Råkade kasta en blick ut genom fönstret, när Barnet och jag satt och tittade på lördagsfilm - och fick en lättare chock. Utanför stod:
- En polisbil, modell piket, med fyra poliser
- En ambulans, med inte mindre än fyra sjukvårdare
- En bil från bostadsbolaget, med tillhörande fastighetsskötare
- En Securitasbil med två väktare
Det mest spännande i det hela är att det enda jag hört var en duns och litet springande steg i trappen, dvs inte värre än vad som hörs varje kväll, nu när folk måste ut i trapphuset för att hämta vatten och ner på gården för att så att säga göra sig av med annat vatten. Och jag är full av nyfikenhet förstås: Varför fyra sjukvårdare och lika många poliser? Och vad gjorde bostadsbolaget här en lördagskväll? Det är ju inte som de dykt upp vid tidigare händelser i huset... Och vilken granne var det som fick äran av alla dessa besökare ikväll?
Men huvudsaken är att det var tyst i vår del av huset!
lördag 31 mars 2012
måndag 26 mars 2012
Slarv och lättja
Jo, så är det. Jag har givit upp kampen. Det blir, skam till sägandes, engångstallrikar och dito bestick en tid framöver. I väntan på dels ett kök, dels en diskmaskin. Tills dess får det vara slut på diskandet i pannlampans sken. Lat? Det kan ni ta och skriva upp!
söndag 25 mars 2012
Kaosborgen 2.0
Jodå, stamrenoveringen fortskrider. I veckan som gått har vi fått väggar i badrummet, så vi slipper stora hål in till grannarna. Trevligt. Golv verkar det också bli där inne, det är i alla fall spacklat och klart, och en vänlig målare har målat taket vitt. Tjusigare än de inspirerande bilder andra hantverkare målat dit tidigare; de var inte helt enligt den konstsmak jag utvecklat. I gengäld var de kreativa och tja... uttrycksfulla, särskilt när det gällde valda delar av den manliga anatomin. Vitt tak är vackrare.
I köket framskrider processen enligt följande: Fläkt - på plats. Lampor i taket - på plats. Tak runt lamporna - målat. Spis nedanför sagda lampor - ramponerad. Nej, det sista var inte meningen, men den rare målaren halkade på stegen när han skulle måla taket. Turligt nog skadade han sig inte, men han satte knäet på spisen. Spisen har glashäll. Eller hade. Sådär åttio kilo målare får glashällar att spricka rätt rejält, om de åttio kilona landar med en duns. Och det gjorde de. Så där gick den spisen. Lätt komiskt, eftersom vi fick en ny i somras. Nu får vi en till. Om någon vecka.
Jodå, vi har kokplatta eller minispis så länge. Placerad på en av de få avställningsytor som finns i det nuvarande köket, en nyligen förhöjd köksbänk. Och det är en rejäl liten spis, den har någon sorts ugn, vilket gör att den är rätt hög i sig. Jag är kort. Spisplattorna är i höjd med mina armhålor, vilket gör matlagning till en spännande sport. Kortfattat kan sägas att lagar mycket mat gör jag inte, just nu.
Men det är tur man har humor. Barnet skrattade så hon kiknade när hon såg den krossade spisen (och vann därmed målarens hjärta). Själv kunde jag inte heller hålla mig för skratt, det är på något vis så typiskt att ska det hända något sånt här, då händer det naturligtvis hos oss. Och det går, det här med. Och dessutom slipper jag ju skura ur ugnen på den här spisen, som jag tänkt göra efter renoveringen. Alltid något.
I köket framskrider processen enligt följande: Fläkt - på plats. Lampor i taket - på plats. Tak runt lamporna - målat. Spis nedanför sagda lampor - ramponerad. Nej, det sista var inte meningen, men den rare målaren halkade på stegen när han skulle måla taket. Turligt nog skadade han sig inte, men han satte knäet på spisen. Spisen har glashäll. Eller hade. Sådär åttio kilo målare får glashällar att spricka rätt rejält, om de åttio kilona landar med en duns. Och det gjorde de. Så där gick den spisen. Lätt komiskt, eftersom vi fick en ny i somras. Nu får vi en till. Om någon vecka.
Jodå, vi har kokplatta eller minispis så länge. Placerad på en av de få avställningsytor som finns i det nuvarande köket, en nyligen förhöjd köksbänk. Och det är en rejäl liten spis, den har någon sorts ugn, vilket gör att den är rätt hög i sig. Jag är kort. Spisplattorna är i höjd med mina armhålor, vilket gör matlagning till en spännande sport. Kortfattat kan sägas att lagar mycket mat gör jag inte, just nu.
Men det är tur man har humor. Barnet skrattade så hon kiknade när hon såg den krossade spisen (och vann därmed målarens hjärta). Själv kunde jag inte heller hålla mig för skratt, det är på något vis så typiskt att ska det hända något sånt här, då händer det naturligtvis hos oss. Och det går, det här med. Och dessutom slipper jag ju skura ur ugnen på den här spisen, som jag tänkt göra efter renoveringen. Alltid något.
onsdag 21 mars 2012
Å andra sidan...
Barnet var på kören ikväll, och som vanligt passade jag på att ta en promenad. Denna gång mer målinriktat än vanligt, jag snörde på mig alldeles riktiga "sådana-där-skor-som-hette-gympadojor-förr", dvs någon sorts löparskor, som inte heter löparskor, men som man ska kunna gå fort i på asfalt och springa i också. Om man vill. Sådana skor, alltså.
Målet var att komma upp i puls litet, och det gjorde jag faktiskt. Och i steg - 20 000 steg får väl räknas som ett bra dagsresultat. Tjejgänget har nämligen fått för sig att vi ska ta oss runt Tjejmilen i höst, springande för en del, gående för andra - dvs för mig.
Jag hamnade efter en kort stund på kullarna bakom min gamla gymnasieskola, och konstaterade att just där har jag inte satt min fot sedan studenten. Det var en tid sedan... Jag konstaterade en del andra saker också, där jag gick:
1) Jag kan inte springa, kommer förmodligen aldrig kunna göra det igen, mer än några få steg i taget. Vänsterbenet håller inte, löpning triggar gamla nervskador från förr. Men å andra sidan: För tio år sedan trodde ingen, inte jag själv heller, att jag någonsin mer skulle kunna gå. Det kan jag. Jag kan gå långt och fort och mår bra av det. Då spelar det ingen roll om jag kan springa eller ej - jag kan ju gå!
2) Det är 29 år sedan jag tog mig runt på de där stigarna senast. Jag är alltså 29 år äldre, det är rätt mycket det. (Och för säkerhets skull tillägger jag att jag minsann var en mycket ung student - 17 år! Så jag är inte alls så gammal som jag kunde ha varit. Om jag varit 19 år för 29 år sedan alltså. Viktigt att påpeka. Eller inte...) Men som sagt 29 år äldre och faktiskt medelålders, håhå jaja. Å andra sidan - jag mår inte det minsta illa av min ålder. Jag är fortfarande jag, jag har vänner i alla åldrar och storlekar, och jag har ju levt de flesta av de där 29 åren (jag gör avdrag för vissa år, då jag egentligen inte levde alls, jag knappt existerade). Det har varit innehållsrika år, på gott och på ont. Och det är faktiskt pin livat att vara just medelålders och 46 år - så mycket som inte längre oroar, så mycket som bara får vara och som jag tar med en klackspark- Det känns bra att vara jag, i den ålder som jag har. Då spelar det mycket liten roll om det gått fem eller tio eller 29 år sedan studenten - det är inte antalet år som räknas, utan livet i dem!
3) Jag är inte bara äldre nu, jag är tyngre också. Tio kilo tyngre än senast. Men å andra sidan är det inte mer än ett halvår sedan jag var betydligt tyngre än så - 16 kilo har redan trillat av, och några till ska bort. Jag kommer inte ner till min sjuttonårsvikt, men det är inte heller meningen, jag ska bara ner till en behaglig nivå, passande för mig i dag. Och jag trivs i min kropp! Det gjorde jag faktiskt med de där 16 extra kilona också, jag har alltid trivts i mig. Jag har inga behov av att vara smal för att andra ska tycka jag ser bra ut, och än mindre för att jag själv ska göra det. Viktminskningen handlade först och främst om att komma i älsklingsklänningen igen, och sedan om att få ett hälsosamt BMI. Min kropp är fin, oavsett om den väger 90 eller 70 kilo. Då spelar det ingen roll att jag fortfarande kanske egentligen väger för mycket. Kroppen funkar, jag funkar, klänningen passar, och jag är nöjd med mig själv.
Det är rätt skönt att hitta litet "å andra sidan", när man funderar.
Målet var att komma upp i puls litet, och det gjorde jag faktiskt. Och i steg - 20 000 steg får väl räknas som ett bra dagsresultat. Tjejgänget har nämligen fått för sig att vi ska ta oss runt Tjejmilen i höst, springande för en del, gående för andra - dvs för mig.
Jag hamnade efter en kort stund på kullarna bakom min gamla gymnasieskola, och konstaterade att just där har jag inte satt min fot sedan studenten. Det var en tid sedan... Jag konstaterade en del andra saker också, där jag gick:
1) Jag kan inte springa, kommer förmodligen aldrig kunna göra det igen, mer än några få steg i taget. Vänsterbenet håller inte, löpning triggar gamla nervskador från förr. Men å andra sidan: För tio år sedan trodde ingen, inte jag själv heller, att jag någonsin mer skulle kunna gå. Det kan jag. Jag kan gå långt och fort och mår bra av det. Då spelar det ingen roll om jag kan springa eller ej - jag kan ju gå!
2) Det är 29 år sedan jag tog mig runt på de där stigarna senast. Jag är alltså 29 år äldre, det är rätt mycket det. (Och för säkerhets skull tillägger jag att jag minsann var en mycket ung student - 17 år! Så jag är inte alls så gammal som jag kunde ha varit. Om jag varit 19 år för 29 år sedan alltså. Viktigt att påpeka. Eller inte...) Men som sagt 29 år äldre och faktiskt medelålders, håhå jaja. Å andra sidan - jag mår inte det minsta illa av min ålder. Jag är fortfarande jag, jag har vänner i alla åldrar och storlekar, och jag har ju levt de flesta av de där 29 åren (jag gör avdrag för vissa år, då jag egentligen inte levde alls, jag knappt existerade). Det har varit innehållsrika år, på gott och på ont. Och det är faktiskt pin livat att vara just medelålders och 46 år - så mycket som inte längre oroar, så mycket som bara får vara och som jag tar med en klackspark- Det känns bra att vara jag, i den ålder som jag har. Då spelar det mycket liten roll om det gått fem eller tio eller 29 år sedan studenten - det är inte antalet år som räknas, utan livet i dem!
3) Jag är inte bara äldre nu, jag är tyngre också. Tio kilo tyngre än senast. Men å andra sidan är det inte mer än ett halvår sedan jag var betydligt tyngre än så - 16 kilo har redan trillat av, och några till ska bort. Jag kommer inte ner till min sjuttonårsvikt, men det är inte heller meningen, jag ska bara ner till en behaglig nivå, passande för mig i dag. Och jag trivs i min kropp! Det gjorde jag faktiskt med de där 16 extra kilona också, jag har alltid trivts i mig. Jag har inga behov av att vara smal för att andra ska tycka jag ser bra ut, och än mindre för att jag själv ska göra det. Viktminskningen handlade först och främst om att komma i älsklingsklänningen igen, och sedan om att få ett hälsosamt BMI. Min kropp är fin, oavsett om den väger 90 eller 70 kilo. Då spelar det ingen roll att jag fortfarande kanske egentligen väger för mycket. Kroppen funkar, jag funkar, klänningen passar, och jag är nöjd med mig själv.
Det är rätt skönt att hitta litet "å andra sidan", när man funderar.
måndag 19 mars 2012
Driftstopp
"För dagen är det driftstopp i mitt snilles diktmaskin..." skaldade Tage Danielsson. Nu är jag inget snille, och så mycket diktmaskin är jag väl inte heller. Men driftstopp är det, eller kanske snarare tekniska störningar. Det enda jag har att ventilera är fortfarande en fot, Barnets ilska och sorg, och min egen frustration. Och just nu orkar jag inte vara så öppen med våra känslor här, som jag kanske skulle behöva vara för att få ur mig det hela. Men det handlar om fler än mig, och Barnets känslor ska inte behöva figurera öppet utan att hon har koll på det. Och mina tankar och känslor är så nära förknippade med hennes nu att det blir svårskrivet.
Så i brist på egna ord citerar jag några rader ur en sång jag tycker mycket om:
"Det vilar nåt vemodigt över en söndag, i synnerhet när det är höst.
Man känner sig litet ur spel, inte vore det fel med nån form utan tröst"
(Svenne Rubin - av allt tänkbart)
Nu är det inte höst. Men annars stämmer det.
Så i brist på egna ord citerar jag några rader ur en sång jag tycker mycket om:
"Det vilar nåt vemodigt över en söndag, i synnerhet när det är höst.
Man känner sig litet ur spel, inte vore det fel med nån form utan tröst"
(Svenne Rubin - av allt tänkbart)
Nu är det inte höst. Men annars stämmer det.
lördag 17 mars 2012
Prata på...
Jag har inget att säga, vilket i och för sig sällan brukar hindra mig från att prata på i alla fall. Men just nu känns det ovanligt trögt på kommunikationsfronten, både skriftligt och muntligt. Stamrenoveringen och kaosborgen är som det är, dvs rörigt men hanterbart. Barnets fot är också som den är, dvs sakta men säkert allt sämre, men fortfarande utan diagnos eller behandling. Livet i övrigt är också som det är, och handlar mest om att hantera ovan nämnda faktorer samt att försöka orka söka jobb och hantera sjukvård, försäkringskassa, a-kassa och arbetsförmedling på bästa sätt. Och helst med gott humör och en gnutta humor. Omgivningen uppskattar sådant mer än gnäll, nämligen, och en nöjd omgivning är lättare att hantera för en trött Trollmor.
Och stamrenoveringen kan jag ta med humor, definitivt. Diverse myndigheter likaså, för det mesta i alla fall. Men när det gäller Barnets fot och sjukvården sviker mig både humor och humör. Och därför har jag väldigt litet att säga just nu.
Och stamrenoveringen kan jag ta med humor, definitivt. Diverse myndigheter likaså, för det mesta i alla fall. Men när det gäller Barnets fot och sjukvården sviker mig både humor och humör. Och därför har jag väldigt litet att säga just nu.
torsdag 15 mars 2012
Men det BLIR fint. Någon gång...
Stamrenoveringen är i full gång. Badrummet består av tak, golv och väggar, eller i alla fall delar av sådant. Rummet är fullt av hål åt alla håll, vilket ju känns mycket... intressant. Om man vill veta vad grannen säger och gör. Och badrumsdörrar håller vi oss inte med, nej. Vi håller oss inte heller med sådant som ljus i hall och kök, vilket gör det spännande att diska. Sådant görs i pannlampans sken, sedan jag hämtat vatten i trapphuset och värmt med vattenkokaren.
Det är förresten vad jag borde göra nu. Det mest irriterande med stamrenoveringen är att jag inte kan lämna disken till morgonen därpå, för då är köket åter invaderat av byggjobbare, och mitt enda lilla utrymme för diskbaljor finns inte längre ens i tankevärlden.
Men det blir fint, tror jag. I alla fall får vi vackra bänkskivor. Alltid något.
Det är förresten vad jag borde göra nu. Det mest irriterande med stamrenoveringen är att jag inte kan lämna disken till morgonen därpå, för då är köket åter invaderat av byggjobbare, och mitt enda lilla utrymme för diskbaljor finns inte längre ens i tankevärlden.
Men det blir fint, tror jag. I alla fall får vi vackra bänkskivor. Alltid något.
tisdag 13 mars 2012
Kiwi - en tanke om tid som går
Jag gillar frukt. Periodvis gillar jag frukt extra mycket, som nu. Under hösten och vintern har det varit äpplen, eftersom det funnits svenska äpplen och jag anser att ett Ingrid Marie är oöverträffat gott. Nu finns det bara tråkiga importerade äpplen, och då vill jag ha annat. Häromdagen köpte jag en korg med kiwifrukter, och idag blev det en till, eftersom de var både billiga och fina. Och mycket, mycket goda visade det sig.
Jag minns mitt livs första kiwifrukt - och visar med denna kommentar att jag är lastgammal eller i alla fall nära på. Men det kunde varit värre, jag kunde kommit ihåg mitt livs första banan... Ni som är något litet yngre kan kanske ha svårt att förstå att det fanns en tid då man inte kunde köpa alla frukter alltid, och att vissa frukter faktiskt inte ens fanns i våra butiker. Apelsiner och andra citrusfrukter fanns bara under vinterhalvåret, och tillsammans med banan, vindruvor och ananas utgjorde de hela det exotiska sortimentet.
Sommaren 1972 (jag sade ju att jag är gammal) jobbade min far extra på ICA Hakon, som då var själva grossistdelen av ICA. Ibland fick de anställda ta med sig lätt skadat gods hem, för en mindre summa. Och en sommardag kommer min far hem med två frukter som ingen av oss har sett förut. Kiwin. Vi fick varsin halva, mamma, pappa, min bror och jag, och självklart åts de med sked. Jag tyckte om smaken från första början, det gjorde vi alla, och jag minns att vi barn tjatade på mor och far om att köpa kiwi litet nu och då. Det hände sällan, men det var en verklig lyx när så skedde.
Kiwin var nämligen exotisk och därmed dyr. Nu minns jag inte exakt vad en kiwi kostade 1972, men något år senare hände det ibland att det var litet extrapris på dessa frukter - man fick hela två frukter för fem kronor. Jag kollade upp penningvärdet idag. Fem kronor 1973 motsvarar 31 kronor i dagens penningvärde. Det skulle alltså innebära att en kiwi kostade 15:50 idag. I den lilla korg jag köpte idag låg det 12 frukter à en krona styck - det motsvarar 16 öre styck 1973.
När man pratar med ännu äldre personer, särskilt sådana som var barn runt andra världskriget, händer det att de minns sin första banan. Gränserna var ju stängda under kriget, och trots att det fanns bananer i Sverige dessförinnan blev det ju nytt och exotiskt för de som var för små för att ha smakat banan före krigsutbrottet. Och apelsiner, som sagt. De fanns, även när jag var liten, bara under vinterhalvåret. De första brukade komma till jul, söta spanska apelsiner. Oftast inslagna i silkespapper, försiktigt packade i trälådor. Apelsiner var något att längta efter, något ovanligt och värdefullt.
Det är ändå inte så länge sedan. 1972, då jag åt min första kiwi, var jag sex år gammal. Bananer var vardagsmat, men apelsiner var säsongsbundet, och sådant som papaya, mango, carambole och physalis hade vi inte ens hört talas om, i alla fall inte vi som växte upp på landet. Kanske fanns det i finare butiker i storstan, men inte i Byn och de små orterna runt om i alla fall. Idag vet jag knappast om någon ung person skulle klassa apelsin, banan och kiwi som exotiska frukter, knappast med den ton av förundran som jag fortfarande hör inom mig varje gång jag ser de orden. Exotiskt. Långt, långt borta, och mycket märkvärdigt. Idag tror jag ordet har mist sin magi. Mycket förändras, det som var exotiskt när jag växte upp är dagens vardag
Att man själv skulle kunna resa till länder där dessa frukter växte? Otänkbart. På mellanstadiet hade jag en klasskamrat som varje höst reste till Spanien. Det var det mest avlägsna någon jag kände någonsin hade rest, och något alldeles väldigt märkvärdigt. Vi andra hade på sin höjd varit i Norge eller Danmark, eller Finland om man nu råkade vara därifrån. Även det vände fort, bara några år senare var resor till de flesta europeiska länder ganska vanliga. Idag reser redan förskolebarn till Thailand, och årliga semesterresor utomlands är vardag för många.
Världen krymper. Allt kommer närmare. Inte bara kiwifrukter och semesterorter. Det exotiska är vardag, det som förr var långt borta är nu nära. Med tiden förändras världen. Man kan ha åsikter om det, och visst finns det rent miljömässiga problem med att frakta frukter hit och semesterresenärer dit, till exempel. Kanske får vi förr eller senare åter vänja oss vid att apelsiner är en säsongsfrukt, kanske får vi minska på våra egna flygresor (ja, alltså, vi och vi, men som grupp då, vi som tillhör den rikare delen av världen). Men det kommer ändå vara skillnad mot då, eftersom det exotiska är nåbart, möjligt att ta del av, och därmed inte längre så annorlunda. Man kan dessutom hoppas att vår tanke om frukt också spiller över på vår syn på människor. Inte längre exotiska och främmande, inte längre långt borta, utan nära och vardag, och inte längre så annorlunda.
Jag minns mitt livs första kiwifrukt - och visar med denna kommentar att jag är lastgammal eller i alla fall nära på. Men det kunde varit värre, jag kunde kommit ihåg mitt livs första banan... Ni som är något litet yngre kan kanske ha svårt att förstå att det fanns en tid då man inte kunde köpa alla frukter alltid, och att vissa frukter faktiskt inte ens fanns i våra butiker. Apelsiner och andra citrusfrukter fanns bara under vinterhalvåret, och tillsammans med banan, vindruvor och ananas utgjorde de hela det exotiska sortimentet.
Sommaren 1972 (jag sade ju att jag är gammal) jobbade min far extra på ICA Hakon, som då var själva grossistdelen av ICA. Ibland fick de anställda ta med sig lätt skadat gods hem, för en mindre summa. Och en sommardag kommer min far hem med två frukter som ingen av oss har sett förut. Kiwin. Vi fick varsin halva, mamma, pappa, min bror och jag, och självklart åts de med sked. Jag tyckte om smaken från första början, det gjorde vi alla, och jag minns att vi barn tjatade på mor och far om att köpa kiwi litet nu och då. Det hände sällan, men det var en verklig lyx när så skedde.
Kiwin var nämligen exotisk och därmed dyr. Nu minns jag inte exakt vad en kiwi kostade 1972, men något år senare hände det ibland att det var litet extrapris på dessa frukter - man fick hela två frukter för fem kronor. Jag kollade upp penningvärdet idag. Fem kronor 1973 motsvarar 31 kronor i dagens penningvärde. Det skulle alltså innebära att en kiwi kostade 15:50 idag. I den lilla korg jag köpte idag låg det 12 frukter à en krona styck - det motsvarar 16 öre styck 1973.
När man pratar med ännu äldre personer, särskilt sådana som var barn runt andra världskriget, händer det att de minns sin första banan. Gränserna var ju stängda under kriget, och trots att det fanns bananer i Sverige dessförinnan blev det ju nytt och exotiskt för de som var för små för att ha smakat banan före krigsutbrottet. Och apelsiner, som sagt. De fanns, även när jag var liten, bara under vinterhalvåret. De första brukade komma till jul, söta spanska apelsiner. Oftast inslagna i silkespapper, försiktigt packade i trälådor. Apelsiner var något att längta efter, något ovanligt och värdefullt.
Det är ändå inte så länge sedan. 1972, då jag åt min första kiwi, var jag sex år gammal. Bananer var vardagsmat, men apelsiner var säsongsbundet, och sådant som papaya, mango, carambole och physalis hade vi inte ens hört talas om, i alla fall inte vi som växte upp på landet. Kanske fanns det i finare butiker i storstan, men inte i Byn och de små orterna runt om i alla fall. Idag vet jag knappast om någon ung person skulle klassa apelsin, banan och kiwi som exotiska frukter, knappast med den ton av förundran som jag fortfarande hör inom mig varje gång jag ser de orden. Exotiskt. Långt, långt borta, och mycket märkvärdigt. Idag tror jag ordet har mist sin magi. Mycket förändras, det som var exotiskt när jag växte upp är dagens vardag
Att man själv skulle kunna resa till länder där dessa frukter växte? Otänkbart. På mellanstadiet hade jag en klasskamrat som varje höst reste till Spanien. Det var det mest avlägsna någon jag kände någonsin hade rest, och något alldeles väldigt märkvärdigt. Vi andra hade på sin höjd varit i Norge eller Danmark, eller Finland om man nu råkade vara därifrån. Även det vände fort, bara några år senare var resor till de flesta europeiska länder ganska vanliga. Idag reser redan förskolebarn till Thailand, och årliga semesterresor utomlands är vardag för många.
Världen krymper. Allt kommer närmare. Inte bara kiwifrukter och semesterorter. Det exotiska är vardag, det som förr var långt borta är nu nära. Med tiden förändras världen. Man kan ha åsikter om det, och visst finns det rent miljömässiga problem med att frakta frukter hit och semesterresenärer dit, till exempel. Kanske får vi förr eller senare åter vänja oss vid att apelsiner är en säsongsfrukt, kanske får vi minska på våra egna flygresor (ja, alltså, vi och vi, men som grupp då, vi som tillhör den rikare delen av världen). Men det kommer ändå vara skillnad mot då, eftersom det exotiska är nåbart, möjligt att ta del av, och därmed inte längre så annorlunda. Man kan dessutom hoppas att vår tanke om frukt också spiller över på vår syn på människor. Inte längre exotiska och främmande, inte längre långt borta, utan nära och vardag, och inte längre så annorlunda.
måndag 12 mars 2012
Rapport från Kaosborgen
Kaos? Här? Jo, liksom litet då... I dag fick Gammeltroll och jag äntligen internetuppkopplingen att fungera, med gemensamma krafter. Mitt inslag bestod i och för sig mest av att ringa supporten och förklara för Gammeltroll (och femtioelva support-ansvariga) att nej, vi vet inte vad vi gör, och framför allt inte vad vi bör göra - det är liksom därför vi ringer supporten. Och hoppas att de vet vad de gör. Det gjorde de inte, i alla fall inte vid de tre första samtalen. Bara att förklara att "nej, jag har inte digital-TV och har därför inte problem med den delen av uppkopplingen" tog ett tag. Telefonen funkar däremot fortfarande inte, tydligen behöver den fler sladdar när den står i vardagsrummet än när den stod i hallen, två meter bort. Det sade supporten, och Gammeltroll trodde blint på detta. Att telefonen onekligen funkat utan dessa sladdar alldeles nyss förklaras förmodligen med svart magi eller nåt.
Stamrenoveringen är alltså påbörjad. Idag revs badrummet och delar av köket ut. Dvs diskbänk och vattenkran och lampor och sånt. Så vatten hämtas numera i trapphuset, och där finns också vårt enda avlopp. Toalett finns på gården, dusch också. Jätteskoj. Särskilt med ett barn som inte kan gå, och en hiss som är upptagen av byggjobbare mest hela dagarna. Men Trollmor är stor och stark, det går att bära både barn och rullstol nerför trappor. Och uppför...
Vi bor för närvarande i vardagsrummet, som nu också är matsal, köksförvaring, sovrum och arbetsrum. Trångt, och inte helt praktiskt. Men det går. Att diska i ljuset från en pannlampa funkar också. Och telefon? Äsch, vi är väl moderna, vem har fast telefoni idag? (Jag! Och jag vill fortsätta ha det, tack tack). Men datorn funkar! Och internet! Sedan kan världen fortsätta vara kaos bäst den gitter, jag kan i alla fall kommunicera med den.
Stamrenoveringen är alltså påbörjad. Idag revs badrummet och delar av köket ut. Dvs diskbänk och vattenkran och lampor och sånt. Så vatten hämtas numera i trapphuset, och där finns också vårt enda avlopp. Toalett finns på gården, dusch också. Jätteskoj. Särskilt med ett barn som inte kan gå, och en hiss som är upptagen av byggjobbare mest hela dagarna. Men Trollmor är stor och stark, det går att bära både barn och rullstol nerför trappor. Och uppför...
Vi bor för närvarande i vardagsrummet, som nu också är matsal, köksförvaring, sovrum och arbetsrum. Trångt, och inte helt praktiskt. Men det går. Att diska i ljuset från en pannlampa funkar också. Och telefon? Äsch, vi är väl moderna, vem har fast telefoni idag? (Jag! Och jag vill fortsätta ha det, tack tack). Men datorn funkar! Och internet! Sedan kan världen fortsätta vara kaos bäst den gitter, jag kan i alla fall kommunicera med den.
lördag 10 mars 2012
söndag 4 mars 2012
Ett mycket lyckligt barn
Barnet, eller som en kompis skriver, The Child Formerly Known As Trollet, har fått en idol. En sån där pop-idol. Jag kan inte påstå att jag delar hennes smak, men hon är så överförtjust att det är riktigt rart. Föremålet för hennes förtjusning är Eric Saade, och hans skivor går varma här hemma. I april ska hon till och med få gå på konsert, när han kommer till Byn. Julklapp från gudmor B - fast gudmor B kanske inte precis valde just den klappen...
Men det där räcker ju inte långt för ett litet fan. Man ska ha posters (check) och man ska helst se ut som sin idol. Här har ju Barnet det väl förspänt, Saade är ju svarthårig och brunögd. Något jag uppskattar enormt för övrigt, det är ont om sådana förebilder i såväl vardag som i böcker, film och annan barnkultur. Tidigare var det svarta håret något Barnet i bästa fall kunde stå ut med, i värsta fall var det "fult för alla andra har gult hår". Nu är det vackert, för Eric Saade ser ut så.
Nå, svart hår räcker inte, helst ska man också vara klädd som sin idol Sånt som jag trodde skulle dröja till tonåren, eller längre. (Jag har aldrig varit klädd som mina idoler, men det kanske mer beror på idolerna...) Och på skivomslagen har Eric Saade svarta byxor, vitt linne och SKINNJACKA! Säger Barnet. Jag har dålig koll. Svarta byxor äger hon, vit t-tröja också, men skinnjacka? Icke. Och den elaka mamman vägrade köpa en, med hänvisning till pris och det där att jackor blir för små. Väldigt, väldigt fort. Så mamma har sagt blankt nej. Tills idag.
Vi var på den närmaste gallerian, och skulle egentligen bara komplettera litet jox till middagen, samt se till att det blev en promenad och litet frisk luft för oss. (Rullstolen har sina poänger). Men mest för att bevisa att vi inte har råd med dyra skinnjackor och att de inte finns i pygméstorlek kikade vi runt litet. Och det fanns. En liten trevlig svart skinnjacka i rätt storlek till överkomligt pris. Trollmor tittade på sitt barn där i rullstolen. Det tappra barnet, som kämpar för att klara sin vardag och sitt liv. Det starka barnet, som fixar det. Barnet som får avstå så mycket redan: friluftsdagar, skolgympa, ridskolan, skolbiblioteket (ligger i källarplan med lååång trappa), utelek med kompisarna. Som har det smärtsamt och tufft och som är ledsen och arg över sin onda fot, men som för det mesta är samma glada unge som alltid. Så ja, det blev en skinnjacka. Jag kunde inte få mig till att säga nej. Och Barnet kramade lyckligt påsen och strålade som ett helt solsystem. En mycket lycklig liten flicka, som har en svart skinnjacka. Det var värt det!
Men det där räcker ju inte långt för ett litet fan. Man ska ha posters (check) och man ska helst se ut som sin idol. Här har ju Barnet det väl förspänt, Saade är ju svarthårig och brunögd. Något jag uppskattar enormt för övrigt, det är ont om sådana förebilder i såväl vardag som i böcker, film och annan barnkultur. Tidigare var det svarta håret något Barnet i bästa fall kunde stå ut med, i värsta fall var det "fult för alla andra har gult hår". Nu är det vackert, för Eric Saade ser ut så.
Nå, svart hår räcker inte, helst ska man också vara klädd som sin idol Sånt som jag trodde skulle dröja till tonåren, eller längre. (Jag har aldrig varit klädd som mina idoler, men det kanske mer beror på idolerna...) Och på skivomslagen har Eric Saade svarta byxor, vitt linne och SKINNJACKA! Säger Barnet. Jag har dålig koll. Svarta byxor äger hon, vit t-tröja också, men skinnjacka? Icke. Och den elaka mamman vägrade köpa en, med hänvisning till pris och det där att jackor blir för små. Väldigt, väldigt fort. Så mamma har sagt blankt nej. Tills idag.
Vi var på den närmaste gallerian, och skulle egentligen bara komplettera litet jox till middagen, samt se till att det blev en promenad och litet frisk luft för oss. (Rullstolen har sina poänger). Men mest för att bevisa att vi inte har råd med dyra skinnjackor och att de inte finns i pygméstorlek kikade vi runt litet. Och det fanns. En liten trevlig svart skinnjacka i rätt storlek till överkomligt pris. Trollmor tittade på sitt barn där i rullstolen. Det tappra barnet, som kämpar för att klara sin vardag och sitt liv. Det starka barnet, som fixar det. Barnet som får avstå så mycket redan: friluftsdagar, skolgympa, ridskolan, skolbiblioteket (ligger i källarplan med lååång trappa), utelek med kompisarna. Som har det smärtsamt och tufft och som är ledsen och arg över sin onda fot, men som för det mesta är samma glada unge som alltid. Så ja, det blev en skinnjacka. Jag kunde inte få mig till att säga nej. Och Barnet kramade lyckligt påsen och strålade som ett helt solsystem. En mycket lycklig liten flicka, som har en svart skinnjacka. Det var värt det!
lördag 3 mars 2012
En tanke och en Gruk.
Nedanstående kan man antingen välja att applicera på ett äldre släktled, eller på sig själv. Eller möjligen på både. Klokt tänkt är det, i vilket fall.
"Föräldrar kan uppfostras till att förstå.
Men då ska man haft dem sen dess de var små".
- Piet Hein
Kan vara något att fundera vidare på...
"Föräldrar kan uppfostras till att förstå.
Men då ska man haft dem sen dess de var små".
- Piet Hein
Kan vara något att fundera vidare på...
Retro!
Vi har tittat på film här ikväll, Barnet och jag. (Barnet vägrar att gå under namnet Trollet längre, så det får bli Barnet, i god Barbro Alving-anda). Äntligen har jag hittat en efterlängtad favorit, och Barnet var ense med mig om detta var värt att pröva. Så nu är hon introducerad till den psykedeliska värld jag växte upp med, där hundar stickar tröjor till bläckfiskar, elefanter är musiker, fåglar lär spårvagnsförare att flyga och där inga problem är för svåra att lösa. Inte när professor Balthazar får fundera en stund i alla fall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)