Att göra sig själv stolt

Och i detta fall litet mer på allvar än i föregående inlägg ;-)

Jag vet ju sedan tidigare att jag sällan blundar för vad som sker, men det är alltid lika skönt att få det bekräftat. Det är inte så att jag är den barmhärtige samariten eller att jag är en särskilt god människa, men jag går i alla fall inte förbi. Jag stannar. Idag vid en cykelolycka - trots brådska var jag en av de få som stannade, såg till att de skadade togs omhand, pratade med chockade vänner och väntade tills ambulansen varit där. Det var inga jätteallvarliga skador, men det räckte ju för att de inblandande skulle behöva hjälp. Jag tycker egentligen inte det är särskilt märkvärdigt, det märkvärdiga är ju snarare alla som blundar. Blundar, går förbi och försöker att inte se.

Jag undrar hur de tänker. Finns aldrig aningen om att en annan gång kan de vara de själva, deras vänner, deras barn eller föräldrar, som råkat illa ut? Finns aldrig någonsin tanken "Vad ni vill att andra ska göra mot er, det ska ni också göra mot dem"? Är det så svårt att vara medmänniska? Är det så omöjligt att vara mänsklig? Jag är glad att jag fortfarande är det - fullt mänsklig. Jag är stolt över att jag inte blundar.