Min poetiska dotter

I dag blev det en ny dikt från min söta dotter. Min för tillfället oerhört arga dotter. Mamma var nämligen superdummast i hela vida världen och gjorde precis allt fel - jag kom och hämtade på dagis precis den tid jag sagt, hon fick leka med mormor medan jag var på möte med bostadsbolaget (apropå dokusåpan Grannarna), vi fikade saft/kaffe och pepparkakor när jag kom hem igen och tja... Hmmm. Hur det var så var allt detta fel, och dessutom påstod jag att vi inte kunde åka och handla med Trollet iförd endast tunn sommarklänning.

Detta resulterade i en liten dikt:
"Mamma, hon är jätteful!
Tummen, den är också gul"

(Lätt plagiat säger jag...)
Men efter detta diktande var damen så nöjd med sig själv och med mamma som på order förstås skrev ned dikten och satte upp den på väggen, att hon var riktigt glad i flera minuter. Tills vi kom till affären och stötte samman med kusinerna. För kusinerna har två kattungar. Och fick åka i kundvagnen, inte bara stående bakpå som det arma Trollet. Och det är oooooorättvist!!! Och mamma suckar lätt och hoppas att den här perioden har ett slut. Helst före trettonårsdagen, och tonårskänslorna...

Grannarna - en dokusåpa utan slut, introduktion

I går natt var det dags för stora grann-kalabaliken igen. För ungefär nittiotolfte gången. I kväll är det hyfsat tyst, men jag sitter och håller andan i väntan på kaoset - när detta skrivs hör jag oroande ljud utifrån...
Grannsituationen i det höga huset i Byn ser ut som följer:

På våningen under bor granne A - gravt alkoholiserad, psykiskt sjuk och synskadad man med periodvisa ångestattacker och en viss tendens att elda upp lägenheten. Ett allvarligt hot att vräka mannen efter ungefär hundraelva samtal till störningsjour, brandkår, polis och hyresbolag, ledde till slut till att han fick hjälp och nu är det hyfsat lugnt. Men minsta slarv med mediciner leder till ångestskrik och små eldningsförsök...
Granne B - en ängel! Klok och bra och stabil - men det är klart, får man inte sova på några veckor blir även änglar smått irriterade.
Granne C - psykiskt sjuk person, med tvångstankar, tvångssyndrom och tics. Ett av ticsen är att sparka i elementen, slå i dörrarna, knäppa av och på lampor och knacka i väggarna i bestämda rytmer på bestämda tider (halv två på natten, tex...) samt varje gång oron tilltar, vilket den gör varje gång något händer i huset.
Granne D och E - tysta och lugna, men inte till mycket stöd, då den ene är missbrukare, den andre dement.

På mitt plan: Granne F - barnfamilj, som inte visar sig ute annat än morgon och kväll, på väg till och från dagis. Stör ingen. Men mycket stöd är inte heller dessa...
Granne G - hyfsat lugn person i vanliga fall, som dock möblerar om mitt i natten, och har andra käcka saker för sig, när ångesten blir för stor. Vilket den blir var gång kaoset sätter in. Vilket är rätt ofta.
Granne H - rar person med hundar, som oftast har en förälder på besök eller som hundvakt, en förälder med drogproblem, ångest, rädsla och litet annat. Och där ingen av dem själva kan ringa störningsjour, polis eller andra instanser. Förälder H vill däremot gärna ha stöd i kaosstunder. Mycket stöd. Vid dygnets alla timmar.
Granne I - lätt förståndshandikappad person med stora psykiska problem och numera även fysiska. Avskyr hemtjänsten och anser att grannarna hellre kan hjälpa till med att dra på skor, städa badkar eller torka rumpa vid toabesök... Är fena på att hitta folks telefonnummer.
Åsså Trollmor och Troll - som väl i alla fall få betraktas som hyfsat normala, åtminstone i detta sällskap....

Våningen ovanför innehåller:
Granne J - kvinna med vuxen son, där sonen har eget apotek med försäljning, samt en viss förkärlek för pojkar. Små pojkar.
Granne K - ytterligare en apoteksinnehavare, men av det mer våldsamma slaget, där skulder stundom regleras genom slagsmål, och där vänner och bekanta gärna har fest. När inte vännerna eller K befinner sig på annan ort för visst statligt subventionerat boende. Så att säga.
Samt på detta våningsplan ett antal ytterst tysta grannar, som inte vågar säga särskilt mycket alls, men det är en jäkla omsättning på lägenheter där...

Och märkligt nog - ovanför detta fem våningar till med lugna, sansade, skötsamma och trevliga personer, där det aldrig förekommer minsta incident.

Med denna introduktion till dokusåpan Grannarna drar sig Trollmor tillbaka för natten. Det är tyst i huset, det kanske blir några timmars sömn i natt. Trollmor återkommer med en resumé över de senaste avsnitten inom kort. Om jag inte dessförrinnan åtnjuter landstingsfinansierat boende, ett med madrasserade väggar.

Katt-astrof

Sade jag att det svänger här hemma? Om det gör. I veckan har det i det närmaste skett en katastrof, eller snarare katt-astrof: Kusinerna fick löfte om en kattunge. En katt, alltså, en alldeles levande riktig liten kisse. Och Trollet har ingen katt. Förstår ni? Trollet har ingen katt, men kusinerna ska få en.
Trollet var en stund hos sina kusiner i lördags, när Trollmor var på restaurang med tjejgänget (kanongod mat, urusel service, jättetrevligt umgänge). Störstkusinen fyllde år, och fick en hög kattprylar i present, eftersom familjen blivit lovad en liten kattunge i veckan som kom. Trollet var vederbörligen imponerad och fascinerad och kunde inte prata om så mycket annat när mamma väl kom hem. I rätt glada ordalag, för hon skulle ju snart få gosa med denna kisse.'

Klockan sju på söndagsmorgonen vaknar trollmor av att ett argt litet Troll väser: "Jag vill åka till kusinerna NU! Jag vill se deras katt!" När mamma förklarade att alla sov och att katten inte fanns där än gick den lilla arga med på att sova en stund till. Några timmar senare vaknade dock ett ännu argare Troll som förklarade att det var ORÄTTVIST att hon inte hade en katt. Då jag stillsamt förklarade att vi ska skaffa katt om och när vi vågar lita på att hon inte utvecklar allergier även mot pälsdjur och att hon visst skulle få gosa med kusinkatten snart blev det alldeles för mycket för det lilla livet; tårarna sprutade och mamma var dummast i världen!

Hela veckan har det lilla rara barnet gått och mumlat arga små ramsor om katter, kusiner och mammor, och stundom har det varit för sorgligt att bära, detta att Troll inte får katt på minuten. Nu visade det sig att inte heller kusinerna fick katt denna vecka, det blev ett missförstånd med den utlovade kattungen (katt-astrof även där alltså), men katt är i alla fall på väg, även om det kanske tar litet tid. Var nu detta en tröst för ett argt Troll? Ja och nej. Nu kan hon både vara arg för att kusinerna ska få en katt och för att de inte fått en redan. Omväxling förnöjer. För Troll.

Det svänger, katten!

Jag antar att Trollet övar för stora sexårstrotset, eller också tycker hon bara att vårt liv behöver litet mer omväxling. Vad det än beror på är det nu stora svängningar i humöret och framför allt i vad hon tycker om sin mamma. Det är ömsom vin, ömsom vatten, kan man lugnt säja.

I går morse började hon dagen med att titta ömt på sin mor och utbrista:
"Mamma, du har en fin stjärt! Glöm aldrig det. Glöm inte att du har en fin stjärt".
Och så massor av kramar och pussar och "jag älskar dig, min fina mamma".

Några timmar senare var vi på apoteket, och jag bad henne hålla kvar nummerlappen hon tryckt fram. Detta krav på ett stackars litet barn blev för mycket för den unga damen, och hon kröp under ett bord och förkunnade högt och ljudligt för alla som ville höra på:
"Mamma är dum! Och ful! Dummast i hela världen är du! Och fulast! Jag vill kasta dig på soptippen! Hör du inte det? Du ska kasta dig själv på soptippen, för du är dummast och fulast i hela världen! Jag är inte ditt barn nu!"

Allt medan jag lugnt (och med krampaktiga försök att hålla mig för skratt) dels försökte prata litet med argt Troll, dels uträttade våra ärenden. Trollet fortsatte att vara arg, och berättade ivrigt detta för vår favoritkassörska i stora butiken - "mamma är så dum så jag ska alltid vara arg på henne". På frågan om hur det då skulle gå med vårt fredagsmys blev svaret: "Men då är jag ju inte arg, förstår du väl".

Det var hon inte heller (eller i alla fall inte för samma sak...) Redan vid middagen samma kväll kröp en liten gosig unge upp i famnen, tog ett ömt tag om mammas kinder och utbrast:
"Du är så vacker och fin och snäll och underbar. Jag älskar dig! Du är världens finaste mamma!" Och så en liten paus, sedan kom det eftertänksamt:
"Fast inte förut i dag. Då tyckte jag inte om dig. Men nu gör jag det igen".

Som sagt, det svänger. Och tråkigt blir det aldrig.