Lätt disträ?

Idag var det dags för riktig mat på jobbet, den mat jag tog med igår. Min arbetskamrat och jag värmde lunchen samtidigt, så hon öppnade nedre mikron. I den stod ett paket Lätta. Någon underlig person hade alltså tagit fram Lätta-paketet, brett sin macka och placerat paketet i mikrovågsugnen istället för i kylen. Jag kan inte fatta vem av mina arbetskamrater som är så förvirrad och disträ.

Vad jag åt igår? Definitivt inte polarkaka med Lätta. Och jag stod definitivt inte och bredde den vid mikrougnarna.

Ibland har man tur

Nattens sömn: 4-5 timmar, mycket upphackat.

Dagens måltider:
7.15 - en liten skål specialflingor, te.
10.00 - två polarkakor med lätta (raid i jobbkylen), kaffe
13.00 - äpple
14.00 - två polarkakor med lätta (vi har en trist jobbkyl!)
15.30 - kaffe, en halv restkaka från arbetskamratens kurs, kursdeltagarna var färre än kakorna
17.30 - dubbelfralla med ostkräm, rest från arbetskamratens kurs, se ovan.

Flingorna åts vid köksbordet hemma, polarkakorna stående, äpplet i bilen, kakan faktiskt vid jobbets fikabord och ostfrallan vid datorn. Nu står jag mig säkert de tre-fyra timmar det är kvar tills jag är hemma. Om jag knycker en banan som blev över från arbetskamratens kurs.

Har jag inte en nedrans tur? Att jag varken tror på GI-metoden eller LCHF-dieter eller andra kostpåfund alltså. Eller på det faktum att kroppen behöver mat, sömn och motion för att fungera...

(Och jo, jag hade med mat till jobbet. Hann bara inte äta den).

Återbruk av ord

Ibland är det bra med återbruk av gamla saker. Jag är en varm anhängare av sådant, det är billigt , det är miljövänligt, det är praktiskt. Men ibland känns det inte lika förnuftigt, inte när vi talar om återbruk av ord och känslor som man egentligen inte vill ha alls, inte ens en enda gång.
Idag är de enda ord jag behöver sådana jag skrivit förr, i januari och i juli. Så jag nöjer mig med att citera mig själv, och inse att även om livet sällan är enkelt är det i alla fall repetativt... Om det nu skulle vara en tröst.

Ord från januari: "Jag behöver ett nytt liv. Ganska väldigt mycket behöver jag ett nytt liv. Och just nu, ärligt talat, en famn att vila i för en stund. En kram eller två. Och tillåtelsen att släppa taget en liten, liten stund. För jag är tröttare än jag ens vågar erkänna. Allra mest på att inte ha ett enda andningshål, utöver nätet. För bloggar och facebook i all ära - det är ont om kramar här. Och ont om famnar att vila i".

Ord från juli: "Men åh, att få släppa taget, en liten, liten stund. Att få tillåta sig själv att falla. Att få vara trött, svag och ledsen för en stund. För att sedan orka gå vidare. Innan fallet blir för stort".

Förra helgen släppte jag taget en kort sekund dock, och en mycket kort sekund fanns där en famn. Det var skönt. Men stunden var (av skäl ingen rådde över) så kort att den mest väckte längtan efter mer. Eller kanske framför allt en insikt om hur nära det är innan fallet faktiskt blir för stort. Och om hur oerhört väl jag skulle behöva få falla.

Inte riktigt än

Har de senaste dagarna haft anledning att fundera över om jag har en depression på gång, men har kommit fram till att så inte är fallet. Inte än. Än kan jag "rycka upp mig" (vedervärdigt uttryck!), än varierar sinnesstämningarna och än är jag glad över mycket. Så deprimerad är jag inte. Ännu. Jag är bara ledsen, arg, trött och allmänt slutkörd, på alla plan.

Men jag är i riskzonen, och jag är medveten om det. Det är fortfarande en hel del steg kvar till mörkret, men om inget förändras kommer jag fortsätta min vandring mot det. Det är därför andningshålen är så viktiga, det är därför jag avstår från vinterjacka för att kunna åka på miniäventyrshelg (och tack vare snälla och underbara Rouva löser det sig ändå!), och det är därför jag bloggar och facebookar på arbetstid. För att orka vidare, för att inte fastna i depressionsmörkret. För att ha ett liv, och kunna jobba den tid jag inte knycker för överlevnaden. Och för att fortsätta orka vara mamma, vän och mig själv.

Det är somliga dar...

Måndag. Tufft och allmänt irriterande möte på jobbet, eller snarare, två jobbiga möten. Ett säljblad som bara blir fel - och där det inte ens går att kopiera över bilder, för bilden hamnar upp och ned och visar bara en liten del och ingen begriper varför. Allmänt strul med precis allt. Inte tid att äta vare sig frukost eller lunch, utan klara hela dagen på tre knäckebrödsskivor, varav två med minilätta (det enda som fanns i jobbkylen) och en utan. Bråk med Troll vid hämtningen, bråk som delvis beror på virrigt Troll som vägrar lyssna, men mest på trött mamma (fast det gick över fort). Lapp i Trollets väska om att ungen bara måste ha joggingskor på onsdag, när bankkontot innehåller en hundring och skorna måste köpas i två exemplar, och inte heller kan köpas, eftersom de nya iläggssulorna inte finns ännu - och jag jobbar till nio i morgon kväll. Dessutom fortfarande ledsen efter genomklappningen i helgen, med gråten i halsen mest hela tiden.

Om man har en sådan dag och kommer hem, och möts av en enda postförsändelse på hallgolvet när man öppnar dörren - ett kuvert med Jimmie Åkessons nuna - då är livet faktiskt mer än lovligt dumt!

Borghild och jag

I måndags skolkade jag från ett jobbmöte, ett skitjobbigt och trist och skrämmande jobbmöte. Jag ville inte gå och gjorde det inte heller. Fast det märkte ingen, för jag skickade Borghild. Borghild är en bra typ. En gammal spionchef, som levt undercover i många, många år, och som av de flesta anses som en smått nedgången kvinna, som precis klarar sitt jobb och sin tillvaro. I själva verket är hon knivskarp, leder en framångsrik spionorganisation och är allmänt bra. Hon kan konsten att knipa käft, och hon kan konsten att aldrig ta åt sig av påhopp. Praktiskt person på jobbiga möten, som ni hör. Så jag skolkade och hon fick gå. Och naturligtvis skötte hon sig utmärkt, hon kommer få jobba mycket här framöver.

Min vettigaste arbetskamrat, som kom in när mötet hållit på en tid, fick höra om Borghild efteråt.
"Aha, det var därför du lyckades se så lugn och bestämd ut!", blev reaktionen.

Det är bra att vara rollspelare!

Det är Anna Anka och jag, liksom

Trollmor är inte så där väldans mycket lagd åt kroppspysslande. Jo, hel och ren ska man vara, jag är ju arbetarklass, gudbevars. Hel och ren, och alltid rena underkläder, ifall man skulle bli påkörd av en bil och hamna på sjukhus, som både Jonas Gardells och min mamma uttryckte det.

Men annars... Sminkar mig gör jag titt som tätt, när jag ska på bröllop och andra likartade festligheter, det kan bli hela två gånger på ett år det. Frisören besöks tre-fyra gånger per år, i bästa fall. Kläder... har jag. Men gå och shoppa bereder mig ytterst litet nöje (om det inte omfattar ett dussin böcker, litet choklad och andra väsentliga prylar). Och vad skönhetsoperationer beträffar kan jag hålla brandtal över dess fåfängelighet och onytta. Som Claes Eriksson skriver:
"Inte var det meningen att läkarna
skulle spänna skinn på käringkäkarna.
Suga fett stup i ett,
fylla gamla tuttar med gummikluttar".

Som sagt, ovanstående har alltid varit min filosofi, men si, snart närmar sig andra tider. I likhet med Anna Anka och andra äldre "skönheter" skall nu även Trollmor injiceras med Botox. Tänka er, rynkfri och vacker skall jag bliva. Man anar aldrig vad ödet har i beredskap.

Fast det är klart, det blir väl ungefär läkaren som får se denna rynkfria skönhet, ty Botoxet skall hamna på ett icke nämnbart ställe. Min mindre heroiska krigsskada, som ju opererades två gånger i våras, har kommit tillbaka. Då opererar man inte igen, då injicerar man Botox, berättade läkaren för mig idag. "Det blir du och Hollywoodfruarna, det", som han sade. Så tolkar jag honom rätt ser jag snart ut i baken som Anna Anka gör i ansiktet.