Vilket liv vill du ha? Vilken död ska du få?

I dag var jag på begravning och så många blandande känslor som fanns vid den graven har jag nog aldrig varit med om på ett och samma ställe. Jag törs säga att precis ALLA känslor var där, från hat till kärlek, från sorg till glädje, från lättnad till ångest, från vrede till försoning. Personen som begravdes var en mycket gammal människa, som ändå aldrig blev äldre än en omogen tonåring. H*n följdes till graven av barn, barnbarn och barnbarnsbarn - men hur mycket kärlek som fanns där är en öppen fråga.

Själv kunde jag inte uppamma någon sorg alls, däremot försökte jag hitta en ingång till försoning och förlåtelse. Inte helt enkelt, men trots allt kände jag att begravningsgudstjänsten för mig blev ett avslut, så att jag uppriktigt kunde låta både personen och mina känslor gå till vila i samma grav. Det var skönt.

Men det är klart att en begravning av detta slag väcker mycket tankar. För mig blev det åter tydligt att vår död är en spegel av vårt liv. Den dag det är min tur att ligga där - vad ska min död och min begravning spegla? Jag har ingen längtan efter att bli outhärdligt saknad, och hoppas verkligen att jag inte ska lämna fullkomligt förkrossade människor efter mig. Sorg och saknad, ja, men förhoppningsvis lever jag tills jag blir så gammal att mina efterlevande kan säga "det var ett gott och långt liv, nu ska hon få vila". Nej, döden är jag inte rädd för, lika litet som jag är rädd för den normala sorgen och saknaden.

Däremot skräms jag av tanken på de människor som lämnar efter sig mer sår och skador än egentligt tomrum. Hur klarar man att leva ett liv, där man från de som borde stått en närmast aldrig kan få vare sig kärlek eller respekt - för att man aldrig visat det själv? Hur är ett liv, där ens eget barn gläds först när man är borta? Hur kan man leva i många, många år, utan att se och förstå vad ens beteende får för konsekvenser? Och hur dör man, när man levat ett liv som till mer än 100% varit fokuserat på en enda sak - ens egna omedelbara behovstillfredsställelse? Man behöver inte vara Joseph Fritzl eller något annat monstrum - vanlig enkel dumhet räcker tyvärr långt.

Det livet och den döden skrämmer mig. Det är inte det liv jag vill leva, inte den död jag vill ha. Jag hoppas ju att risken inte är överhängande, men jag tror att den alltid finns där, för alla. Risken att man fastnar i sitt eget, i sig själv, så mycket att man inte ens ser behoven hos de allra närmaste. En sak vill jag lära mig av den person vi begravde i dag - att välja ett förhållningssätt, ett liv, som gör att min död en gång blir helt annorlunda mot den h*n fick. När jag dör vill jag göra det i vetskap om att jag i alla fall levde detta liv så gott jag kunde och att de val jag gjorde var så bra de kunde vara, för mig och för andra. Det sägs att man inte får välja sin död, det må vara hänt. Men man får välja sitt liv och det livet speglas en dag i den död man får. Den döden hoppas jag ska bli god.

Det svåraste beslutet

Nu har jag fattat ett av de svåraste beslut man kan göra i livet. Jag har inte gjort det i skarpt läge, vilket underlättar otroligt, men det är i alla fall ett beslut som känns in i varje del av en förälders hjärta. Jag har anmält både mig och Trollet till donationsregistret. Ja, jag var anmäld sedan förut, men nu finns vi båda där.

Varför har jag fattat detta beslut för mitt minderåriga barn? Kan man egentligen göra det? Är det etiskt och moraliskt riktigt? Jag har funderat och tänkt och gjorde anmälan av två skäl:
1) OM det värsta skulle inträffa kommer jag ändå att få frågan. Det är mycket möjligt att jag inte kan fatta beslutet där och då - händer en trafikolycka kan jag ligga död eller nedsövd och då ska beslutet fattas av andra anhöriga. Ska en chockad mormor och morfar stå där med sorg och ångest och dessutom behöva fundera över vad jag skulle velat? Nej. I min värld är det något av det grymmaste man kan utsätta andra för. Jag fattar beslutet och jag gör det nu, så genomtänkt jag någonsin kan.

2) Om det vore Trollet som blev livsfarligt sjuk, om hennes hjärta, lungor, lever eller njurar slutar fungera - vad vill jag då? Att sjukvården gör allt för att rädda hennes liv och hennes livskvalitet. Jag skulle tacka ja med uppsträckta händer till de organ som erbjöds oss och välsigna den eller de som gav till oss. Jag kan tänka mig att ta emot, då måste jag också kunna ge. Hur svår och outhärdlig den tanken än är. Hur vidrig bara tanken känns - för andra föräldrar älskar ju sina barn lika mycket som jag älskar mitt Troll. Och andra föräldrar har fattat liknande beslut många gånger och därmed givit andras barn ett liv. Hur svårt det än känns, kan jag inte tänka annorlunda än jag i dag gör.

Det här är mina val. Det här är mina grunder för beslut. Andra fattar andra beslut och har andra tankar om donation. Det respekterar jag, till fullo. Men för mig kändes det viktigt att äntligen få svart på vitt på det beslut jag fattade för länge sedan, därav denna anmälan. En anmälan jag ber till Gud att jag aldrig någonsin ska behöva ta ställning till i skarpt läge, en anmälan jag hoppas försvinner ner i en papperskorg en dag om sisådär 90-100 år, en anmälan jag hoppas ska vara den mest meninglösa som någonsin gjorts. För trots allt, det är ett av de svåraste beslut jag någonsin fattat. Gud, jag ber dig av hela mitt hjärta och hela min själ, måtte jag aldrig, aldrig, aldrig få uppleva att det blir verklighet.

Drömmar - igen

Det finns drömmar och drömmar skrev jag i ett tidigt inlägg här. Då handlade det mest om sådana drömmar man behöver ha utan att förverkliga dem, drömmar som är till för sig själva. Nu handlar det om drömmar som ska förverkligas. Jag har levt med en sådan dröm i många, många år och ibland tagit ett steg mot att göra verklighet av den. Nu måste jag göra det. För att orka leva med mig själv. För att orka med vardagen och jobbtristessen. För att få ett liv. Jag ger inga löften, mer än detta: Denna gång ska jag inte lämna bakdörren öppen, denna gång ska jag se varje steg som värdefullt och ta det. Kanske når jag målet, satsar jag verkligen är det ganska troligt faktiskt, men jag ska gå vägen fram nu. Nu. Inte i morgon eller eller om några år. Första steget togs förra veckan, andra i dag. Vad målet är och hur vägen ser ut kommer jag skriva om mer senare. Nu är det nog att säga: Jag är på väg.

"Mamma, läs 'det gör ont i hjärtat'!"

Hur tidigt kan barn uppskatta annat än bilderböcker och barnvisor och barnfilm? Tja, något generellt svar har jag förstås inte, men jag vet vad Trollet uppskattar i både musik- , TV- och litteraturväg. Nog läser vi bilderböcker (med mycket text helst), och visst har Trollet många fina barnskivor som hon tycker mycket om, men det finns också andra saker som verkligen går hem. I musikväg får det gärna vara jazz eller pampigare stycken ur musikaler mm. En CD hon tyckte om mycket tidigt var Kristina från Duvemåla - det var länge en av de få av mina egna CD:s jag ens kunde sätta på utan att hon illhojtade i protest. Den, ett par jazzskivor och samlingsboxen med Galenskaparna/After Shave...

Jag är ju rätt snål med TV för Trollets del, två gånger i veckan ser vi film, i övrigt är TV:n inte ens ett diskussionsämne. På fredagar väljer jag film, på lördagar är det Trollets dag. Men Trollet får önska på fredagar och då blir det nio gånger av tio samma önskan: "Mamma, jag önskar Farbror Frej", dvs "En himla många program". Och det är inte bara Farbror Frej som går hem, musiken älskar hon och vi kan se "Fiskbiten" eller "Parad-VS i gymnastik med lek och idrott från ICA-hallen i Potsdamm" hur många gånger som helst. De största idolerna är Claes, Anders och Kerstin, nästan vad dessa än gör jublar Trollet.

Och så var det litteraturen. Trollet älskar böcker över allting, och vi läser, läser, läser. Bredvid alla bilderböcker, Pixiböcker och Bamse läser vi också en del kapitelböcker. Emil-böckerna är bra att börja med, och just nu håller vi på med "Fröken Ensam Hemma åker gungstol" av Gunnel Linde. När kvällsboken är avslutad, i soffan i vardagsrummet, är det dags att krypa ner i sängen. Då avslutar vi dagen med en dikt. Absoluta favoritlyrikern är Karin Boye. Jag citerade en strof ur "Ja, visst gör det ont när knoppar brister" för ett par månader sedan, och Trollet blev alldeles bergtagen. "En gång till, mamma! En gång till!" bad hon om och om igen. Då infördes kvällsdikten, och nu väljer hon med stor iver mellan Gullberg, Ferlin, Fröding och Boye. Två dikter älskar hon mer än andra och ber gärna om: Ovanstående dikt och "det gör ont i hjärtat", vilket ska uttydas som "Jag vill gärna stå på gatan här och frysa", där ju slutorden är "Jag blir sjuk i hjärtat när det lyser där". (Hon blandar ihop texterna något, men jisses, ungen är ju inte ens fyra, hon borde knappt veta vad dikter är, än mindre citera dem... )

Jag vet ju inte varför hon fastnat så för just två dikter som handlar om smärta, lika litet som jag helt förstår varför hon älskar när jag sjunger " Av längtan till dig", en sång som hon tycker är jättesorglig. Men att hon njuter och verkligen får ut något av dessa dikter är solklart. Själv tycker jag det är underbart att kunna dela mina upplevelser med min dotter.

Blott blått

När jag väntade på Trollet köpte jag litet småplagg, tittade på gardiner och letade vettiga barnprylar som jag kunde köpa innan jag visste vem det var jag väntade på. I 99% av affärerna fick jag frågan: "Är det en pojke eller flicka som ska ha detta?" och i alla ställde jag motfrågan: "Spelar det någon roll?" Nästan alltid fick jag då svaret "Jo, men är det en en flicka vill hon ju ha rosa, det vill _ alla_ flickor". Pojkar vill tydligen ingenting alls, utom att då möjligen slippa rosa.

Så kom Trollet, och eftersom jag själv älskar rött och hon klär i starka färger blev det en hel del rött. Men förr eller senare (förr i detta fall) lär ju små barn sig både att tala och att känna skillnad på färger. Och då stod det klart: Det finns bara en färg i Trollets värld och den färgen är blå!

Typisk dialog när vi handlar kläder:
"Tycker du den här är fin?"
"Nä, den är inte blå!"
"Nähä, men den här då?"
"JA, den är fin! Den är blå!"

Nu tittar hon mer aktivt själv och då låter det även så här: "Mamma, den klänningen är blå! Mamma, det finns en blå mössa där! Mamma, inga tröjor är blå alls".

Eller som hon för något år sedan uttryckte saken: "Jag älskar mest blå. Och ljusblå. Och mörkblå".

Rosa då? Alla tjejerna på dagis har ju rosa, och ofta bara rosa och massor av glitter, påverkar inte det Trollet? Jo, ganska ofta uttrycker hon att hon tycker om rosa, men när vi väl ska välja plagg hör jag i alla fall "Nä, mamma, jag tycker om rosa, men jag vill ha den blå, för den är mycket finare".
Jag hoppas bara att jag, om Trollet någon gång får syskon, är tuff nog att låta en lillebror välja glitterrosa. Och att jag också är tuff nog att låta även honom älska bara blått.

Stolt socialist!

I dag gick jag för första gången med stolthet på Byns gator. I demonstrationståget för Vänsterpartiet, med Trollet i kärran, tillsammans med andra som tycker som jag och med rakare rygg än denna stad någonsin sett mig ha. En skön känsla!

Det är min dotter ni talar om

Var och hälsade på goda vänner utanför Göteborg i helgen, och var vid ett par tillfällen nere i den lilla ortens lilla centrum. Vart jag vände mig såg jag samma affischer, de satt på brevlådor, affärsskyltar, elskåp. "Sverige åt svenskarna" stod det, och på affischen marscherade en rad blonda, blåögda töser med svenska fanor.

Jag är glad att Trollet ännu inte kan läsa mer än några ord, och att dessa ord enbart är trevliga sådana (glass t.ex.). För det går inte att komma ifrån och det finns inga omskrivningar för sanningen: I mitt knä sover just nu en liten invandrare. I statistiken och i verkligheten kommer hon alltid att vara just det, en invandrare, en svartskalle, en av "dom". Sedan spelar det ingen roll att hennes språk är svenska, att hon älskar isterband och lucia, att hon heter så svenskt man kan - hennes vackra lockiga hår är svart, hennes underbara ögon är mörkt, mörkt bruna, hennes hy är bara "nästan-vit". Ingen kan skilja henne utseendemässigt från andra mörkhåriga barn med bruna ögon. I mina ögon finns bara skönheten, i andras ögon bara främlingskapet och i någras ögon kommer hatet att tändas när de ser min vackra prinsessa.

Jag är mamma till en liten invandrare och när hon en gång själv blir mamma kommer jag att bli mormor till invandrare, för så fungerar statistiken. En gång född utanför Sveriges gränser, alltid invandrare, och dina barn med dig. Och det som stundom med ett snällare ord kallas främlingsfientlighet och som med ett tydligare ord är rasism kommer drabba min dotter och hennes barn. För de grupper som sätter upp affischer i småorternas centrum blir fler, och de blir röststarkare. De dömer ut människor för precis det som skiljer min dotter från mig: hårfärg, ögonfärg, hudfärg. De dömer ut min dotter. Och ja, det finns aktiva svenska partier som menar att adopterade skall utvisas, där det sannerligen inte handlar om "kulturbärande skillnader" och andra fraser som de något mer "anpassade" grupperna använder. Där det handlar om människovärde efter hårfärg och födelseort.

Dessa grupper växer, de hörs och de syns. Och de tillåts växa. Av etablerade partier, mitt eget inberäknat, som hoppats att de skulle gå att tiga ihjäl. Av alla som slänger ur sig klyschor på lunchrasten, om "de där invandrarna/araberna/muslimerna/svartskallarna som..." Av alla som tiger och vänder bort blicken när de möts av "Sverige åt svenskarna"-affischer. Av oss alla, vi som är vuxna, vettiga, pålästa och kunniga - och ändå så oerhört okunniga, fördomsfulla och naiva. Vi alla. Min dotters mor inte oräknad.

Men till syvende och sist är det bara en sak detta gäller: Det är min dotter ni talar om. Det är min dotter som är svartskallen, invandraren, hon som döms efter hårfärg och födelseort. Det är min dotter som mycket snart kommer kunna läsa "Sverige åt svenskarna", "Nordisk Ungdom -förena er", "Ut med svartskallarna" och andra mer eller mindre tydliga slagord. Andra mammor funderar över hur de ska förklara hur barn blir till. Vi är många mammor och pappor som funderar på hur vi ska förklara att det finns människor som inte vill att våra barn ska finnas till.

Det är min dotter ni talar om på era affischer. Min dotter och många andras döttrar och söner. Som är här av så många olika skäl. För att en mamma längtade så efter ett barn. För att en annan mamma inte såg någon utväg ur förföljelserna i ett annat land. För att en pappa mördats framför ögonen på sina barn. För att det för många år sedan var arbetskraftsbrist här och arbetslöshet där. Det finns tusentals skäl, alla lika giltiga. Det som enar oss alla är att vi är familjer som hoppats på ett bättre liv - om genom att fly, flytta eller hämta en familjemedlem från ett land långt borta spelar mindre roll. En eller flera eller alla i våra familjer är just den personen som inte finns med i slagordet "Sverige åt svenskarna". Därför kommer jag aldrig att tiga. Därför kommer jag aldrig att låta er vinna. För att det alltid är min dotter ni talar om.

Du är en av mina drömmar

Drömde förliden natt, inte om Beatrice Aurore, men dock om en gammal förälskelse, eller vad man nu ska kalla det. Om en gammal skolkamrat jag inte sett sedan gymnasietiden (det är några år sedan, det!), och som jag väl egentligen inte haft någon riktig kontakt med sedan jag flyttade från Lillbyn i mellanstadiet. Ändå dyker han stundom upp i mina tankar och nu också i mina drömmar. Varför? Ja, jag kanske skulle behöva en drömbok från Hallbäcks antikvariat för att lista ut det, men en gissning kan jag nog komma med. Så unga vi var betydde han trygghet i min värld, han var på något sätt den stabile och pålitlige i min skolvärld. Han var en fin människa då, och jag har ytterst svårt att tro att han utvecklats till något annat än en om möjligt ännu finare människa. På något vis är han än i dag en symbol för det jag söker: en varm, intelligent, rolig, stabil vän utan en massa trasighet och trasslighet.

Nu vet jag ju inte alls hur livet blivit för min gamle skolkamrat, det kanske finns mer trasigheter i hans liv nu än i mitt. Men ändå står han fortfarande för samma trygghet som då, och när jag letade efter honom i drömmen i natt, då var det inte honom jag sökte utan det lugn jag alltid kände tillsammans med honom då. Ett lugn och en trygghet jag just nu desperat behöver! Jag tyckte mig aldrig vara fin nog åt honom på den tiden, knappt ens som vän, och så tycker jag väl än. Men drömma får man ju... Det är ju bara det att drömmar inte alltid räcker till.

"Du är en av mina drömmar
väl om ingen väcker mig.
Ett av mina klara ljus
att ej mörker täcker mig.
Kämpe du för bleka mål -
glas och is och vässat stål.
Klara dagen
vet jag knappt om drömmen tål.

Det finns tröst i drömmens dofter,
svala, knappast märkliga
Ändå ville jag ge bort dem
för det jordiskt verkliga.
Kära vackra händers värma,
jag vill älska, inte svärma.
Livets mognad
orkar drömmen aldrig härma"

Karin Boye

Glitterlim är tillverkat i helvetet

av en särskilt ondsint liten jäkel. Eländet fastnar överallt och är en rent helsicke att få bort. Trollet älskar glitterlim, särskilt det blåa. Har man glitterlim ska man använda det, tycker hon, och det rikligt. Och trots att Trollet verkligen höll sig på pappret (för det mesta) och trots att mamma lade tidning under finns detta glitter överallt. På bord, kläder, Troll, mamma, stolar, golv... Nåja, det är trots allt rätt sött med en glittrig disktrasa.

Bibliofili!

Hittade nedanstående lilla test på nätet, och för en gångs skull blev resultatet korrekt - de sista 5% beror på att jag inte bokbloggar....



Ack ja... Och Trollet följer i mors fotspår - hon har över 200 böcker, riktiga böcker alltså, i sin lilla bokhylla. Till detta kommer ett oräkneligt antal Pixi-böcker, några pekböcker och så förstås alla Bamsetidningar. Om ett par år kommer vi få flytta för att få plats. Eller också får vi göra som Trollet vill göra med "Eriksson", placera bokhyllor i taket. Personligen föredrar jag böckerna där...

Sökes: Man i taket

En man i byrålådan har man ju hört talas om, men en man i taket? Jo, Trollet har fått för sig att mamma ska gifta sig. Inte vet jag riktigt varifrån tankarna kommer, men mamma borde alltså gifta sig. Helst med morfar, mormor eller morbror, men när mamma bestämt påpekat att dessa personer är gifta och således väldigt upptagna, var Trollet tvungen att fundera litet. Men nu är det klart: Mamma ska gifta sig med en man som heter Eriksson.

Denne Eriksson får inte sova bredvid mamma och inte sova bredvid Trollet, så mamma måste vänta tills vi får råd att köpa en säng till. På frågan var sängen ska stå (i vårt sovrum får det inte ens plats en docksäng) blev svaret att den ska hänga i ett snöre i taket i köket, och Eriksson ska klättra upp på en stege. Men Trollet är generös, han ska få "såna där saker så han inte ramlar ur sängen. Det ska vara en dörr på ena sidan och en dörr på andra sidan". Men äta får Eriksson göra i sängen, för han får inte äta tillsammans med Trollet och mamma.

Riktigt vad vi ska ha Eriksson till har ännu inte framgått, Trollet är enormt ointresserad av att ha en pappa. Men känner någon av er en Eriksson som gärna tillbringar hela sitt äktenskap i taket, presentera honom gärna för mig. Jag ska nog lyckas övertala Trollet om att han får komma ner till middagen i alla fall.

Alla Hjärtans Dag

Jaha, så var det då dags igen för denna den tramsigaste av alla fåniga påhittedagar. Varje år får jag en akut lust att skrika högt på närmaste torg, och framför allt att förbjuda all blomsterförsäljning till minderåriga. Och nej, detta är inte för att jag är en stackars singel som inte kommer få så mycket som en kaktus i morgon, jag har inte gillat dagen när jag haft partner heller. Och varför då denna intensiva motvilja? Jo, av flera skäl. Den första är den enklaste: Om min partner, min familj och mina vänner inte kan säga att de älskar mig de andra 364 dagarna på året då kan de gott hålla tyst om det 14 februari också. Jag vill inte ha rosor för att handeln vill att jag ska få rosor. Förresten vill jag inte ha rosor alls, jag vill ha tulpaner, men det är ett annat kapitel.

Visst kan man säga att detta gäller om många helgdagar, vi firar ju mer köpenskapens jul än den kristna, men Alla hjärtans dag är faktiskt något helt annat för mig, kanske för att jag trots allt firar kristen jul och kristen påsk (med alla icke-kristna attribut förstås...) Alla hjärtans dag firades knappt alls för 10 år sedan, för 20 år sedan var det på sin höjd en eller annan äkta make som köpte en liten blomsterruska till frun. I dag köps det nallar, godishjärtan, blommor och krafs för stora belopp av varenda liten unge. Det är en ganska smart marknad.

Så är det just det där med varenda liten unge... I skolorna säljs rosor ofta av elevråden och delas ut på skoltid (arma allergiker förresten). I en skola som säger sig arbeta mot mobbning och för alla elevers lika värde. Men man kan gladeligen uppmuntra en osed som så tydligt visar vem i klassen som är populär och vem som inte alls duger. Och jag tror inte alls vissa skolors små försök att stoppa utdelning i klassrummen hjälper - den elev som inte kan komma på ett sätt att markera att h*n minsann fick nittioelva rosor är så pass korkad att den inte ens hittar skolan...
Jag kan komma på ett dussin vackra knep för att riktigt markera att den impopuläre verkligen är så utanför som h*n tror, där det _snällaste_ är att skrika ut att "Du fick inga blommor, din idiot".

Jag är för alla sätt att fira. I vår familj firar vi namnsdagar, födelsedagar, familjedag (då jag fick Trollet i famnen), barnbeskedsdag, ankomstdag till Sverige, dopdagar och litet annat trevligt. Vore jag gift skulle självklart förlovningsdag och bröllopsdag firas. Och visst firar vi jul, påsk, pingst, 1:a maj, nyår, Lucia... Fester är skoj, viktigt och bra. Men dessa dagar är VÅRA. Det är vi som fyller och heter och får varandra. Jul, nyår, påsk mm firar vi för att vi är del av en större tradition, av den kristna världen, oavsett om vi har en gudstro eller ej. Men varför firar vi 14 februari? För att blomsterhandlarna vill sälja rosor och varuhusen choklad. Det är inte min typ av firande.

Bodde jag i Saudiarabien vore det en helt annan sak:När de officiella myndigheterna förbjuder försäljning av allt rött för att det inte passar sig - då _ska_ dagen firas.

Sådan mor, sådan dotter!

Kvällskonversation i trollfamiljen:
Trollet: Mamma, vet du...
Trollmor: Vänta litet, inte precis nu
Trollet: MAMMA, i dag på dagis...
Trollmor: Inte nu, Trollet. Du _kan_ inte prata när jag borstar dina tänder.
Trollet: Men mamma, jag ÄLSKAR att prata!

Grönt är gott!

Det där med grönsaker ska ju vara ett evigt trassel i barnfamiljer. Barn gillar inte grönsaker är det eviga utropet, och som så mycket annat är det påståendet rätt självuppfyllande, har jag kommit på. Jag gillar själv det mesta i grönsaksväg, så det kändes från början rätt naturligt att Trollet skulle äta som jag. Men när min basvara tomat föll bort pga överkänslighet tappade jag fantasin. Jag upptäckte nämligen att nittio procent av mina grönsaker serverades i grytor, röror och annat hopgyttrat, där en gnutta tomat eller chilipulver eller annat rött var avgörande för smaken. Så under en period tyckte även jag att det där med grönsaker var rätt tradigt - ärter och majs blev det mest...

Men så kom jag på det lilla knepet, som jag gärna delar med mig av. Ja, eller knepen då. Som i alla fall har funkat himla bra för oss.

1) Utnyttja barnets hunger.
När är de flesta barn hungriga? När maten lagas och det är minst 20 minuter tills den är klar. Så precis när jag satt på potatisen skrapar jag en morot eller skivar ett päron (frukt är också bra) och lägger i en skål som placeras på trollvänlig plats. Då försvinner innehållet på nolltid. Dessutom minskas gnället och tjatet, vilket är rätt skönt för en mamma... Annat gott är blomkål, ärter, minimajs. Och nej, det påverkar inte aptiten vid måltiden, snarare tvärtom, eftersom barnet är lugnare och nöjdare äter det oftast bättre.

2) Koka inte sönder grönsakerna!
Frysta grönsaker är guld värt, men poängen med dem är att de redan är färdiglagade! Ärter och majs behöver inte koka alls, det räcker med att koka upp vatten i vattenkokaren, hälla över grönsakerna och låta stå i ett par minuter. Morötter, blomkål och broccoli kokas upp, sedan tar man grytan av spisen, låter stå någon minut och häller sedan av. Ungar gillar den fasta konsistensen mycket bättre än grönsaksmoset.

3) Grönsaker till maten kan vara jobbigt och tråkigt.
Här finns nu kött, potatis, sås. Varmt och gott. Varför ska jag då pilla med grönsaker, tycks Trollet mena, och många ungar med henne. Servera frukt och grönt dels när maten lagas, dels som mellanmål, då har barnet mycket mer ro att äta det gröna. Och servera i bitar - ett helt äpple är JÄTTESTORT för en treåring, i bitar slinker det ofta ner ett äpple, ett halvt päron och några skivor banan.

4) Ta inte för givet att du vet vad barn gillar.
Ok, du älskade morot som barn och brorsan åt bara gurka, men ditt barn kanske älskar blomkål, broccoli eller spenat. Trollet gillar alla tre, fast på broccolin äter hon bara stjälkarna - knepigt.

5) Ät själv.
Att småäta grönsaker när maten lagas är bra av två skäl. Barnet ser att du äter och gör likadant. Du själv blir lagom mätt i magen och kastar inte i dig en massa mat "bara för att" eller för att du är för hungrig för att känna stoppet. Ett viktminskningstips helt enkelt. Och att skiva upp massa frukt och grönt till mellanmålet är en höjdare även för vuxna.

Så, nu har jag varit så där präktig som bara jag kan vara. ;-)

"En utmaning, jaa!"

Mina favoriter, GAS, låter ofta här hemma. Antingen via den eminenta GAS-jukeboxen på www.gasklubben.se eller något av mina gamla trevliga videoband. En verklig favorit är Kasinofeber som jag ser om och om och om igen. Den är helt klockren, och för mig som kommunpolitiker är porträttet av kommunalrådet Clemens Bodin bland det bästa - en både ömsint och elak drift med den verklighet, vånda och villfarelse kommunpolitiker stundom hamnar i, särskilt de som tror att man kan para sig med näringslivet utan risk.

I Kasinofeber framträder också den lilla söta trion Ladyshave, bedårande töser med nästan varsin hjärncell, ljuvligt stereotypa. I sitt mellansnack ("det är första gången vi har mellansnack, faktiskt") upprepar de oavbrutet "det är spännande!", "det är en utmaning, detta!" "en spännande utmaning, jaa!", och litet mer allmän rappakalja. Allt med ett tonfall och en blick som skulle passa en lobotomerad cockerspaniel, typ.

I går var jag på mitt första fullmäktigesammanträde här i Byn. Kort och rätt intresselöst, på det stora hela. Kvällens underhållning stod man för från skolförvaltningens sida, och den var nog så oavsiktlig. Upp i talarstolen kliver en av förvaltningens anställda för att svara på frågan om vad förskolan gör för integrationen. Och ordagrannt säger personen: "Jaa, _det_ är en utmaning!" följt av litet allmän rappakalja. Ibland undrar man om Claes Eriksson skrivit alla sina produktioner med utgångspunkt från Byn...

Jag ska bli en Robinson....

Lyssnar just nu på "Drömmen", en av sångerna ur Galenskaparnas/After Shaves uppsättning Kasinofeber. Den numera arbetslöse sjukhusvaktmästaren Acke sjunger om sin dröm, att bli den nya Robinson, känd, sedd och i centrum. Istället för att bara vara "inventarium i alla dessa gamla rum" vill han "åka till en öde ö och bli världens medelpunkt". Jag undrar hur många av oss som någonstans går omkring med liknande drömmar. Kanske inte nödvändigtvis att bli en Robinson (i alla fall är just dokusåpadeltagande det sista jag drömmer om!), men att sluta vara ett inventarium, och istället bli utpekad som den som är "så känd och kul och utåtvänd". Inte för att vi vill bli löpsedelsnytt, utan bara för att det inom oss finns en dröm och en förhoppning om att det någonstans ska finnas en plats "som bättre passar min person". Jag tror vi är många som drömmer den drömmen. Jag tror inte vi är lika många som gör så mycket för att uppfylla drömmen.

Och nej, detta är ingen sådan där käck "nu ska vi rycka upp oss och göra verklighet av våra drömmar att bli fårfarmare i Australien"-krönika. Ganska precis tvärtom faktiskt. För jag tror det finns drömmar vi behöver ha utan att därmed också ha kravet på oss att göra så mycket av dem. Så klart, om jag nu hyser en allt förtärande dröm om att bli skådis, läkare eller varför inte fårfarmare - då bör jag nog försöka uppfylla den drömmen om jag inte ska sitta där om femitio år och vara bitter för att jag inte ens försökte. Men det är inte riktigt de drömmarna jag tänker på här, utan den andra sorten. Där man kan drömma om att vara den kände och populäre Robinson-vinnaren, som Acke i Kasinofeber utan att någonsin egentligen vilja göra ett enda försök att komma dit. Drömmen räcker. Man vill definitivt inte sitta på en öde ö i veckor och bli lortig och myggbiten. Man vill inte ha en massa TV-kameror som dokumenterar osämjor, gråt och raggningsförsök. Man vill bara drömma om hur det skulle bli OM man vore Robinson-vinnare och bara njuta av det goda det skulle föra med sig utan att bli belastad med vare sig ansträngningen att ta sig dit eller de problem det faktiskt skulle föra med sig. (Förresten har jag aldrig sett ett enda Robinson-avsnitt).

Själv vill jag stundom bli en liten småbruksbonde, med några getter, kor och en häst. Litet får och höns och en vallhund. Ett par katter, ett underbart gammalt hus med vedspis i köket, och vackra marker och skogar att njuta av. Men så pass mycket vet jag om bondlivet att jag under inga omständigheter har lust att gå upp fem varenda jämrans morgon för att mjölka dessa kor. Jag vill inte ha de möss som följer med det där gamla huset. Någon företagsbokföring finns aldrig i mina drömmar - än mindre vetskapen att fyra kor, tre getter och tolv får inte direkt räcker att försörja sig på. Eller att jag inte kommer kunna gå in klockan tre på vintereftermiddagarna för att mysa i köket resten av dagen, för skog och mark kräver jobb om de ska gå att njuta av...

Nej, det är en dröm som jag älskar och som jag gärna leker med innan jag somnar om kvällarna, men som jag faktiskt inte har den minsta avsikt att uppfylla. Det är bra som det är. Visst, till dels skulle just den platsen passa min person, men det är ju bara till en del. De andra delarna klarar jag mig utan. Och så är det med många av mina drömmar, allt från de mer personinriktade till de totalt verklighetsfrämmande. De är ett bra tidsfördriv, en rolig lek och lär mig ofta hitta nya sidor, tankar och idéer hos mig själv. Mer är det inte. Mer ska det inte vara.

Vad drömmer du?

Gorillor, torsk och logik

När bergsgorillor hotas av utrotning i Rwanda skriker vi högt i Europa och tycker att rwandierna är dumma som inte inser att världen behöver gorillor. Som för rwandierna är skadedjur som förstör deras skördar, och som dessutom går att äta - i ett land där försörjningsmöjligheterna är små, där varje skörd räknas och där infrastrukturen ser ut som den gör.

När torsken hotas av utfiskning här hemma i Östersjön skriker vi också högt. För att vi ogillar larmrapporterna, för att ingen minsann ska komma och säga att vi ska avstå från VÅR torsk, och Gud nåde om EU eller annat utomstående instans skulle ha några åsikter om hur VI bedriver VÅRT fiske. För alla andra länder är mycket värre, och det finns minsann torsk så det räcker och dessutom vill jag ha min mat som jag är van. I ett land där det finns rikligt med alternativa födoämnen, av alla de slag, inte minst andra goda fiskar. Och där för övrigt ytterst få ens kan laga god torsk (men det är litet utom ämnet...)

Alltså: jag kan köpa att man inte alls bryr sig om miljön, även om jag tycker det är korkat. Jag kan acceptera att man inte tror på miljölarm, utrotningshot eller på betydelsen av ett varierat djur- och växtliv. Absolut. Jag kan acceptera att man tycker rätt mycket, faktiskt. Men i helsicke att jag kan acceptera denna fatala brist på logik! För tycker jag att bergsgorillor i Rwanda ska skyddas mot utrotning då får jag också acceptera att reglerna gäller även för mig - skyddsvärda djur ska vi inte jaga, fånga eller äta någonsin. Anser jag dock att vi minsann ska få göra som vi vill och att larmen om utfiskade vatten är överdrivna - då ska rwandierna få skjuta sin bergsgorillor i fred för världsopinionen. För det kan väl inte vara så att det i första hand inte är logiken som brister hos oss? Att det inte handlar om djurens värde utan om människors? Att vi har rätt att kritisera rwandier, men att ingen har rätt att kritisera oss svenskar/nordeuropeer? Då är det inte logikbrist, utan något mycket värre.

Dags för mig

Alla andra bloggar. Då borde man ju blogga - eller hur? I alla fall om man som jag tycker att man säger/tycker/tänker mycket bättre saker än alla andra. ;-)

Nej, kanske inte, trots allt. Men kanske kan det ge litet att prata om vardag och ovanligheter, det nära och det långt borta, det välbekanta och det främmande, här och nu och då och där. Dvs, blir det som jag tror kommer min blogg att växla mellan det lilla livet med troll och det stora livet med... tja, orcher, illvättar och en eller annan tomte. Ungefär.