Ett mycket lyckligt barn

Barnet, eller som en kompis skriver, The Child Formerly Known As Trollet, har fått en idol. En sån där pop-idol. Jag kan inte påstå att jag delar hennes smak, men hon är så överförtjust att det är riktigt rart. Föremålet för hennes förtjusning är Eric Saade, och hans skivor går varma här hemma. I april ska hon till och med få gå på konsert, när han kommer till Byn. Julklapp från gudmor B - fast gudmor B kanske inte precis valde just den klappen...

Men det där räcker ju inte långt för ett litet fan. Man ska ha posters (check) och man ska helst se ut som sin idol. Här har ju Barnet det väl förspänt, Saade är ju svarthårig och brunögd. Något jag uppskattar enormt för övrigt, det är ont om sådana förebilder i såväl vardag som i böcker, film och annan barnkultur. Tidigare var det svarta håret något Barnet i bästa fall kunde stå ut med, i värsta fall var det "fult för alla andra har gult hår". Nu är det vackert, för Eric Saade ser ut så.

Nå, svart hår räcker inte, helst ska man också vara klädd som sin idol Sånt som jag trodde skulle dröja till tonåren, eller längre. (Jag har aldrig varit klädd som mina idoler, men det kanske mer beror på idolerna...) Och på skivomslagen har Eric Saade svarta byxor, vitt linne och SKINNJACKA! Säger Barnet. Jag har dålig koll. Svarta byxor äger hon, vit t-tröja också, men skinnjacka? Icke. Och den elaka mamman vägrade köpa en, med hänvisning till pris och det där att jackor blir för små. Väldigt, väldigt fort. Så mamma har sagt blankt nej. Tills idag.

Vi var på den närmaste gallerian, och skulle egentligen bara komplettera litet jox till middagen, samt se till att det blev en promenad och litet frisk luft för oss. (Rullstolen har sina poänger). Men mest för att bevisa att vi inte har råd med dyra skinnjackor och att de inte finns i pygméstorlek kikade vi runt litet. Och det fanns. En liten trevlig svart skinnjacka i rätt storlek till överkomligt pris. Trollmor tittade på sitt barn där i rullstolen. Det tappra barnet, som kämpar för att klara sin vardag och sitt liv. Det starka barnet, som fixar det. Barnet som får avstå så mycket redan: friluftsdagar, skolgympa, ridskolan, skolbiblioteket (ligger i källarplan med lååång trappa), utelek med kompisarna. Som har det smärtsamt och tufft och som är ledsen och arg över sin onda fot, men som för det mesta är samma glada unge som alltid. Så ja, det blev en skinnjacka. Jag kunde inte få mig till att säga nej. Och Barnet kramade lyckligt påsen och strålade som ett helt solsystem. En mycket lycklig liten flicka, som har en svart skinnjacka. Det var värt det!