När man fastnar. Och när man kommer loss.

Ibland går tankarna i en otäck sorts tankeloop som man inte kommer ur. Man fastnar i något som gör problemen mörkare och farligare än vad de kanske egentligen är, och man kommer inte loss på egen hand.
Jag har varit där ett tag nu, med två problem som jag inte orkat och kunnat se från andra håll än det svartast möjliga. Och så plötsligt, när jag äntligen lyckas formulera dem inför andra, får jag hjälp. Två par andra ögon ser det jag inte ser, och äntligen kan jag vända och vrida på problemen och se dem från fler håll än ett. Två kloka, fina, underbara människor kommer med sina perspektiv och sina tankar, och jag kan lyfta blicken och se något nytt. En möjlighet och en framtid, där jag bara för två dagar sedan inte såg någon ljusning alls.

Att sjunka i dyn, att fastna och att inte komma loss på egen hand är skrämmande. Att någon sträcker ut en hand och drar upp en på fast mark igen, det är inget mindre än ett mirakel. Varje gång.