Kan man vinna i smärta?

Läste en intervju med Malin Wollin idag, och började fundera. Hon säger på ett ställe "Sorg är ingen tävling, vilket vi ofta tenderar att göra den till om vi jämför varandras sorg". Det är en tanke jag känner mig hemma i, även om jag uttrycker det litet annorlunda. Jag har svårt att se hur lidande, sorg och smärta överhuvudtaget kan vara en tävling, men allt för ofta behandlar vi andras och egna svårigheter på det sättet.

Första gången det blev knivskarpt tydligt var när jag för en massa år sedan var rätt sjuk. Ni som kände mig då vet hur pass illa det var, för nyare vänner och läsare kan det kortfattat beskrivas med svår smärta, rullstol, ständiga försämringar, felmedicinering och en rätt helsunkig vardag på det hela taget. Och ja, det var jobbigt, fruktansvärt jobbigt i perioder. Men jag minns ett samtal, då en av mina vänner ringde upp. Vi pratade om litet av varje, som vi brukade, och hon beklagade sig över att hon var dunderförkyld - ni vet, den där typen av förkylning som känns som tre ton bomull i skallen, en näsa som leker fontän och hostan från helvetet. Precis en sådan förkylning som får en att känna att man är sjukast i hela världen.

Mitt i det hela avbröt hon sig och sade tvekande:
"Jag ska väl egentligen inte beklaga mig, när det är du som är sjuk på riktigt".
För en gångs skull fann jag både känsla och ord på en gång, och kunde uttrycka exakt vad jag alltid känt, men inte alltid kunnat formulera:
"Lägg av! Du blir väl inte mindre förkyld för att jag har ont i benen?!"

Det var en fras som finns kvar för oss än idag. I veckan pratade jag med henne, och hon muttrade litet lagom om ett verkligt i-landsproblem, och så sade hon, med ett leende:
"Det är så skönt att prata med dig, för du förstår att man ibland måste få gnälla litet även om småsaker, och du jämför aldrig".

Jag vill väl inte säga att jag aldrig jämför, men det är sant att jag försöker låta bli. Det har alltid stört mig när folk kommer med den så kallade trösten "Tänk på dem som har det värre". Visst förstår jag tanken, på sätt och vis, men den är inte till hjälp, den landar bara i skuldbelastning, och hur konstruktivt är det? För det finns ju alltid de som har det värre. Har du förlorat ett ben, finns det faktiskt de som förlorat båda. Har du fått cancer finns det de som fått både cancer och stroke samtidigt. Får du missfall, tja... det finns föräldrar som fått begrava både två och tre barn. Och i stora delar av världen svälter barn ihjäl, eller tvingas bli prostituerade eller barnsoldater, får arbeta från späd ålder och tvingas in i barnäktenskap. Betyder det att ett barn i Sverige som mobbas, eller har alkoholiserade föräldrar, inte har det svårt, bara för att andra barn har det värre?

Jag menar självklart inte att det är ok att gnälla som om det verkligen var en världstäckande katastrof om man ser ut som en rishög i håret, eller att det är en lika stor tragedi med en död akvariefisk som med ett döende barn. Det är självklart att man måste ha perspektiv, och se till proportionerna i det som händer. Jag kan inte heller med standardgnällare som aldrig förändrar något i sina liv, och som på fullaste allvar tycker att alla borde inse att just de har det svårast i hela världen, alltid, och att deras brutna nagel på allvar är mer tragisk än andras dödsfall. Men det är inte riktigt det jag är ute efter, vilket jag hoppas framgår.

Men man kan inte och man ska inte jämföra smärta. Det som är en katastrof för dig kanske är något banalt för mig, och tvärtom. Jag har fortfarande inte sörjt en sekund över att jag blev uppsagd från mitt förra jobb, för andra hade samma sak varit en katastrof utan ände. Det betyder inte att jag är starkare, det betyder bara att just detta jobb inte var viktigt för mig. Däremot gör det alltid lika ont att åka tillbaka till Byn när vi varit i Uppsala (eller ja, överallt där vi har vänner), något de flesta i Byn skulle ha svårt att förstå. Att bo långt från de flesta vännerna - det är mycket svårare än att vara arbetslös för min del. Man kan inte jämföra.

Ibland är det ju också så att det är den där förkylningen som är halmstrået som knäcker kamelens rygg. Man orkar kriserna på jobbet, sjuka barn, pengabekymmer och dödsfall i familjen, men när förkylningen kommer blir det bara för mycket. Det är egentligen inte den som är det svåraste, men det är den som suger de sista krafterna, och vad viktigare är, det är den man orkar gnälla över. Då klarar man inte ett klämkäckt "Men en förkylning är väl inget att klaga över", eftersom det just nu verkligen är det.

Och ibland kan det faktiskt vara så enkelt att den som verkligen har det svårt behöver få höra att vardagen finns för andra, att de är förkylda, har tappat plånboken och är osams med partnern. När jag var som sjukast var det rätt skönt att få fokusera på andras snuvor och griniga chefer en stund, och kunna vara till litet stöd för mina vänner. Man behöver få behövas, även om det bara är för att lyssna en stund över någons annans kanske banala problem.

Sorg, smärta och lidande är ingen tävling. Man ska inte behöva vinna rätten till sina känslor, genom att jämföra vem som drabbats hårdast. Det borde inte vara svårare än så.

Mañana-maran och jag

Som trogna läsare vet är jag singel sedan 1800-kallt ungefär. Men en inneboende har jag, eller snarare en sorts parasit som envisas med att leva väldigt tätt tillsammans med mig. Mañana-maran kallade Barbro Alving sin påfrestande inneboende, och det här är definitivt samma typ. Populärt även kallad uppskjutardjävulen. Och vad jag är trött på denna mara!

Just nu arbetar den på heltid. Om två veckor kommer hantverkarna hit. Huset ska stamrenoveras, jubel och fröjd. Det kommer bli fantastiskt bra. Efteråt. Men som jag nämnt tidigare innebär detta en hel del jobb. Förråd ska tömmas och stuvas undan, skåp ska tömmas och saker paketeras, möbler ska flyttas, och allt ska stuvas in i mitt pygmélilla sovrum samt i ett hörn av vardagsrummet. Det går, det kommer självklart att gå hur bra som helst. Sovrummet är nästan fullt av pryttlar från källaren, men med litet god vilja och omorganisation går det att stuva in litet till. Jag fixar det. Självklart. Frågan är bara när...

Jag har inga helger kvar, för nästa helg ska vi på dop och helgen därefter ska vi till Stockholm och fira vår familjedag, Trollet och jag. Men det är rätt gott om vardagar. Den här dagen, t.ex. Jag har inte ens Trollet hemma, hon ska sova hos mormor och morfar, då jag har kommunfullmäktige ikväll. En utmärkt dag för skåpstömmande och omflyttningar. Och vad gör Mañana-maran? Får mig att sitta vid datorn, läsa litet skräplitteratur, spela litet wordfeud, skriva litet blogg... Visserligen trevliga saker, men inte till så stor hjälp när det gäller att få lägenheten klar för stamrenoveringen.

Så bästa mara, kan du vara så vänlig och parasitera någon annanstans de närmsta två veckorna? Jag behöver få detta fixat omgående och tiden är knapp. Och själv är jag mer än lovligt slö.

Skriva - varför och för vem?

Jag har inte skrivit här på ett tag. På ett långt tag, och egentligen vet jag inte varför. Det har hänt så där lagom mycket saker att det alltid finns något att skriva om, men inte så mycket att jag inte orkar. Det har bara inte blivit av. I morse låg jag och läste om vissa poster via den där söta lilla iPaden jag numera är förvaltare av. Då började jag fundera. Jag tycker ju om att skriva, det ger mig oerhört mycket att få sätta ord på tankar och händelser. Och jag tycker faktiskt om att gå tillbaka och läsa, fundera över om jag tänker på samma sätt fortfarande, över hur olika händelser påverkat mig, se hur livet förändrats eller kanske hur det är sig likt.

Jag gläds alltid om någon läser det jag skriver, och än mer om någon berörs av det. Det är viktigt, men inte livsviktigt. Att få skriva däremot, det är livsviktigt, på riktigt. Det är ett andningshål, ett sätt att leva, en förutsättning för det jag ser som ett gott liv. Det behöver inte vara här, men det måste finnas. Jag saknar det. Jag behöver det. I brist på fysiskt skrivande gör jag det ju i huvudet, hela tiden. Formulerar meningar och tankar, som skulle passa i skrift. Orden är min livsluft, och i min värld har inget hänt förrän jag funnit ord för det. Mina ord. Som kanske stannar hos mig, men som måste finnas där. För att finna livet.

Att få era tankar och kommentarer då? Att få bekräftelse på att någon ser och läser? Jo, det är viktigt. Mycket viktigt. Om själva skrivandet är syret jag andas, ger andras reaktioner och bekräftelse den glädje jag behöver för att tycka det är roligt att fortsätta andas. Typ. Jag behöver det också, mycket. För glädjens skull. För att finna lusten.

Så jag återupptar mitt bloggande med detta i minne. Att mitt skrivande är mitt liv, att ert läsande är min lust. Och att jag behöver båda för att vara jag. Välkomna tillbaka till Trollmors tankar. Jag hoppas ni hittar hit igen.

A-kassematematik

Jag har ansökt om att få gå en tvådagarskurs med bibehållen a-kassa. En vettig kurs i hur man söker jobb. A-kassan har rätt att bevilja upp till halvtidsstudier, så jag trodde detta var en lätt match. Två heldagar på drygt två veckor, långt ifrån halvtid alltså. Trodde jag.

A-kassans handläggare: "Det är heldag. Då blir det heltidsstudier".
Jag: "Men hur kan ni räkna så? Det är ju tolv timmar på två veckor".
A-k: "Ja, men det är heldagar. Då är det heltid!"
Jag: "Då blir det ju omöjligt att gå konstruktiva kurser som möjliggör jobb?"
A-k: "Nej, inte om det är på deltid".
Jag: "Men detta är deltid".
A-k: "Nej, det är heldag. Då är det heltid!"

Någonstans där gav jag upp och avanmälde mig till kursen. Men jag tycker detta öppnar upp för nya kreativa tolkningar av begreppet heltid. Tolv timmar på två veckor för heltidslön - det vore liksom perfekt det.

Vardagslycka

Små enkla saker har gjort denna helg till en av de bästa jag haft i Byn sedan jag flyttade hit - ja, om man undantar de helger vi fått besök av vänner från långt borta. Men en hemmahelg, utan något särskilt, som ändå blir så fin - det är så ovanligt att jag nästan inte vill tänka på det. Jag njuter bara av att det faktiskt blev.

Fredag: Trollets klasskamrat (som för övrigt bor i samma hus, men i den lugna överdelen) var här medan pappan tränade. Ungarna lekte inne, vi fikade, vi gick ut och de lekte "Robin Hood med fotboll" (nytt och kreativt historiskt grepp!), medan jag promenerade i deras närhet. Sedan gick vi in och de fredagsmyste i soffan med en film (gissa vilken) och chips. Själv bakade jag Fyriskaka, och syster T tittade in för en fika och en massa prat. När grannpojken gått hem och Troll fått läsa upp läsläxan och spela sin enda ton på kornetten (jo, hon har börjat spela kornett!) för T, nattade jag barnet, och sedan pratade vi vidare, T och jag. Avslappnat och skönt, som det är med finaste vännerna.

Lördag: Troll var bjuden på födelsedagskalas till en annan klasskamrat, och jag var medbjuden. Kalaset, som mestadels var utomhus, avlöpte väl, och sedan vi städat upp, gick vi hem till familjen och fikade och pratade och bara var. Jag läste saga för minstingen, Troll lekte och spelade spel med de större barnen, vi satt ute i solen med kaffe och kakor och pratade om ditt och datt. Kalaset började elva, och klockan fem fick jag skynda iväg för att uträtta utlovade ärenden. Hämtade Troll vid sex, vi for hem och åt god middag vid en film. Fina samtal med käraste Rouva och andra via nätet sedan Troll somnat gott.

Söndag: Sovmorgon, mysfrukost, promenad till affären, kakbak. Troll bakade mjuk chokladkaka nästan helt själv (jag fixade de varma momenten), jag bakade kokostoppar, och sedan kom min underbara guddotter med mor hit för att fika med oss. Troll fick en mängd utrensade spel av dem, och min guddotter fick litet husgeråd av mig - stora fina lilla flickan ska flytta hemifrån! Sedan middag, och en kvällspromenad runt kvarteret innan jag läste dikt och nattade Troll.

Allt som allt en fin helg, en fantastisk helg. Människor av olika slag och olika åldrar, samtal, mycket ute, fint väder, god mat. Det har varit bra, mycket bra. Det är sådana helger jag behöver så innerligt väl. Så enkelt, så litet, och så oerhört betydelsefullt. Vardagslycka, det viktigaste av allt.

Förresten

kommer jag behöva nya glasögon tror ortoptisten. Det tror jag med. De nuvarande kostade så där 4.500:- med enklaste glaset och utan bågar. Nästa uppgradering innebär specialglas. Vi talar nu om en kostnad på så där 6.000 - 8.000:-. Per glas. Och fortfarande då av enklast tänkbara modell. Idel ädel nöjen, var det.

Idel ädel nöjen

Vi ska få stamrenoverat. Nytt badrum, nytt kök, ny ytterdörr - och samma gamla grannar, är den korta sammanfattningen. Vid stamrenovering måste ALLT flyttas från kök och badrum. Precis allt. Köksskåp ska tömmas, möbler flyttas och den där fantastiska frysboxen som var ett så smart drag för sex år sedan... tja... alltså. Sovrummet? Den som sett vår nätta lilla köksutrustning inser att jag kan hålla mig för skratt rent logistiskt - det lär bli väldigt många kartonger.

Men det är faktiskt världsliga saker, som Karlsson på Taket skulle sagt. Jan kan leva med det. Liksom med att ha husvagnstoalett i en månad och duscha i en barack på gården. Jodå, det kommer fungera. Men sedan släppte bostadsbolaget den stora nyheten. Eller ja, de nämnde det litet i förbigående så där. Som något man väl fixar på en kafferast. Förråden, källarförråden, ska tömmas. I alla fall de med rörledningar. Tömmas helt, och innehållet stuvas in i lägenheten.

Alltså - jag är lajvare. Alla medskyldiga vet precis vad jag menar med det. Lajvare har saker. Kläder. Vapen. Renfällar. Andra saker. Mer kläder. Bra- att-ha-prylar. Och litet, litet till. Dessutom flyttade så där 1000 böcker ned i förrådet när jag flyttade hit. Och så finns där Trollets alla kläder som blivit för små (sparade till ett eventuellt syskon), och en hel del leksaker. Och några kartonger kläder hon snart växer i, eller ja, inom de närmsta åtta åren i alla fall... Och vadmal. Och julsaker. Och prylar. Och pryttlar. Och mattor till förbannelse. Och sånt där ni vet, som bara hamnat i förrådet, för att det faktiskt inte får plats någon annanstans. Och min samling på så där 400 pingviner. Och en massa annat som jag glömt.

Jo, jag vet, det här blir ett utmärkt tillfälle för mig att göra mig av med gamla musburar och oanvändbara väskor, och litet annat smått och gott. Men resten? Det ska in i vår lägenhet och trängas med oss och allt annat. Eller också drabbas jag av omåttlig Feng Shui-iver och dumpar allt. Men ärligt talat, oddsen för det är rätt skyhöga...

Sade jag något om att jag ville flytta? Typ nyss?