lördag 8 november 2008

Vilket liv vill du ha? Vilken död ska du få?

I dag var jag på begravning och så många blandande känslor som fanns vid den graven har jag nog aldrig varit med om på ett och samma ställe. Jag törs säga att precis ALLA känslor var där, från hat till kärlek, från sorg till glädje, från lättnad till ångest, från vrede till försoning. Personen som begravdes var en mycket gammal människa, som ändå aldrig blev äldre än en omogen tonåring. H*n följdes till graven av barn, barnbarn och barnbarnsbarn - men hur mycket kärlek som fanns där är en öppen fråga.

Själv kunde jag inte uppamma någon sorg alls, däremot försökte jag hitta en ingång till försoning och förlåtelse. Inte helt enkelt, men trots allt kände jag att begravningsgudstjänsten för mig blev ett avslut, så att jag uppriktigt kunde låta både personen och mina känslor gå till vila i samma grav. Det var skönt.

Men det är klart att en begravning av detta slag väcker mycket tankar. För mig blev det åter tydligt att vår död är en spegel av vårt liv. Den dag det är min tur att ligga där - vad ska min död och min begravning spegla? Jag har ingen längtan efter att bli outhärdligt saknad, och hoppas verkligen att jag inte ska lämna fullkomligt förkrossade människor efter mig. Sorg och saknad, ja, men förhoppningsvis lever jag tills jag blir så gammal att mina efterlevande kan säga "det var ett gott och långt liv, nu ska hon få vila". Nej, döden är jag inte rädd för, lika litet som jag är rädd för den normala sorgen och saknaden.

Däremot skräms jag av tanken på de människor som lämnar efter sig mer sår och skador än egentligt tomrum. Hur klarar man att leva ett liv, där man från de som borde stått en närmast aldrig kan få vare sig kärlek eller respekt - för att man aldrig visat det själv? Hur är ett liv, där ens eget barn gläds först när man är borta? Hur kan man leva i många, många år, utan att se och förstå vad ens beteende får för konsekvenser? Och hur dör man, när man levat ett liv som till mer än 100% varit fokuserat på en enda sak - ens egna omedelbara behovstillfredsställelse? Man behöver inte vara Joseph Fritzl eller något annat monstrum - vanlig enkel dumhet räcker tyvärr långt.

Det livet och den döden skrämmer mig. Det är inte det liv jag vill leva, inte den död jag vill ha. Jag hoppas ju att risken inte är överhängande, men jag tror att den alltid finns där, för alla. Risken att man fastnar i sitt eget, i sig själv, så mycket att man inte ens ser behoven hos de allra närmaste. En sak vill jag lära mig av den person vi begravde i dag - att välja ett förhållningssätt, ett liv, som gör att min död en gång blir helt annorlunda mot den h*n fick. När jag dör vill jag göra det i vetskap om att jag i alla fall levde detta liv så gott jag kunde och att de val jag gjorde var så bra de kunde vara, för mig och för andra. Det sägs att man inte får välja sin död, det må vara hänt. Men man får välja sitt liv och det livet speglas en dag i den död man får. Den döden hoppas jag ska bli god.

2 kommentarer:

Nickan sa...

Hej! Intressant att läsa dina tankar om döden.

Om du vill hänga på så finns det en utamning till dig i min blogg!

www.nickans.blogg.se

resantillettbarn sa...

Hej.
Vet inte hur jag ramlade in här, men det var kul att jag gjorde det. :-)