måndag 17 augusti 2009

Tillvarons mysterier, del 3

Varför sitter man alltid för öppen dörr hos tandläkaren? Ska man till läkare och visa minsta lilltå görs detta alltid i ett rum som är stängt för alla obehöriga, men hos tandläkaren sitter man och gapar för öppen ridå. Vilket ju faktiskt är ganska irriterande för en själv som patient. Det måste också vara fullkomligt skräckinjagande för små barn som kommer för en enkel liten undersökning, och får se en fullvuxen människa som är halvvägs på väg upp i taket med munnen full av prylar och en paniskt stirrande blick.

Rätt gissat, min tandföljetong fortsätter, men nu tror jag den sjunger på sista versen. Tandläkarbesöket i dag var visserligen långt (och dyrt...), men relativt uthärdligt i övrigt. Fast jag kom att fundera mycket över den öppna dörrens politik - vad är det egentligen som gör tandläkare så obenägna att stänga en dörr? Det kan inte vara främjande för vare sig deras rykte eller patienternas mentala hälsa att se mig krampaktigt krama om stolskarmarna samtidigt som jag kvider högt och står som en sprättbåge i stolen. Har någon ett bra svar?

2 kommentarer:

Rouva sa...

allergisk mot bedövningen? Visst man ser inte så mycket bättre ut men man har mindre ont och kanske kvider mindre...
Annars har jag också fudnerat på det faktum att tandläkarmottagningarna har snålat bort dörrarna.

Trollets mamma sa...

Inte är jag allergisk, inte. Men rotfyllningar har en tendens att göra ONT även med bedövning. Och dessutom tycker jag bedövningssprutan är hemsk, den med. Men visst tar jag bedövning, helst ett ton.