Mina flyktförsök

När livet grottar ihop sig och blir svårhanterligt är det lätt att vilja fly en stund. Vi har alla olika sätt för det, en del ganska förnuftiga, en del rent av livsfarliga. Jag är tacksam att mina flyktförsök inte omfattar droger eller utåtagerande beteenden eller andra destruktiva reaktioner, jag är helt enkelt inte lagd åt det hållet, tack gode Gud.

Mina flyktförsök är oftast ganska enkla, och flera av dem är nästan vettiga. Som långpromenader i skogen, eller långa cykelturer, där jag kan prata med mig själv och ventilera det som tynger, men också fantisera ihop nya slut på jobbiga berättelser, nya och lyckligare slut. Min fantasi är oftast en pålitlig flyktmetod, som jag använt så länge jag kan minnas. Innan jag ska somna berättar jag historier för mig själv, oftast historier där jag på något vis utför en modig eller vänlig handling, som räddar andra, och som på något vis behandlar det jag är rädd för, eller kämpar med för tillfället. Som liten kunde jag fantisera om hur jag, som var livrädd för eldsvådor, drog folk ut ur brinnande hus, till exempel, eller räddade dem från att drunkna. Modigt och självuppoffrande, och naturligtvis där ingen annan vågade eller kunde gripa in.

De metoderna är i och för sig lika mycket bearbetning som flykt. Att ventilera med sig själv, eller vråla åt en gran, och att skapa historier för att ge kraft och mod, det är ganska vettiga sätt att fly, trots allt. Att sätta på en film som antingen leder till skratt eller till gråt, beroende på behov just då, är också rätt förnuftigt, kan jag tycka. Ibland behöver man komma ihåg hur det känns att skratta, ibland behöver man få gråta över något som inte är ens egna problem. Då kan det hjälpa med en film eller en bok, gärna en banal sådan. Eller ett TV-program, jisses, vad tårar man kan fälla till Extreme Home Makeover. Just för att det är så banalt och tramsigt.

Böcker, ja. Just nu orkar jag bara med gamla flick- och barnböcker, helst sådana skrivna före 1950. Det, eller urfåniga kärleksromaner av Harlequin-typ. Jag måste ha lyckliga slut, och gärna banala sådana. Alla ska vara glada och alla ska gifta sig på slutet. Eller få sin kattunge eller lillebror eller chokladpudding, eller vad det nu är de önskar sig. Söta, lyckliga slut och gammeldags moralkakor, det kan vara en tröst så god som någon.

Godis är ett dumt sätt att fly, men tröstäter gör jag, tyvärr. Och trots-äter. Ilska, stress och trötthet är närmast livsfarligt i det avseendet. Det hjälper för stunden, men skapar fler problem än det löser. I de lägena är jag ändå otroligt glad att jag bara tar till mat, det hade varit mycket lätt att välja en flaska vin, en whisky eller tre, eller något annat mindre uppbyggande för att komma bort ett slag. Godis må göra mig överviktig, men jag är i alla fall klar i huvudet och inte farlig för vare sig mig själv eller omgivningen.

Och så min lilla last, som mest kommer i dagen när jag är verkligen slutkörd och inte orkar se några lösningar på några som  helst problem: veckotidningshoroskop. Jag läser dem i och för sig alltid, ungefär som jag läser serier, för att få ett gott skratt och kanske fundera litet över hur de får ihop det hela. Men när jag mår mindre bra tar jag till dem som verklig tröst. Nej, jag tror inte på dem, det är det som gör metoden effektiv. Allt dåligt kan jag sålla bort, eftersom jag ju vet att det bara är trams. Men allt bra kan jag ta till mig, och för en stund hoppas på och låtsas att jag tror är sant. För att skapa litet hopp och litet tröst. Ja, jag vet att det är en lögn, men ibland behöver man litet lögner för att orka.

När jag tänker efter flyr jag rätt vettigt, trots allt. Det är också en tröst.