Förkylt...

Visbypesten är ett känt begrepp för alla medeltidare - det där att hänga med massor av folk under en vecka, kramas, dela vattenflaskor och tja,  hm. Jag har ju vagt hört att folk gör andra närgångna övningar också... Det brukar resultera i praktförkylningar. Hittills har jag dock aldrig (peppar, peppar!) drabbats. Inte heller lajvpester brukar störa mig. Skolstartspesten däremot, den verkar vara oundviklig. Först var det barnet som hostade och var febrig några dagar, nu är det jag som snörvlar och har ont i halsen. Just precis nu tycker jag alldeles ofantligt synd om mig, mest för att vi ska på släktträff i morgon, och det känns så där spännande med ett huvud som är tungt som bly och en näsa som leker vattenkran. Barnet däremot är så där överenergiskt frisk igen, tack och lov, så idag gick hon lyckligt iväg till sin skola.

I övrigt då? Jodå, vi fick finbesöket, så nu har jag lekt körlärare i två dagar och låtit min vän köra mig både hit och dit. Idag var vi i närmaste domkyrka och tittade, och jag lurade ut den unge mannen på 90-väg. Skojigt värre! Vi besökte också Byns museum, vilket är värt ett eget kapitel någon gång. "Shurgard" fastslog vännen, vilket ju känns upplyftande för "ett unikt museum som vi ska vara stolta över" - och nej, det är som vanligt aldrig jag som är stolt... Men jo, unikt är det ju. Eländet.

Finbesöket var mycket trevligt, det tyckte både barnet och jag. Det var till och med så att barnet muttrade över hur tråkigt det var att han åkte hem, och hur mycket trevligare det var att vara en till hemma hos oss - stort för en ung dam som annars hatar att dela mamma med någon alls.

Och hur mår jag efteråt? Definitivt inte sämre, men inte heller bättre. Sömnen är urusel och jag har svårt att längta till saker. Vill liksom inget, inte på riktigt. Däremot har jag haft ett otroligt tålamod med barnet den senaste veckan, vilket förvånar mig, men samtidigt gör mig glad. När man redan mår dåligt är det inte lätt att hantera både argt barn och det egna dåliga samvetet över tålamod som tryter. Men denna vecka har det gått över förväntan.

Men trött är jag, och i grunden ganska ledsen. Ni vet, den där famnen jag efterlyst ett tag nu. Jag behöver den. Väldigt, väldigt mycket.