tisdag 7 april 2009

Vems dröm?

Pratade en sväng med Rouva i dag, och vi kom in på temat "jag önskar att..." Vårt samtal och Rouvas kloka kommentarer fick mig att fundera litet mer på frågan. Det finns hos många av oss en tendens att dölja våra egna behov under täckmanteln "andra vill/önskar/behöver". I sina värsta avarter kan det ta sig förskräckande uttryck ("hon ville egentligen bli våldtagen"), men de tänker jag inte ägna mig åt nu. Istället funderar jag litet runt det mer vardagliga sättet att projicera sina egna behov på andra - ofta i någon sorts tro att man då själv sätter sina behov åt sidan och är ödmjuk och generös.

Vi föräldrar är rätt ofta experter på området: "Kalle vill såååå gärna bli bra i tennis, så vi avstår dittan och duttan för att han ska få spela". "Stina älskar att leka med dockor, hon vill aldrig ha något annat i present". Fast det är pappa som egentligen ville bli tennisproffs, och mamma som vill få se drömdockorna förverkligade. Och Kalle skulle tycka det var mycket roligare att vara i skogen med pappa, och Stina leker på dagis bara med byggklotsar. Föräldrars rädsla, drömmar, fördomar, förhoppningar landar hårt på barnen som sällan eller aldrig har en chans att komma undan. Ibland är det nästan skrattretande, ibland irriterande, ibland rejält dumt, hur vi föräldrar projicerar oss själva på våra barn.

En liten variant på detta som jag upptäckt är extremt vanlig hos ensamstående mammor (pappor vet jag så litet om, jag känner inga heltids-singelpappor) är drömmen om Pappan. "Lotta pratar hela tiden om att hon vill ha en pappa", säger Lottas mamma, och letar sedan febrilt efter denna pappa. Fast Lottas mamma egentligen skulle lägga detta med mamma-skapet åt sidan en kvart och fundera över om det inte är så att det är _Anna_ som vill ha en man att dela föräldraskapet med. Att Anna vill hitta en bra man, som också kan ta in Lotta och vara en vettig vuxengestalt i Lottas liv, är självklart, men inte riktigt samma sak. För det är ju Anna som är vuxen, Anna som ska ta ansvar för sitt och Lottas liv, och det är Anna som måste hitta och välja den man hon längtar efter.

Jodå, även Trollmor längtar stundom efter en Trollfar. Eller ja... I alla fall intalar jag mig det ibland, att jag vill ha en pappa till Trollet. Men det vill jag ju egentligen inte. Trollet är suveränt ointresserad av hela pappa-konceptet, och hon tar för sig av morfar, morbror, gudfäder och manliga vänner. De räcker väl för till för hennes behov, än så länge, och hon är nöjd. Jag kan drabbas av längtan å hennes vägnar när jag ser henne sitta tryggt uppkrupen i gudfars knä, och önska att hon skulle få uppleva en annan vuxens närhet i vardagen. Men det är min önskan, min dröm, inte Trollets. Och den åtskillnaden måste jag göra.

Så nej, Trollet behöver ingen pappa för att må bra. Och jag mår faktiskt ganska gott även utan en Trollfar i huset. Men visst drömmer jag, visst längtar jag, visst vill jag. Vill ha en man att dela vardagen med, en man att dela kärleken med, en man att leva med. En Trollman. Inte en Trollfar. Det är faktiskt en viss skillnad på de två koncepten.

Och för att avrunda: När Trollet var knappa tre år pratades det mycket i hennes närhet om pappor, och hon kunde någon gång nämna att hon inte hade någon sådan. Vid ett sådant tillfälle frågade jag henne om hon ville ha en pappa. Svaret kom, snabbt och bestämt: "Nä! Vill ha flodhäst stället!" Låt mig säga att jag även låter Trollets önskningar vara hennes - jag vill _inte_ ha en flodhäst i lägenheten.

3 kommentarer:

Rouva sa...

Inte ens en sådan där mjuk liten blå i plysch? ;)

Trollets mamma sa...

Nej tack, inte fler blå saker i plysch heller...

Kaxiga mamman sa...

Lottas mamma kanske blandar ihop drömmar och funderingar. För det är klart att Lotta funderar över det här med pappor när många andra har, men inte hon.
För ett tag sedan pratade jag med en pojke i lekparken. Han ville veta vad min pappa hette, och vad mina barns pappa hette. Jag kontrade med att fråga vad hans pappa hette, och fick glatt svaret: "Jag har ingen pappa! Jag har två mammor!" Säkert mycket nöjd med det, men säkert finns pappor i tankarna.
Att barn funderar över något, och kanske även gärna skulle vilja ha något, betyder inte att vi måste tillhandahålla det. Att lära sig sakna något är ju en del i att lära sig leva.