sig vara två unga män, eller ja, män av varierande ålder kanske. Den yngre, som jag trodde hade ett osunt intresse för barn, verkar faktiskt vara helt oskyldig på det området, och det känns enormt skönt förstås. Den äldre av dem hade dock en osunt umgänge - ett umgänge som ledde till mycket spring i trapporna, bråk, slagsmål och högljudda gräl. Grundorsaken till detta var I2, men mer om honom senare. A2 modell äldre har flyttat efter sommaren, vilket bostadsbolaget tar åt sig äran för. Det bör de inte göra...

E2: Det unga paret med barn. Tjejen tog barnet under armen och flyttade i våras, vilket i och för sig minskade mängden barnskrik (när inte pappan har sonen förstås), men ökade mängden fester. Livliga sådana. Dessutom har den unge mannen/pojken ett stort bilintresse. Inte mig emot, men jag tycker kanske att det bör ta sig andra uttryck än burnouts och låååånga varvningar utanför mitt sovrumsfönster. Klockan tre på natten. Utan ljuddämpare.

I2: Ja hjälpe oss alla. Jodå, viss systembolagsverksamhet bedrivs där, som jag trodde. Av pappa I2. I mitten av april utökades dock näringsverksamheten, då sonen flyttade in hos sin far, efter att ha lämnat sitt statsfinansierade boende för denna gång. Sonen driver apotek, så nu har vi åter två apotekare i huset - det var ju annars bara en sedan granne K flyttat. Granne J och granne I2 växlar för övrigt mellan att slåss om kunderna och handla av varandra. Jodå, fullt öppet. Om nu inte det var så att det där foliepaketet jag såg I2 lämna till J innehöll ugnsstekt torsk förstås. Men jag betvivlar det storligen.

Granne I2 är en spännade ung man. Hittills har jag ringt störningsjour och polis för allt från musik på sådan volym att porslinet hoppade i mina skåp, till misshandel, öppen drogförsäljning och slagsmål. Störningsjouren kommer inte så ofta, eller som de själva säger: "Till den adressen åker vi inte utan polisen, så det är bättre att du ringer dem direkt". Dvs två utbildade securitasvakter åker inte utan polisbeskydd till den granne jag har mittemot mig, den granne vars dörr jag måste passera dagligen med min sjuåriga dotter. Jag vet inte om det är komik eller tragedi, men såpa är det!

Och granne H - eller snarare mamma H - har ökat sina chanser att bli utnämnd till PITA nr 1 (Pain In The Ass alltså). Hysteriska utbrott när vi möts på gården, fejkad hjärtinfarkt i min hall, telefonsamtal vid ytterst olägliga tillfällen osv. Måttet rågades en dag i somras då hon, fullt hysterisk, ringde på min dörr och kom in med ett glas i handen - ett glas med en simmig vätska och en mängd halvupplösta kapslar. "Kan du analysera det här?", löd frågan, och det kunde jag ju. Inte. Istället kunde jag ringa polisen, även om det inte var helt uppskattat av damen ifråga. Enligt henne själv hade hon dragits in i I2s lägenhet och sedan tvingats på dessa droger av granne I2, men med tanke på att hon handlar ganska friskt på diverse av husets apotek vet jag inte om tvånget var så stort. Efter mycket rabalder lämnade hon vår lägenhet, polisen kom (att H skulle stanna kvar och prata med polisen och anmäla tvångsförfarande fanns inte på kartan), och jag överlämnade glaset till dem. Vilket innebar att jag, enligt apotekarlogik, stulit droger för att ge dem till polisen. Det var ett par spända dagar innan Troll och jag kunde fara på välbehövlig semester... När vi kom hem hade I2 lyckats med konststycket att köra rattfull och utan körkort, så just nu är han nästan lugn.

Och vad säger bostadsbolaget? Att "de gör allt de kan för att situationen ska bli bättre". Men det har de sagt i tre års tid nu - och bättre blir det inte. Snarare värre. Jag har tvingats skruva av min ringklocka på ytterdörren, de flesta kvällar sitter jag med alla lampor släckta och jag vågar inte låta Troll gå ut ensam. Men bostadsbolaget kan sträcka sig så långt att vi (dvs Fina Grannen och jag) kan få gå litet, litet före i bostadskön om vi vill flytta, och kanske slipper vi betala dubbel hyra vid en flytt. Man kan skratta ihjäl sig. Eller inte. Allt beror på vilken sorts humor man har. Och min humor angående dokusåpor har definitivt tagit slut!

Stolt mamma!

Idag har det regnat en aning här i Byn. Ungefär en sådan aning att jag funderar på om vi får simma till skolan imorgon bitti. Så vi beslöt oss för att baka en sockerkaka, det är sådant där bra regnpyssel som roar mor och barn - och ger Trollmor de där extra kalorierna hon så väl behöver. Eller hur det nu var...

Vi bakar gärna här hemma, trots att vi inte är lika förtjusta i att äta upp resultatet, men sockerkaka gillar vi båda. Den här gången gav jag Troll i uppgift att baka själv, jag stod bredvid och tog hand om de mer riskabla momenten, men det mesta skötte hon på egen hand. Hon klarade både att läsa och tyda receptet, räkna ut hur mycket 150 gram margarin är, och mäta upp alla ingredienser. Samt att vispa ihop det hela och följa alla instruktioner.

Och ja, jag är stolt. I skolan arbetar de nu med tal upp till 10, jag är dyskalkyliker med mattefobi och jag har ändå lyckats lära min dotter att tänka matte så pass att hon klarar 50+50+50. Och hon kan läsa ett recept, både ingredienser och instruktioner, det bådar gott för framtiden. Men det viktigaste av allt: hon tycker det är kul! Hon är stolt över att hon kan baka, och hon tycker det är kul att få räkna ut hur hon ska gå tillväga. Att räkna och läsa blir inte bara viktigt, utan också roligt när det resulterar i en mycket god sockerkaka som man får äta upp.

Jag är stolt över min begåvade, verbala och smarta lilla tjej. Och jag är faktiskt stolt över att jag, i alla fall då och då, lyckas göra inlärning och kunskap till roliga och spännande saker.

Kulturell lycka och funderingar

Idag tog Gammeltrollmor med Troll och Trollmor på musikalen "Annie". Tusen tack, snälla Gammelmor! Troll blev överförtjust, hon var lycklig från hårtofs till tåspets, och hon njöt i fulla drag av musik, sång, teater, dans och förstås den alldeles riktiga hunden som var med i föreställningen. Det var en riktigt bra uppsättning, det tyckte även vi andra, men för Troll var det rent av magiskt.

Framför oss satt ett äldre par med sitt barnbarn, en kille i ungefärlig Trollålder. Han var inte imponerad. "Det är jättetråkigt! Jag vill hem och titta på TV och spela dataspel", utbrast han i pausen, och när det var slut kommenterade han att "Det var det tråkigaste jag gjort". Och det är klart, alla barn kan inte vara som Troll (det räcker så bra med ett), men när en sjuåring faktiskt blir genuint uttråkad av en spännande föreställning, och arg på mormor/farmor för att hon tvingat med honom, eftersom dataspelen är roligare - är det inte någonstans litet underligt?

Jag har alltid trott att barn blir kulturellt intresserad av att utsättas för kultur. Om man läser tillsammans, lyssnar på musik, går på barnteater osv, då får barnet i alla fall en grund att stå på, och sedan kan de gå vidare åt vilket håll de vill. Kvällens upplevelser stärker mig i den tron, i tron att det inte funkar att låta ett barn sitta framför TV och dator oavbrutet i sju år utan att det påverkar. Och nej, jag vet ju inte om just detta barn tillbringar sina dagar helt framför skärmar, men vissa kommentarer från mormor/farmor gör att jag nog tror mig ha rätt i den gissningen.

Men jag är glad över att jag läst för Troll från dag ett tillsammans, att jag låtit henne lyssna på diverse underlig musik och titta på annat än barnfilmer, att vi besökt en mängd museer och att vi då och då (allt för sällan) kan gå på teater tillsammans. För visst tittar Troll på Barbiefilmer, lyssnar på Eric Saade och spelar på den i mitt tycke vedervärdiga sajten "Tjejspel" på datorn - jo, visst konsumerar hon mainstream-kultur och diverse rent skräp. Men hon vill fortfarande att jag läser två dikter, en rolig och en vacker, varje kväll. I somras upptäckte hon opera, och drömmer om att gå på en riktig föreställning. Dessutom sjunger hon högt och ofta sånger av Rävspel och Kråksång, inte alltid de mest barnvänliga, och tittar gärna på filmer med Galenskaparna/After Shave eller Svenska Ord. Och hon älskar att gå på museum, allra helst med guidad visning, och gärna ett konstmuseum då och då (det senare tackar jag skolan för!)

För mig har det varit naturligt och roligt att dela det jag själv tycker om med mitt barn. Jag vill visa henne den här världens vackra, det må vara natur eller kultur, och jag vill ge henne glädje, skönhetsupplevelser och nyfikenhet så mycket jag bara kan. Det känns som jag lyckats, så här långt, och det gör mig lycklig. Lycklig för att mitt Troll har upptäckt hur härligt det är att lyssna, titta, känna, uppleva och ta in musik, lyrik, konst, film, teater, likaväl som skog, sjö, berg och äng. Jag är lycklig att jag kan ge min dotter så mycket, att jag faktiskt är oändligt rik i det avseendet.

Vi lär aldrig fara på årlig utlandssemester, Troll lär aldrig få dyra märkeskläder eller kunna ha det senaste i datorväg eller ens en nyköpt cykel. (Ungen måste förresten vara den sista i landet som inte har en spelkonsol av något slag hemma). Jag har ont om pengar, och arbetslösheten hjälper inte upp det hela. Men i just detta avseende är jag mångmiljonär, för jag kan ge min dotter det mesta av det bästa. Varje dag, tack vare böcker, film och skivor. Och hon tar lyckligt emot, och njuter av nästan allt jag visar henne. Vi delar upplevelsen av kulturen. Och vi har många år av upplevelser framför oss. Det gör mig än lyckligare.

Back on track?

Jodå, jag vet. Jag drabbas stundom av bloggtorka, kommer kanske på intressanta saker att skriva, men skriver dem inte. Eller kommer inte ens på det minsta av intresse, vare sig för mig eller eventuella läsare. Och för varje dag jag inte skriver blir det allt svårare att börja igen.

Men några av mina favoritbloggare har också drabbats av detta. Eftersom jag alldeles snart tänker börja tjata på dem att de ska skriva nya inlägg måste jag föregå med gott exempel. Liksom. Så kanske är Trollmor tillbaka i bloggvärlden igen.

Disclaimer: Detta är inget blogginlägg, det är en notering. Ska skriva alldeles på riktigt, alldeles snart. Hoppas vi ;-)

Grannarna - nu med nya medverkande

Det har, som tidigare nämnts, varit rotation på folk i huset. Grannen A, han som eldade upp lägenheten, blev förflyttad. Granne I, den där som ville ha hjälp med allt och skrämde grannar, flyttade frivilligt fast av misstag. Och granne K, killen med eget apotek, flyttade snabbt när han riskerade en vräkning. Lilla rara E, den dementa damen, har också flyttat.

Och vad fick vi istället? Jo, nya medverkande i dokusåpan. De första som flyttade in efter A var rara och tysta, men försvann snart. Som A2 dyker det nu upp en man som står klistrad vid fönstret och betraktar folk, mest kvinnor. Och flickor. Fick veta att han fotat Troll genom fönstret. Idag hann han ge Troll godis medan jag packad ur bilen. Och han pratar inte med mig, utan skyndar in i lägenheten när jag kommer. Jag tycker inte det känns bra. Alls. Milt uttryckt.

Som E2 - ett ungt par, med litet barn. Och fester. Och en förmåga att borra upp hyllor klockan ett på natten. Med slagborr. Och fler fester. Och högljudd musik. Halva nätterna.

Och för att riktigt lyfta dokusåpan: nu har huset som Gud glömde inte bara apoteksinnehavare, utan också eget systembolag. I2 är en företagsam person, nämligen. I går kom vi hem från Uppsala litet före 18, och skyndade till simskolan. Då ramlade några berusade/påtända personer ut genom I2:s dörr och tog sig ned för trappen för att parkera i porten. När vi kom hem vid 19.45 hade polisen hunnit vara här och gripa två av dem för misshandel på den tredje.

Och som K2 tydligen ett par med fester och slagsmål. Dem har jag missat hittills, eftersom vi varit borta en del, men det är full fart där också. Eftersom detta hus tydligen är utrustat med dårmagnet.

I morgon ska jag roa mig med att ringa polisen angående A2. Samt luska litet i vem man kan tala med om I2:s företagaranda. Sedan ska jag börja flyttpacka...

Bara du är nöjd

Trollet sover gott, i min säng. Plötsligt hör jag snyftningar och litet gnällande från henne. Jag går förstås in, stoppar om täcket som åkt av och kramar om henne. Hon lugnar sig litet, men riktigt bra är det inte, det märks. Följande lilla samtal utspelar sig:

Trollmor: Hur är det, mår du inte bra?

Trollet: Jooo... *snyftar litet*

Trollmor: Är du ledsen?

Trollet: *nickar kraftfullt*

Trollmor: Men lilla gumman, vad är det?

-inget svar- *snyftar*

Trollmor: Trollet, varför är du ledsen?

Trollet, lugnt och med eftertryck: För att det känns bättre!

Varvid det lilla barnet lägger sig tillrätta och somnar om. Gott och djupt och utan minsta ljud. Det är ett säreget barn, detta. Och vad jag älskar henne!

Inte glad idag. Eller?

Eller jo, i grund och botten är jag ju det. Men just idag har jag en svacka. Ytterst förståeligt, vi håller på att krya på oss från en rejäl pers med magsjuka. Trollets första, faktiskt, så jag är ju innerligt tacksam att vi inte har det så här ofta. Och att vi fick hjälp att ta rätt på nedkräkta sängkläder och annat. Och vi är på bättringsvägen - precis lagom för att vi ska missa det mycket efterlängtade teaterbesöket idag... Men i alla fall i god tid för våra inplanerade utflykter nästa vecka.

Så riktigt illa är det ju inte. Det är bara den där trötthetskänslan som kommer när man varit sjuk, kombinerat med litet annan trötthet, litet oro för framtiden, litet ensamhet och ett Troll som varit på uruselt humör ett slag och visat det tydligt. Någon form av livskris modell sexåring, skulle jag tro, det är mycket tårar, mycket "jag ska flytta", mycket "du får aldrig dö" och liknande. Även det begripligt och normalt, men stundom lätt tålamodsprövande. Och samtidigt svårt, särskilt när det inte bara är ilsketårar utan genuin sorg, när gråten gäller sådant jag varken kan ändra eller trösta bort, och min underbara dotter i ren förtvivlan inte orkar med kramar och närhet. Då är det tungt, särskilt att vara ensam, att inte kunna dela oro och egen sorg, att inte själv ha en famn att gråta i.

Tack och lov vänder det ju. För Trollet och för mig. Det är inte många minuter hon vill vara ensam, snart ropar hon på mig och vill vara i min famn igen, vara nära, höra mig säga att jag lyssnar och är delaktigt och att jag älskar henne gränslöst. Då kan vi prata om det jobbiga, vara tillsammans och komma vidare. Det känns bra.

Oron för framtiden finns ju där, hela tiden. Den är inte stor, men den finns. Hittar jag någonsin ett riktigt bra jobb, helst i Uppsala? Kommer vi kunna flytta? Och när? Och framför allt, vart är det jag egentligen passar och hör hemma, på vilket jobb kommer jag innebära det där lilla extra som faktiskt gör att jag bidrar? Ibland känns vägen dit omöjligt lång.

Tack och lov vänder det ju, det också. Jag tror ju på mig, på framtiden och på mina möjligheter. Det är bara sådana här dagar det känns snårigt, svårt och tungt, dagar när jag redan är trött och sliten, av egen och Trollets sjukdom. Det får vara så, för jag vet att det vänder.

Kanske är det trots allt det viktigaste: Jag vet att det alltid vänder. Jag vet att jag kommer orka vidare och att vi klarar oss bra, Trollet och jag. Jag får vara litet småsur över ett missat teaterbesök, jag får vara trött efter sjukdomsnätter, jag får vara ledsen över Trollets sorg och den egna ensamheten, jag får vara orolig för framtiden. Och jag får längta efter det jag inte har. Innerst inne vet jag ju att jag orkar, att jag reder upp det hela och att vi har en bra framtid. Jag tillåter mig svackor, eftersom jag vet att jag alltid kommer upp ur dem.

Men det hindrar inte att jag just nu längtar efter ett Troll i balans, ett bra jobb och någon att krama.

Inte idag heller!

Eller i alla fall inte precis nu. Trollmor har ryggskott, av den där typen att ryggen förmodligen går av snart. Sataniskt är ordet, sa Bull. Jag vill ha mängder av sympatier - klok är jag när vem det nu är slutat att såga med slö fogsvans i min ryggrad. Åsså är det egentligen sista dagen på jobbet, men ryggsmärtan gör att jag inte kan flytta pärmar. Blir en promenad hit nästa vecka alltså...

Teknikens (vid)under

Nej, jag har inte glömt bloggen. Eller de fina människor som läser den. Däremot har min internetuppkoppling hemma fått frispel, och hävdar att varken jag eller min dator finns. Typ. Därmed kan jag inte logga in på nätet. Enligt de klämkäcka meddelanden jag då får via små automatiskt upphoppnade rutor eller via korkad telefonsvarare löses detta enklast genom att jag genast loggar in på nätet. Smart, liksom. Och eftersom mitt liv ser ut som det gör har jag inte en enda kväll sedan problemet uppkom kunnat ringa Felia före 22.00, då deras växel stänger. Fel förresten. I söndags ringde jag före 22. Så där lagom långt före att när jag väl lyssnat på meddelandena om att lösa min brist på uppkoppling genom att koppla upp mot nätet, tryckt 1-2-3-*-# i all oändlighet, sagt mitt telefonnummer samt felet till en röststyrd telefonsvarare och hört den upprepa (hyfsat rätt) och litet annat krafs - då var klockan just 22.00. Varvid jag hör "du kopplas nu vidare till kundtjänst" - piiiiiip - "Kundtjänst har följande öppettider... återkom i morgon".

Teknikens under, var det...

Stark och snäll och glad. Del 2

Tack för fina kommentarer om förra inlägget, både de som kom här på bloggen och de som kommit via andra kanaler. En av kommentarerna utanför bloggen påpekade att "glad" väl är det viktigaste på min ordlista. Det är det också, därför kommer det sist i min bloggkrönika. Dels är det ett dramaturgiskt grepp (man är väl rollspelare och amatörförfattare), dels är det ett ord jag vill ägna mer tid åt att formulera mig kring.

Året som gick bjöd ju på många överraskningar, de flesta inte helt välkomna. Att jag skulle omvärdera ordet "snäll" var dock en av de mest överraskande händelserna, och en mycket välkommen sådan. När jag hade accepterat och vant mig... Så nästa ord på min lista blir

Snäll: Varför just snäll? Oftast förknippas det med menlös, kraftlös, meningslös. Kor är snälla, säger man. Nåja, säger jag som är uppväxt på landet. Kor kan vara lömska, ilskna, rent av elaka, likväl som tillgivna och fridsamma. Nyfikna är de dock alltid, och det är en bra egenskap. Jag gillar kor. Men "snäll" som ett allt omfattande ko-begrepp? Knappast. Men det råder ingen tvekan om att "snäll" betraktas som ett ganska passivt ord. "Snällism" talas det om ibland, och då menar man oftast något kravlöst och tafatt, en sorts "stackars-dig-då-klapp-på-huvudet"-mentalitet. Och sådant har jag väldigt litet till övers för.

Så varför väljer jag då ordet snäll i alla fall? Kunde jag inte valt något mer aktiv ord än just detta tafatta "snäll"? Nej, det kunde jag inte, upptäckte jag. Inte för att Stefan Einhorn hyllat snällheten och det i vissa kretsar anses litet trendigt att använda ordet. Inte alls därför. Återigen var det en enda kommentar som fick mig att börja tänka. En litet snabbt formulerad, men ärligt menad, kommentar från en person som egentligen inte känner mig särskilt väl. "Du är snäll". Ordet irriterade mig inte, som "stark" gjorde vid ett liknande tillfälle, jag tog det för vad det var, ett ord för något denna person upptäckt hos mig.

När Trollet vid ett tillfälle bara några dagar senare busade med mig (det lilla barnet har en riktigt spydig humor stundom, undrar var hon fått den ifrån?) och sade att jag var en "elak och hemsk mamma" svarade jag rappt att "Nähä, för jag är snäll, det har X sagt!" Och då började jag tänka. Igen.

Varför hade denna person benämnt mig som snäll? Vi känner varandra ytterst litet, har träffats sporadiskt under ett antal år och har nu kontakt via Facebook (ack, detta Facebook) och genom gemensamma vänner. Så varför menar hen att jag är snäll? Vilka händelser ligger bakom, vilka tankar - och vad läser jag in i ordet i det sammanhanget? Nej, självklart vet jag inte vad hen tänkte, men i och med att vi haft och har så pass litet kontakt går det faktiskt lättare att komma på vad som kan prägla denna persons bild av mig.

I just detta "snäll" finns bland annat omtänksamhet, tacksamhet och uppmärksamhet. Jag har noterat små statusrader på FB, kommenterat dem och frågat litet ibland. Jag har tackat för bra länkar och vänliga ord. Och självklart har jag retats ibland och varit litet lagom spydig när jag tyckt det passar, och drivit en del med personen och våra gemensamma vänner. Som man gör när man vet att man kan och att det tolkas rätt och att personen svarar med samma mynt, och uppskattar jargongen. Och när vi träffats har jag väl gjort ungefär detsamma. Inget märkvärdigt, inget annorlunda. Jag har bara varit jag.

Och tydligen uppfattas detta "jag" som en snäll person. Det kändes plötsligt bra. Jag kunde acceptera och integrera den bilden av mig. Inte så att jag är snäll alla dagar och alla stunder, jag är disträ, trött, grinig, arg och kan bete mig allmänt dumt. Förstås. Jag är inte perfekt, jag gör misstag som går ut över andra. Men jag försöker i största möjliga mån reda ut sånt. Och jag bryr mig. Jag bryr mig oändligt om mina vänner och min familj. Ibland visar jag det tydligt, ibland sämre. Men det finns alltid där. Att bry sig om - innerst var det väl det min bekant menade med sina ord. "Du är snäll" betydde "Du bryr dig om".

Ibland har jag fastnat i mönstret "jag måste vara snäll, jag får inte be om något, inte säga ifrån, inte neka någon hjälp. Jag måste vara sådan att jag får vara med och leka, jag måste utplåna mina egna behov genom att låtsas snäll". Länge levde jag i tron att jag måste göra mig förtjänt av vänskap och kärlek, och att alla mina egna önskningar och behov skulle sabotera min "snällhet". Men det var inte snällt. Inte alls. Inte mot mig, inte mot andra. Det var bara menlöst och dumt, och på sikt väldigt destruktivt. När jag bröt mig ur det mönstret tyckte jag själv att jag därmed slutade vara snäll, något som kändes oerhört ambivalent. Det var bra att jag brutit mig loss, men samtidigt var det fel. Jag var inte jag, jag kände inte igen mig, jag var oerhört obekväm i "icke-snällhets-rollen", fast på ett helt annat sätt än jag var i "snällhets-fällan". Snällhetsfällan var destruktiv, icke-snällhetsrollen obekväm. Vart skulle jag då ta vägen?

Det har säkert mognat långsamt, men det blev inte tydligt för mig förrän under den senare delen av fjolåret. Ingen av de platserna passade mig, dels för att de var extremer och jag trivs inte med extremism. Men mest för att de inte var äkta. Snällhets-fällan var inte genuin snällhet, det var längtan efter att vara till lags och rädsla för utanförskapet. Icke-snällheten var helt enkelt inte jag. Det var en roll jag spelade när jag inte visste vem jag var om jag inte var "den snälla".

Nu har det landat, kanske inte helt och fullt, men till stor del. Jag trivs med att vara snäll. På riktigt. Om man med snäll menar just att bry sig om och att försöka visa det, så gott jag kan. Men också om man menar att jag faktiskt även bryr mig om mig själv. Jag får ställa krav, jag får be om hjälp, jag får var tydlig med önskningar och behov. Det är inte en motsats till att bry sig om andra, det är en förutsättning. I Bibeln finns något som brukar kallas "det dubbla kärleksbudskapet", vilket enligt min uppfattning är fel namn. Det är snarare en trippel än en dubbel. Där står, litet kortfattat: "Du ska älska din Gud... över allting, och din nästa som dig själv". Det har ofta tolkats som att först älskar du Gud, sedan alla andra och sedan tar det slut. Så läser jag det inte längre. I min värld står det tydligt "Du ska älska din nästa liksom du älskar dig själv". För om du inte landar i att även bry dig om och tycka om dig själv finns det till slut väldigt litet kvar att ge, väldigt litet som är äkta.

Att vara snäll, det är att också vara det mot sig själv. Förlåta misstag och tillkortakommanden, erkänna önskningar och behov. Inte mer än för andra, inte istället för att visa andra omtanke, men likställt med. Och att acceptera att det idag är det faktiskt jag som behöver omtanke mest av alla. Igår var det du, men just nu, i denna stund är det jag. För som Magdalena Ribbing skriver i sin etikettsspalt: "Det finns en generositet även i att kunna ta emot". Det gäller inte minst på det känslomässiga planet. Att låta andra visa omtanke är också att vara snäll. För vem vet inte hur ont det gör när ens vänlighet blir avvisad? Att våga ta emot, också det får finnas inom att vara snäll.

Det finns snällare personer än jag, men jag jämför inte längre, inte på det viset. Det handlar inte om vem som "vinner", istället kanske om att ha förebilder som gör att jag kan nå längre. Jag lyckas långt ifrån jämt, och jag har långt kvar att gå innan jag kan säga att jag är snäll rakt igenom, kanske når jag aldrig dit. Men grunden är ändå detta: Jag är snäll, likväl som jag är stark. Starkare än jag är snäll, kanske, men i alla fall. Och jag tycker om det, jag trivs med det, jag kan ta till mig det och landa i det. Jag är snäll. Det är bra. Det är jag.

Stark och snäll och glad. Del 1

Jag lovade ju för en smärre evighet att återkomma med vad som varit riktigt bra under ett annars riktigt tufft 2010. Nu är det dags att påbörja den berättelsen. För det märkliga är att jag någonstans tror att det är de bra sakerna som kommer vara viktigast på sikt, att jag med största sannolikhet kommer se tillbaka på 2010 som året då det vände, året där jag började min resa mot ett mycket bättre liv.

Litet översiktligt kan de bra sakerna sammanfattas i tre ord: Stark, snäll och glad. Ja alltså, förutom det viktigaste ordet i världen då - Troll. Men hon har ju varit en konstant underbar närvaro i mitt liv i snart fem år, och att jag älskar min dotter och är så lycklig för att jag fick ha henne i mitt liv, det behöver jag inte berätta för någon, antar jag. Men de tre orden i rubriken behöver sin förklaring.

Stark: Det har jag ju alltid varit. Det är vad man alltid sagt om Trollmor, och det har under många långa år snarare varit ett hinder än en hjälp. "Du som är så stark behöver väl ingen hjälp" har varit ett alltför vanligt bemötande vid allehanda kriser och katastrofer. Och jag har förbannat min styrka, särskilt som jag bara upplevt att den funnits på ytan och att det inuti saknats allt vad kraft heter. Inuti upplevde jag mig som oändligt svag, samtidigt som jag ju visste att jag också var stark. Det hängde inte ihop för mig, och troligen inte för andra heller. Få såg igenom den yttre styrkan, och vissa som gjorde det såg då bara den inre svagheten, och dömde mig efter den. Som jag ju gjorde själv.

Så vad är skillnaden? En liten kommentar på Facebook av alla ställen, säkert inte särskilt djupt menad just då, gjorde mig arg. Länge. Ja, för att vara jag alltså, jag var arg i säkert en månad. Inte på personen, men på kommentaren och på mig själv. Jag ville ju inte vara "stark", jag ville få svära och skrika och gråta och vara arg. Inte vara så förbannat tapper. Måste det alltid vara detta folk ser, tänkte jag ilsket. Jag ville vara mer.

Tills jag en dag stod och diskade och funderade över min situation. Jag är en medelålders ensamstående mamma, med en inte helt färdig universitetsutbildning, och jag blir snart arbetslös. Med tänkbara nya jobb inom en krisbransch, med en dröm om att flytta till en ort där alla har mer utbildning och mer erfarenhet än jag. Och med ett Troll som behöver mycket tid och kraft från en engagerad mamma, vilket gör att jag inte kan eller vill arbeta vilka tider som helst. Jag borde få panik. Jag borde vara ett nervvrak. Men det får jag inte och det är jag inte. Jag mår bra. Jag är lugn och full av tillförsikt.

Då, för första gången, kände jag att begreppet "stark" var integrerat med mig, det var jag. Ja, jag är stark. Jag är faktiskt enormt stark. Jag har överlevt svår mobbning, ett misshandelsförhållande och svår sjukdom. Jag har kämpat mig igenom en lång och tuff utredning och en vedervärdig väntan för att få mitt fina Troll, och jag orkade med att vara en mamma (om än inte perfekt) även när Trollet var nyfått och jag sov max en timme i stöten, de bra nätterna. Ja, jag är stark.

Men det betyder inte utan behov av hjälp. Uppsägningen har inneburit en omvändning i mitt sätt att se på min egen styrka. Jag roffar glatt och öppet åt mig av allt som erbjuds; kurser, coaching, stödåtgärder. Jag tar alla chanser att lära och få stöttning i jakten på ett nytt och bättre jobb. Och jag skäms inte det minsta för det. Min styrka handlar om att hålla modet uppe, att orka ta för mig av det erbjudna och att vilja gå vidare. Min styrka blir inte mindre för att jag tar hjälp. De svaga delarna av mig finns där, men de är inte kärnan. Jag får vara arg, ledsen, uppgiven och trött. När det behövs. Då får jag skälla, gråta, klaga eller bara stillsamt sjunka ihop in en hög och vila. Det är ok. För styrkan har jag. Alltid. Den bär, rakt genom kriser, katastrofer och kaos. Jag är stark. Och det är bra. Det är jag.

Nytt år - ny början

2011 är här. Det låter.... mycket. Nästan som en science fiction-film. Det är januari, årets första månad. Jag sitter på mitt kontor, på min arbetsplats, och räknar ner dagarna, nästan timmarna. Det är 20 arbetsdagar kvar, med i dag. I skrivande stund drygt 156 timmar, som ju de facto kommer bli färre. 156 timmar, det går fort. Den 7 februari kommer jag inte längre gå till det arbete som varit mitt i drygt fem år. Jag kommer sakna vissa arbetskamrater, jag kommer sakna vissa arbetsuppgifter, men jag kommer inte sakna arbetsplatsen.

Däremot känns det märkligt just nu. Det är så kort kvar. Jag kommer ha tre månaders heltidslön därefter, kommer alltså vara arbetsbefriad en stor del av min uppsägningstid. Det är bra, det ger gott om tid att både söka nytt jobb och få litet välbehövlig vila. Ekonomiskt behöver jag inte oroa mig förrän i höst, och då hoppas och tror jag att jag har ett nytt arbete.

Men märkligt känns det. Jag går in i ett nytt år, och vet ingenting om vad det kommer att ge. Det gör man förstås aldrig, men oftast har man en ganska god aning - jobbet tar trots allt en hel del av den vakna tiden, och präglar mycket av livet. I år vet jag ingenting efter 6 februari. Ett år ligger ovanligt blankt framför mig, det finns nästan inget skrivet i almanackan. Jag väljer att tro att detta blir ett bra år, en år som innebär början på ett nytt och bättre liv. Ett år där jag kommer växa, utvecklas, möta nya roliga utmaningar och må bra. Jag vågar tro på en ny början. jag vågar tro på 2011. Och på mig.