När kaffet smakar

Ibland hittar man visdomsord på de mest märkliga ställen. Ett av mina viktigaste fann jag i en kåserisamling av Stefan Andhé, en kåsör som jag uppskattar så där litet lagom. Men just denna lilla text, och en rad i den, har fastnat i hjärtat.

En mycket ung journalist skulle intervjua en kvinna, som i ett enda slag förlorat hela sin familj. En sådan där rätt vidrig arbetsuppgift som redaktörer stundom ger unga reportrar för att de har svårt att säga nej. Eller gamla cyniska reportrar som inte har vett att göra det... Den unge journalisten och kvinnan satt vid ett bord, med varsin kopp kaffe framför sig. Kvinnan tog koppen, blundade och drack. Så sade hon, som för sig själv, och med ögonen ännu slutna: "Man får vara tacksam så länge kaffet smakar".

På den unge journalisten gjorde de orden stort intryck, men hans upplevelse lämnar jag därhän. Men även jag har fastnat för vad kvinnan sade, eftersom det knyter an till min egen upplevelse av den inre glädjen, som jag skrev om nyss, den stillsamma, starka glädjen som bär genom livet. Nu har jag aldrig varit i en så fruktansvärd situation som denna kvinna, det har få av oss, tack och lov. Men ändå, det finns få av oss som inte någon gång mött svårigheter som just då varit för stora för oss, smärta som gjort för ont, sorg som nära nog kvävt oss. De flesta av oss har varit där, och att jämföra graden av smärta är meningslöst.

När olyckan och sorgen på något vis slår till i våra liv, och vi inte längre hittar de stora glädjeämnena, och inte orkar ta till oss omvärlden, då måste man våga lita på det lilla, de små, små detaljerna som ändå finns kvar. Kaffe som smakar. En rödrutig duk. Sol genom persiennerna en måndagsmorgon när det regnat länge. Ett varmt bad. Eller några kloka ord i en bok, där du inte trodde du skulle finna något av vikt. Små, små saker, som betyder så oerhört mycket, små saker som är det som ger mening  åt vardagen. Det allra minsta, som ändå är det stora - att kunna hitta hopp och glädje mitt i mörkret.

Så länge kaffet smakar finns det hopp om liv och framtid. För mig är det till och med så enkelt att jag vet att den dag kaffet inte smakar mig eller kroppen inte orkar njuta av varma bad, då måste jag söka hjälp. Det är min verkliga varningsflagga, när jag vet att hela kroppen säger ifrån att det gått för långt. Men idag smakar kaffet. Då vet jag att livet finns kvar i mig, att glädjen räcker till för även denna dag och hoppet bär. Så länge kaffet smakar gläds jag åt livet.