söndag 12 december 2010

Sunday afternoon blues

Har åter haft en underbar helg i Uppsala. Vänner jag älskar och en lugn och avkopplande tågresa hem i första klass (som SJ bjöd på, heja, heja!), och sedan en kramigt och gosigt Troll i famnen. Hon var hos mormor och morfar, självvalt, och var på födelsedagskalas och en massa annat skoj.

Så det har varit en fin helg, jag borde vara glad. Och visst är jag det. Också. Inte minst över värme och vänskap, som visat sig på så många sätt. Min nya vinterjacka (eller mina TVÅ nya jackor!), som jag fått från finaste Rouva. Fina samtal med vänner jag sällan hinner prata med tillräckligt. Många önskningar om att vi snart ska flytta oss. Och mycket annat.

Ändå sitter jag här med söndagsbluesen flödande. Det finns många orsaker. Den vanliga "nu är det över, nu dröjer det till nästa gång"-känslan, förstås. Att det mer och mer börjar störa mig att vår lägenhet, vårt hem, inte tillhör oss, utan att det alltid är något som är ändrat, joxat med, städat, flyttat osv, när jag kommer hem. Av vänlighet och välvilja, det är det som gör det så svårt. Men det bidrar ju till behovet av en snar flytt, det gör det.

Men allra mest tror jag det är känslan av vad Tove Jansson uttryckte så fint i "Vem ska trösta Knyttet?" Orden: "...lilla vän, vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?"
För så är det ju. Att gå från soldattorpet i gnistrande snö, att sitta på tåget och se eftersmiddagsljuset över Strömmen, att se hur de tända julgranarna utanför husen lyser upp vintermörkret i de små byarna vi passar - det vill jag ju visa någon annan, dela med någon, se med fler ögon är mina. Det finns så mycket jag vill dela, så mycket jag vill låta någon annan vara en del av. Trollet när hon är med. En vän, som också kan se, kanske inte samma som jag, men se och visa mig sin värld. Och förstås, någon som är mer än en vän, någon som också är en älskad och älskande man.

Jag har varit singel länge nu. Det går bra för det mesta, jag behöver inte en partner för klara livet, jag behöver honom inte för att bli hel eller för att vara någon. Jag klarar mig bra. Jag är hel och jag är någon - jag är Trollmor. Inte bara Trollets mamma alltså, utan också ett vuxet troll i mig själv. Men jag vill dela mitt liv med någon för glädjen att få dela, för lyckan i att få se med fler ögon och för möjligheten att upptäcka nya saker. Som Skruttet säger: "Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått se och att samla vackra snäckor är en underbar idé". Att se och dela, det längtar jag efter.

Och litet är det väl som Skruttet skriver i sin flaskpost: "... jag känner mig så övergiven nu i skymningen... försök att lite trösta mig om du är stark och snäll..." För även om jag oftast inte är ett mycket litet Skrutt, utan en ganska stor och stark Trollmor är det ju som det står i en sång av Svenne Rubins (av alla band...): "Man känner sig litet ur spel. Inte vore det fel med nån form utan tröst". Och även trösten kan delas, ska delas. Jag är också stark och snäll, när det behövs. Och ibland är jag ett mycket ensamt Skrutt. Som längtar efter att dela. Som längtar efter att få ge, och efter att ta emot. Och som har så många vackra snäckor att visa, och som vill att du visar mig dina. Vem du nu är.

4 kommentarer:

C sa...

Kram! Förstår vad du menar. Fint skrivet!

anjocity sa...

Nickar instämmande

Kaxiga mamman sa...

Kanske finns en bra man som väntar på just dig när du flyttat till rätt ställe? Det vore ju lite synd om du träffade någon där du bor precis nu...

Andelieb sa...

Gott nytt år, från en trollmor till en annan. 2011 kommer att bli något alldeles extra, det har jag på känn.

Kram