Att gråta i Lyckans Land

Jag lever i den bästa av världar, i en stad jag ska vara stolt över. Här finns allt man kan behöva, allt en människa kan önska sig. Skolan är bra, och barnet trivs. Vår lägenhet är nyrenoverad och vacker. Vi har nära till allt, promenadavstånd till skola, affärer och centrum. Här finns naturområden, simhall, en teater med ett rikhaltigt utbud, ett bra bibliotek, affärer och kommunikationer. Helt nära bor familjen, alla på mer eller mindre gångavstånd, jag har barnvakt och hjälp med det praktiska. Ja, visst har jag allt man kan begära, allt som utgör trivsel och välbehag. Allt som borde utgöra trivsel och välbehag.

Här trivs man, det vet jag. Här mår man bra, här är det rätt att låta sitt barn växa upp. Här kan man rota sig, växa fast och stanna. I den bästa av världar, i lyckans land. Jag vet det, och hade jag inte redan vetat och förstått, hade jag bara behövt se mig om och lyssna litet. Varje dag talar någon om för mig att här är gudagott att vara, här kan man bara vara lycklig. Nej, fel. Här ska man vara lycklig, här måste man trivas, här finns inga andra alternativ än tillhörighet, här känner man sig hemma, här är man tillfreds med livet. Det finns inga andra alternativ.

Jag vet. Jag har hört det i många år, jag hör det dagligen. Och till ångesten över att inte passa in och vantrivseln läggs skuldkänslorna.
"Tänk på din dotter, hon trivs ju".
"Byn är fantastisk, det är bara du som inte vill trivas".
"Du har ju ändå inga vänner någon annanstans heller".
"Hur kan du tro att det skulle bli bättre på annat håll?"
"Anstränger man sig bara fungerar det".

Kanske är det sant. Kanske är det mig det är fel på, så pass fel att jag inte skulle passa in någonstans. Kanske skulle jag bara försöka anpassa mig, resignera, bli lycklig här i lyckans land, eller om jag nu inte kan bli lycklig, åtminstone vara nöjd. Eller liknöjd.

Men jag kan inte. Jag försökte hela min tonårstid, jag försökte en svart period i 25-årsåldern, jag har försökt i sju år nu. Det enda resultat jag får ut av det hela är ett allt djupare främlingskap, och allt värre skuldkänslor. Jag är den udda biten, den som inte passar in, den som hela tiden skär sig med omgivningen. Jag är den som gråter i Lyckans Land, och det får man inte göra.

Jag avskyr mig själv för min vantrivsel, och jag känner skam för att jag vill fly från en tillvaro som borde vara perfekt. Misstanken att de som förmanar mig ändå har rätt undergräver allt jag vill vara. Det kanske inte finns någon annan plats för mig, ingen annan som behöver mig, som vill ha mig i sin närhet. De kan ha rätt, alla som talar om för mig hur värdelös och meningslös jag är när jag vägrar passa in här. Ja, de kan ha rätt. För man får ju inte gråta i Lyckans Land.