onsdag 10 november 2010

En fundering

Hur många människor får man göra arga, ledsna eller besvikna för att uppnå ett dröm eller ett mål? Vilket pris ska man själv tvingas betala för att andra ska må bra? Hur ska man balansera mellan krav, önskningar och drömmar för att varken trampa på andra eller gå sönder själv. Och framför allt - vem avgör var gränserna går?

3 kommentarer:

Amo sa...

Andras ilska, ledsamhet och besvikelse, det är känslor du inte kan styra. Folk kan få de känslorna av både berättigade och oberättigade skäl. Visst ska man tänka på andra och vara rädd om dem, men du kan inte vara rädd för deras känslor, och dansa helt efter deras pipa heller. Inget dåligt samvete för att du försöker få din vardag att fungera, och din själ att överleva.

Du behöver göra det du känner att du måste för att själv må bra, och var gränsen går kan du bara avgöra själv!

Kaxiga mamman sa...

När jag väntade första barnet, så sade en klasskamrat som bor kvar i hemstaden att nu vore det väl bra att flytta tillbaka, så att barnen kunde få bo i ett hus, växa upp i en "lugn" småstad och få nära kontakt med mormor och morfar. När jag påpekade att JAG inte skulle må bra av att bo där, så menade han att så egoistisk fick man inte vara. Barnen kom i första hand ju.

Så är det visserligen - men jag är fast övertygad om att barnen mår bäst av att mamma (och pappa om det finns en sådan) mår bra. De du har ansvar för i ditt vardagsliv, det är dig och Trollet tills hon är stor nog att axla sin egen vuxenmantel.

Honungspojkens mamma sa...

Vilket kämpigt år ni haft...

Skickar en stor kram!